Vissa dagar är det komiskt att tillbringa sin tid hos mor och far. Pappa sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i Valmet-keps anno 1990, brätsch) eller så pratar om sitt arbete, och rabblar latinska termer och liksom hänvisar till "Andraparagrafen, Brottsbalken" i lagboken. Och som vanligt är det ingen som är insatt nog att fatta vad han pratar om, och ingen har ett stort behov av att bli insatt heller. Utom möjligtvis bror, som utövar typ samma yrke, och fattar vad som är på tapeten.
Mamma sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i cykelbyxor anno 1990, brätsch) eller så blir hon hyper översocial, och vill vara med på allt. Det är då man får hon att städa. Sätter man igång dammsugarn så flyttar hon mattor och sånt. Så nu skin huset som hundballa i månskenet.
Jag vet inte var jag vill komma med detta egentligen, förutom att det är intressant att se ett par som varit gift i 25 år med utflugna barn ändå håller ihop, fast man ser att de håller på lessna på att traska runt varandra själv. Båda två lyser upp när både bror och jag är hemma och drygar oss. Det känns som att de tycker det är så roligt att ha något annat att titta/lyssna på förutom varandra/hunden/väggarna/tv:n. Och nu kom jag på att jag respekterar dem å det djupaste och kan inte visa min tacksamhet tillräckligt över att de fortfarande kilar stadigt. Alldeles för många jag känner har skilda föräldrar, och det verkar inge kul.
Vad hade det med något att göra?
Nej, alltså jag vet inte vart jag vill komma. Mina föräldrar rockar. Man kan skratta åt dem, utan några hard feelings.
Det är bra skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar