Grevinnan och betjänten...

Tankar. 

Evelina, under uppväxt - "Meeeen!! I år igen?! Vad är det här för nåt?!? Svartvitt? Tråååkigt!"

Evelina, vuxen - "HAHAHAHAAAAA!! Nu snubblar han!! 'Same procedure as every year, James' Haha!!"

Han som jag är gift med...

...han ser aldrig på teve, förutom sport. Annars ser han typ inte på teve. Definitivt inte SVT. Men nu hände det. 

Bakgrund: Här i byn följer man Premier League. Mest United. Tror jag. I alla fall gjorde Ante det förr. Inte lika mycket nu. Men förr. Det finns en gubbe som heter Ryan Giggs. Gammal räv i United, och jag vet inte varför, men Ante går under namnet "Giggs" här i byn. Antingen finns det nån likhet, samma tröjnummer eller så är det av ren besatthet. Jag tror på det sistnämnda. För nu går en dokumentär på SVT om Ryan Giggs sista säsong. Och maken ser så genuint lycklig ut. "Titta! Där är ju han! Och Beckham! Maradona!!". Sådär klistrad vid teven. Lycklig. Knappt blev han lika blomstrande när hans barn föddes. 

Det är så fint. Som Ferdinand under korkeken. Jag blir så varm när han är så lycklig. 

Eller så är det kallsvettningar. 

Summerar mycket av mina dagar...

Känn på den här då...

...i morse, kl. 04.20, hörde jag någon som lekte utanför sovrummet. Storbarnet hade vaknat. Skumt, för hon brukar mest ropa på mig när hon vaknar. Hon brukar inte våga stiga upp för hon vet att jag alltid klagar över att det är tidigt. Så även denna morgon. Jag lockade med att hon skulle få ligga i vår säng, bara hon försökte sova. Ja, visst, det gick bra. Bara det att hon högljutt lekte med Kisse istället för att sova. Så jag sa åt henne att "gå härifrån". Hon blev lycklig över att slippa ligga still i sängen. Nån timme senare gick jag efter. Så, det är ju kul. Att man får vakna till liv 04.20. Det var länge sen nu. 

Nu har hon packat alla sina trosor och sockar i en ryggsäck, visar upp och går igenom alla för mig. "Dom här är fina". "Dom här luktar gott". "Dom här bakar man bullar med". 

Normalbarn...

Jag älskar att jämföra...

...mina barn. Alltså jämföra bäbisen med hur det större barnet var vid den här ringa åldern. Jag vet att det är fjantigt och att man inte ska jämföra barn och blablabla. Men kom igen, det är klart man jämför. Och ska man jämföra så är det väl ypperligt att jämföra syskon. Samma genpool. Dom bör vara någorlunda lika. Det är dom inte. Möjligen har dom gemensamt att även bäbisen verkar ha lite trög mage. Men bara när man ändrar mat. Får hon det hon är van vid är det inget problem. 

Men annars - helt olika. När den större var mindre tyckte jag att hon var världens enklaste unge, bortsett från att hon inte åt. Annars var det så lätt att ha med henne att göra. Men såhär i efterhand, i jämförelsens anda, var hon dryg. Men hon åt ju som sagt inte. Alltid lite missnöjd. Den här bäbisen äter och är alltid glad. Nu när vi inte har kolik med i spelet längre. Behöver hon sova kan man lägga henne var som helst, och hon somnar. Inget massa onödigt vaggande. Skulle hon ha en sämre sovardag kan man hålla henne i famnen så somnar hon. Hon växer och gror. Hon är social och tycker att alla är skitroliga. Pratsam och skrattar hela tiden. Så var inte Moa. Jag trodde hon var sån, men icket. Hon hade väl kanske mer hispiga föräldrar som bäbis. Men det är komiskt hur olika dom är. Eller ja, det dom är lika på är väl att dom båda klarar sig själv ganska bra. Moa kan leka självständigt och tycker det är okej ett tag. Hon är inte asocial, som jag, men ändå rätt lättsam unge. Bäbisen kan sitta/ligga själv ett bra tag utan större gnäll om det skulle behövas. 

Det enda kruxet är ju det där med att bäbis vill vara vaken på kvällar. Det var aldrig Moa. Men det vänder väl så småningom. 

Det är kul att jämföra. Stackars barn som alltid kommer att bli jämförda med varandra av sin mor. Men det släpper väl också så småningom. Men än så länge ska jag fjanta mig med bäbistjaffs och barnprat och jämförelser och sånt som ingen bryr sig om. Det här är min sista bäbis. I alla fall på ett bra tag. Så jag går all-in med tjaffset. 

Hoj!

Mina odågor till barn som inte vill sova...

Bäbisen:

Är trött vid cirkus 18-18.30. Får mat och somnar enkelt. Vaknar 19-19.30, och vägrar sova. Ibland är hon glad och ligger och pratar. Ibland är hon mer upprörd, och det känns mer som hon inte kommer till ro. Då har jag testat olika teorier hur man löser problemet. 

- Strypa hennes sovstunder på dagen. Alltså typ låta henne sova en timme i stöten max. Blev sådär. Fick mest känslan av att hon aldrig riktigt blir utvilad och blir mest övertrött på kvällen. Då är hon inte harmonisk.

- Låta henne sova mer ohämmat på dagen, vilket resulterat i en liten kortsnutt på förmiddagen, en längre stund på dagen och en liten minisnutt på eftermiddagen. Blir ingen skillnad på kvällen. 

- Gör som när man hämtar hem en valp, ger den nåt som luktar mamma. I mitt fall en tröja jag haft ett tag. 

- Funderar över det här med napp, om det är hjälp eller stjälp att trycka på henne. Hon kan/vill inte suga tag ordentligt (ja, jag har testat exakt varenda sort som finns) på den så den tappar hon snabbt. Och blir upprörd. Då måste man dit och ge henne den igen. Inte optimalt med spring hela tiden. Då blir hon liksom mer uppigasen eftersom man springer där hela tiden. Men å andra sidan blir hon tillfälligt harmonisk av den, så...

- Har haft en liten lampa både tänd och släckt för att utvärdera eventuell mörkrädsla. Inget jag blivit klok på. 

Nu tror jag att jag måste sluta tänka så mycket på det här. Det är jobbigt när hon inte somnar förrän relativt sent. Nu ska jag nog införa min egen metod. Den funkade på den större i den åldern, även om det verkar som barnmisshandel. Man tar helt enkelt en elpistol och ger dom en liten liten stöt så fort dom lever om så dom lär sig att vara tyst. Nä, jag skojja ba. Det är femminutersmetoden jag pratar om. Jag gillar den. Får se om det funkar med henne bara. Lyhörd, som få. 

Storbarnet:

"Vill vara uppe en stund".

"Vill inte sova".

"Jag vill ha välling".

"Jag är törstig". 

"Jag vill läsa alla Kalle".

"Berätta en historia".

"Inte trött".

"Jag har ont, måste ha plåster".

"Jag vill kissa".

"Jag slår näsan i sängkanten".

Ja, ni hör ju. Lagom underhållande med tjurspiken och gnällkalven i rummet bredvid. Sen drömmer hon mardrömmar typ varje natt och vaknar mer eller mindre upprörd. Ibland räcker en klapp på huvudet, ibland springer hon runt som en tomtenisse och tipptappar och öppnar dörrar för "jag kan inte sova nu". Mitt i natten. Hon har nattlampa som ger perfekt sken. Inga konstiga skuggor eller så. Hon får bara se snälla barnfilmer och vi har tagit bort allt som hon gillat tidigare, typ Jurassic Park. Vi varvar ner på kvällen så gott det går, men hon är bra aktiv alltså. Hon kanske har nån hyperaktivitetsgrejj. Det får väl tiden utvisa. Men hon är dålig på att ta det lugnt. 

Ja, ungefär så är det. Kvällar är jobbiga. Bråk med varenda unge. När dom är så trött att ögonen är rödsvarta och dom inte kan bete sig som folk, varför vill dom inte bara sova då? Odågor. 

Japp...

Glöggen! Osten! Kexen! Ljusen!

Och Bingolotto, så klart. 

Det finaste: Jag tror, jag TROR (ta i trä) att båda barnen sover. Inget får störa min ostkväll. Skulle vara Ante då. Men det får gå. 

Äntligen...

...slipper jag Emmaljungas åkpåse. Den störde mig. Vi kör Elodie Details. Lätt dom bäst spenderade hundralapparna. 

Nej, vi är inte på väg ut utan mössa. Vi poserar. 

Storbarnet säger godmorgon till Lillbarnet

"TJENA BRUTTAN!! Är du vaken?"

Det här med stilren julgran...

...är inget för oss. Jag och Storbarnet gick all-in i år. Etthundra kilo glitter, kors och tvärs. Julkulor i alla färger. Jättefula kristyränglar. Pyntade pepparkakor. You name it, vi har det. Nä, kanske inte. Men inte långt ifrån. Folk som har en vit julgran med två bollar i är inte kloka. Jag ser mig julen som den högtiden när det är helt ok att gå helt bananas. Har man en tom yta så smäller vi upp en tomte eller lite glitter eller nån ful ljuslykta nån gjort för 20 år sedan på kyrkans barntimme. Typ. Nostalgiskt och over the top. Vi får väl se hur länge granen får vara ifred det här året. 

Ätbart pynt + Storbarn = Inte optimalt. 

Julgranskulor/Boxarbollar + Katter = Inte optimalt. 

Katter som tycker presentsnören är skitkul + Storbarn som tycker det är jättekul att öppna paket + Julklappar under granen = Förhoppningsvis helt optimalt. 

Hobbyverksamhet

Nu såg jag att bilden blev konstig och suddig, men alltså titta! Vad jag är tvärnöjd med mina hemmagjorda napphållare. Kanske borde stryka till dom lite bara. Varför göra när det finns att köpa på ica, tänker du. Ja, du. Jag ville ha finare spänne. Och lite roligare mönster kanske. Mest av allt var det nog bara att jag ville se om jag kunde. 

Det roliga är att bebisen typ inte använder napp. Okej, när vi åker bil. Knappt annars. Jag har inte ens nappar att fylla upp hållarna med. Finast är den med pärlor. 

Alltså, det är väldigt konstigt...

...men den här bebisen, hon äter typ inte längre på natten. Inte sen hon blev lugn i kolikmagen. Hon somnar vid 18.30, nytankad, får mer mat vid 21.30, sen sover hon till 6-6.30. Är inte det för tidigt för att sluta äta på natten? Hon liksom vaknar till lite vid 2.30, då hon tidigare brukade äta. Men nu vill hon absolut inte ha mat då. Även om jag tycker en så liten borde käka då. Men vad gör man? Nu äter hon ju mycket på dagen, så det väger väl upp det. Men ändå. Skumt är det. 

Men okej, nu kommer väl det där ändras inom en vecka. Som vanligt. När man tror man har lärt sig hur ens barn funkar, då ändrar dom sig. Typ som 3-åringen som hellre vill sova på mattan med en filt i bäääbisrummet, och inte i sin egen säng "för där drömmer jag mycket". Inte lätt med mardrömmar. 

Helt ologisk jämförelse

Notera storleken på Storbarnet här. Var axlar och huvud befinner sig i förhållande till badsitsen. Här var hon nästan 9 månader. 

Och notera här storleken på Lillbarnet här. Hon är ju inte långt ifrån. Hon är 2,5 månader. Det ska bli kul att jämföra om ett halvår. Mitt mål med Lillbarnet är ju att hon ska vara fet och lång. Hon ska växa snabbare och bättre än sin storasyster. Det tycker jag inte ens är ett orimlig tanke. Än så länge ligger hon officiellt några veckor tidigare i tillväxtkurvan om man jämför med Storbarnet. Och det ska man ju. Jämföra, alltså. 

Morotskakeglasyr...

...om katten själv får välja. 

Jag har en katt...

...som på nätterna sover vid mina fötter. Helt ok och vi bryr oss inte om varandra. Men ibland har hon lagt sig på kanten av täcket, och då måste man skuffa runt henne så man själv får plats med fötterna under täcket. Då blir hon arg. Hon klöser aldrig. Hon borrar huvudet under täcket och börjar bita på fötterna. Eller, kanske inte bita, snarare rispa lite med öppen mun. Men störande. Så man knuffar undan katten och bäddar in fötterna ordentligt och tar skydd av täcket. Mastermind som hon är smyger hon då upp till armhöjd, bökar in sig och börjar gnaga på armarna. Om man då knuffar ner henne på golvet, kommer hon snabbt upp igen. Och försöker gräva sig under täcket. Utan framgång. Nu är man ju i princip laminerad av sitt eget täcke. Så hon krafsar och biter lite upproriskt i kanten på täcket. Bara för att jag ska fatta att man inte stör en katt mitt i skönhetssömnen. Bara för att vara elak. 

Kisse är en douchebag. 

Edit: Dessutom snarkar hon så högt att man tänker "Ante har somnat".

Jag vet inte om det kan kallas effektivitet...

...men jag har svårt att göra en sak. Alltså röra mig från A till B, utföra uppgift sen är det klart. Det går inte. Jag skulle tidigare in i skrubben och nå vår onaturligt stora förbandslåda. Jag skulle ha ett bandage. Det var mitt mål. På vägen dit passerar jag dammsugaren. "Slangen skulle haft en krok att hänga på". Japp, försök med spik. Fungerar inte. Försök med skruv. Fungerar inte. Gipsskiva. Expanderplugg. Japp, det funkade. Kroken accomplished. Sedan, för att ta mig till plåsterlådan måste jag vada genom tomkartonger, skräp, plastburkar och alla lådor till julpyntet. Nä, det går inte. Ut med jullådor till hobbyrummet. Packa allt skräp i bilen, dra med ett barn uppå byn och återvinna. Hem igen. Tillbaka med återvinningspåsarna i skrubben. Tag bandaget. Klart! Typ en timme senare. Allt jag ville var att komma åt bandaget. 

Nyss skulle jag gå på toa. På vägen dit bäddade jag en säng och bytte två glödlampor. 

Effektiv. 

När man får en vänförfrågan på FB...

...och det plingar till i mobilen. Självklart är man där. Blixtsnabbt. Allt är så snabbt och smidigt med smarta telefoner. Jag ser vänförfrågan. Självklart tänker jag inte avböja. Jag är FB-vän med alla som vill. Man är ju liksom ändå inte världsbästis med sina cybervänner. Så jag är vän med alla. Utom skumma typer som ingen vet vem dom är, och som pepprar alla med förfrågningar. 

Men jag kan ju inte acceptera på en gång. Det verkar desperat. Som om att jag inget annat gör än att vänta på vänförfrågningar på sociala medier. Måste vänta. 

Nu. Nu har det gått säkert tio minuter. Nu kan jag okeja Nesli som vän. Henne känner jag ju faktiskt. Typ. 

Jag har svårt att acceptera...

...att det här är min vardag. Jag menar, det fanns en tid då jag inte ens släppte in folk i min borg för att jag tyckte alla skitade ner så fort dom kom innanför dörren. Visserligen bodde jag själv på 27 kvm och det var sju år sedan, men ändå...

Nu lever jag i konstant kaos. 

Kaos ute,

Kaos inne,

Blir kaos i hjärta, 

Kaos i sinne. 

Han vet hur dom ska tas...

...dom där telefonförsäljarna. Mannen min, alltså. Scenario;

*ring ring*

Han, med lätt irriterad röst: Hallå?

Telefonförsäljare: Hej, är det Andreas?

Han, med samma röst: Ja. Nu ska vi se. Vad det är ni vill. Jag tänkte, ni har ju ringt tre-fyra gånger. Igår och dagen innan det...

Telefonförsäljare, hyperglad: Du har sett att du haft missat samtal då?

Han, nu lätt sarkastisk i tonen: Nja, jag har medvetet inte svarat. Men när ni ringer och ringer tänkte jag att det måste vara nåt riktigt bra, det här. Så...?

Telefonförsäljare: Ja, alltså det är ju så att vi har erbjudande om.... Blablabla....

Han: Nä, det är inget jag vill ha. 

Just det, telefonförsäljaren. Tyst nu. 

Det där programmet "Sveriges städmästare"...

...vad är det för nåt? Kanske det mest meningslösa programmet. När programledartanterna hade det där andra städprogrammet var det lite kul. Men alltså, att tävla i fläckborttagning... "Man kan ju INTE använda ÄTTIKA på den fläcken!" Nej, hujedamej. Inte ättika. Inte när det är tävling. Sen när nån åker ut vet dom liksom inte vad dom ska säga. I Idol eller Mästerkocken eller nåt säger alla utslagna typ "Det här är inte det sista ni ser av mig. Jag tänker fortsätta sjunga/laga mat. Ni kommer få se mer av mig". Typ. När dom åker ur städprogrammet, då ba "Äeehh, det var ju tråkigt..."  Men vad ska dom säga? "Det var tråkigt, men jag kommer fortsätta städa"? Och jag liksom "Ja, det hoppas jag. Städa skiten ut svenska folket du. Vi väntar på att du ska ge ut en städbok, som kan stå på reahyllorna". 

Det är ju det man gör när man vinner nåt program på teve. Man får ge ut en bok. Okej, Idol-människan får väl fundera på vad för sorts musik hen skulle ha på en skiva om hen fick ge ut nån. Inte ens en såndär snabbproducerad skiva med musik som vem som helst skulle kunna sjunga. Det känns som att det männsikorna vinner i teve börjar bli lite luddiga. När jag var liten var högsta vinsten i Vem vill bli miljonär 15 miljoner. Vinnaren i Top Model fick typ miljonkontrakt. Lite värt ansträngningen, liksom. 

Pratar vi priser som gemene man kan vinna, känns det väl som att priserna har blivit mer vettiga i Bingolotto. Dom vet vad folk vill ha. Kontantvinster, bilar och solresor. Förr var det kattmat, Hästen och ny lott/t-shirt. 

Bingolotto is the shit. 

Man vet aldrig...

...hur ens kväll kommer se ut nu för tiden. Igår kväll/natt somnade bebis vid 02.30, cirkus. Ikväll somnade hon vid 18-snåret och verkar sova på bra. Konstigt det där. 

För övrigt har jag börjat bli skröplig. Inte nog med att jag blev helt förfärad över hur gammal jag ser ut häromdan, jag har även småont överallt tycker jag. Tandhalsarna har jag borstat fram duktigt så där har jag konstant ilningar. 

Höger axel, typ upp mot nacke, har jag värk i. Jag skyller på mina senaste månaders "luta-på-armbågen-i-sängen-för-att-hålla-tutten-på-plats-på-hon-i-sängen-bredvid"-strapatser. Nej, jag tänker inte ha henne mellan oss i sängen. Ante rullar över och mosar henne, for sure. Och nej, jag tänker inte ha henne balanserandes på min ytterkant. Ante rullar över och mosar mig, for sure. 

Av samma anledning, antar jag, har jag även ont i ländryggen. Kan även bero på att jag bär mycket och i allmänhet har dålig hållning. Borde träna ryggen. 

Fortfarande ont av foglossning då och då. Känner även av min gamla bäckenskada mer. 

Efter förlossningen har jag, av okänd anledning, blivit så öm kring ärret efter galloperationen. Eller det är väl både på insidan och utsidan egentligen... Något med magkrympning har det ju att göra. 

Mitt största bekymmer är dock att jag har så ont i tånaglarna. Eller ont och ont. Mest öm. I alla tår. I vänstra stortån har jag dock ont. Det liksom pulserar. Mest längst in, där nageln växer ut. Det är inte nageltrång och det är inte nagelsvamp. Vad är det då? Det skumma är att inget syns med blotta ögat. Kan det bero på dåliga/gamla skor? Är det så enkelt? 

Herregud, jag borde in på service. Liksom inga stora problem, bara lite underhållsarbete. Typ som oljebyte. 

Jag har gjort det omöjliga...

...jag har dödat en murgröna. Tror jag. Den är bra torr i alla fall. Den är så uppmuntrande där den står på byrån innanför dörren när man kommer hem. Inte nu längre. Fem år levde den. Jag fick den som uppmuntran efter den där olyckan 2009. Fem år. Helt utan omplantering eller näring. Bara vatten. 

Äsch, den tar sig nog. Bara jag vattnar, kanske. 

När ens bebis skrattar ordenligt för första gången...

...så kan man ju verkligen hålla på i en evighet bara för att få den att göra om det. 

Så himla töntig man blir som förälder. Hur jobbiga dom än kan vara. När ett framsteg kommer glömmer man på en gång allt det jobbiga. Moatoa, exempelvis, som alltid hatat att borsta tänderna, gick i morse helt själv och borstade tänderna helt själv. Utan att nån sa åt henne att göra det. 

Då vill man ju bara gråta. 

Sen senare under dagen var hon helt omöjlig med allt. Allt är fel hela tiden och allt görs på fel sätt. 

Då vill man ju bara gråta. 

Konversation...

...telefonledes mellan mig och min bror, samtidigt som jag försöker navigera barnvagn på överfullt Clas Ohlsson. 

Jag: Hej, vad ska du ha i julklapp?

Bror: Jadu... En snäll syster och kaffe och bulle bär jag kommer och hälsar på. 

Jag: Okej. Så typ silvertejp, då?

Bror: Ja, silvertejp blir jättebra!

Det är den nivån vi ligger på. 19 kr. 

Men det toppar ändå inte den gången jag fick av honom en liten liten korg man kunde hänga på väggen, i korgen satt två små koalabjörnar. 5 kr på nån loppis, tror jag. Jag hade ändå varit seriös det året och typ köpt en Turtlesfilm eller nåt sånt åt honom...

Vi lyssnar mycket på musik här...

Pappan: Nä, kom nu så bygger vi torn av klossar. 

Barnet: Ja! Working 9 to 5!

Senare gick hon runt och sjöng "All about that bass. About that bass". Vilket urartade i "Pappaäbäst, pappa bäst" med samma melodi. Det var ju kul. 

Det är gulligt att hon sjunger på engelska. Nästan hela första versen av Alice Coopers "Poison" kan hon också. 

Your cruel device,

Your blood like ice.

One look could kill,

My pain, your thrill.

Kanske bra att hon inte fattar. Men komiskt ändå. 

Mitt töntigaste moment...

...måste vara det som hände häromdagen. 

Jag har ju som börjat fastna lite i det här med smink och borstar och i allmänhet produkter för fejset. Mest för att förfylla min livsdröm - att få ett normalfärgat ansikte. Inte konstant rött och ojämnt. Så jag har börjat tycka det är kul med smink. Och helt ärligt, jag är inte helt värdelös på det numera. En väldigt viktig del i min värld är bra borstar. För att namedroppa, MAC, Sigma och Real Techniques har dom bästa. MAC och Sigma är svindyra, så dom är inget som jag bara tvärköper. Däremot Real Techniques. Dom gillar jag. Syntetborstar, fina hår, jättemjuka, tappar inget hår och är inte svindyra. Jag har börjat inse att jag behöver mycket borstar. RT borstar finns inte i affär. Dom måste man beställa och det känns så påtagligt att man köper massa saker när man ska betala frakt och tjaffs också. Men så läste jag för ett tag sen att dom börjat sälja dessa Heliga Graal-borstar på H&M, av alla ställen. Men det var i Stockholm det. Och efter det har jag titt som tätt under en längre tid sprungit på H&M i förhoppningen att dom skulle börjat med det här också. Men har aldrig stött på borstarna. Tills i förrgår. Då hände det. 

Jag behövde torrschampo och skulle betala. Stod i kö bakom tant som skulle ha femhundra grejjer, och lyckas sen kläcka ut sig: "Men jag vill ha det på olika kvitton". Kassatjejen dog inombords. Det såg jag. "Jaha, det skulle ju varit ganska bra om jag fått veta INNAN jag slagit in allt. Nu får jag börja om. Men JAJA. Det går bra". Sedan hamrade hon rentav på kassaapparaten. Men jag förstår henne. Drygast är dom som kommer på efteråt att "ja just det, jag är student också". 

Men tillslut skulle jag betala mitt torrschampo. Och där såg jag dom. Sminkborstarna. På ett ställ bakom kassan. Såklart dom kan inte ha dom ute på golvet. Guldkorn och småtjejer blir snatteri, antagligen. Så jag såg dom och det var liksom som att världen runtom mig blev tyst och mörk, och allt som var upplyst var borststället. Herregud! Och dom hade till och med den borsten som jag velat ha hela tiden. Expert face brush. Jag var så lycklig. Och tänkte på borsten i min påse hela eftermiddagen. Astaggad. Visst är det töntigt? Det kan nog inte bli töntigare. En sminkborste, liksom. Inte ens dyr, och inte omöjlig att få tag på annars. Det hade väl mest blivit en fix idé bara. Att hitta just den på H&M. Och det är ju pinsamt att jag blev så lycklig och hispig av det hela. Där är mitt mest töntiga moment, onekligen. 

Men alltså, jag kan rekomendera den för att lägga foundation/BB cream med. Jag skriver det här, så kan ni googla:

Real Techniques Expert face brush. 

Så kanske någon förstår min lycka. Men det är ju tveksamt. 

Vad är oddsen...

...på att tvättmaskinen och diskmaskinen går sönder under samma månad?

Vi måste ju ha nåt fel på vattnet...

Mantra...

"Kolik är värst vid 6-8 veckor."

"Kolik är värst vid 6-8 veckor."

"Kolik är värst vid 6-8 veckor."

Hon är sju veckor snart...

The downside...

...av kombinationen barn+sminkpenslar+nagelsax i nå-höjd. Synd att en pensel är rätt dyr. 

Det positiva: Hon prickade av de sämsta penslarna...

Jag lever även...

...i villfarelsen att kvällar är nåt mysigt och rogivande. Som det en gång varit. Varje dag längtar jag till kvällen. För det ska vara så mysigt. Alltså, nej. Jag älskar våra rutiner stora barnet har. Hon är inte vaken alltför länge, somnar tryggt och bra. Samtidigt som jag för glatta livet försöker upprätthålla hennes rutiner, så försöker jag styra bebisen in i samma rutiner. Inte helt jättelätt. Vilket medför att jag springer runt som en virrpanna med flaskor och pyjamasar kors och tvärs mest hela tiden. Alltså, ni skulle ha sett. Vilken cirkus. Menmen, om några månader ska det sitta. Så man kanske kan få lite lite egentid på kvällen. Kanske mer än tio minuter. Kanske. 

Det här med att få ett syskon...

...är nog värre än jag kunde tänka mig. Kan tänka mig. Å ena sidan är hon ju världens bästa storasyster. När bebisen är ledsen är hon där och kramas och pussas. När blöja ska bytas eller bebis ska badas är hon där och hjälper till. Inte för att jag sagt åt henne att hjälpa till, utan för att hon vill. När hon kommer hem från dagis eller annan utflykt är första frågan "Var är Vera?" Hon vet att familjen nu är mamma, pappa, Moa-Lie och Vera. Ja, Duktig storasyster.

Å andra sidan är hon ju världens konstigaste just nu. Det blir så uppenbart att hon inte riktigt vet längre vilken relation hon har till mig. Och att hon liksom försöker fundera ut varför saker och ting är som det är. Det är som att hon har tappat sin mamma. Jag är med henne så mycket det bara går. Bebisen sover ju mest. Annars är jag med Moa-Lie. När jag städar, lagar mat, hänger tvätt, handlar. Alltid. Är bebisen vaken, så får hon vara med utan större bekymmer. Men så kommer dom där små stunderna under dagen då jag måste vara med bebisen. Vid matning och nattning och så. Då blir storasystern som att skal av vad hon brukar vara. Hon vet ju att man inte ska leva om när bebisen ska försöka sova. Det är ju det enda vi tjatar om hela tiden. Att hon inte ska skrika. Till vårt försvar är det inte bara för bebisens skull, det är lika mycket för vår skull. Det är ju då irriterande med en unge som skriker hela tiden. Glad som ledsen. Alltid högljudd. Jaja, Hursomhelst, så är hon inte sig själv.

Att lämna på dagis, som aldrig varit nåt problem, är nu lite opålitliga. Det ultimata är om jag inte har med bebisen in vid lämning. Typ lämnas sovande i bil under tiden. Problemet är ju bara att bebis hatar bilstol, vaknar när bilen stannar, och börjar skrika. Vissa gånger går det bra att lämna henne i två minuter i bilen, men det är ett risktagande. Man måste tajma så bebis är megatrött vid lämning. Följer den lilla med in, så flockas alla andra småbarn runt henne och man måste fäktas med alla småfingrar som klöser i ansikte/händer som rycker i mössa. Alltså, det är ju inget fel med det. Självklart är barn nyfikna och måste få testa och så. Självklart. Men jag hinner ju inte säga hejdå till Moa som jag brukar. Det känns lite hafsigt. Så nu vet Moa att hon är "bortvald". Mamma lämnar mig här och är med Vera istället. Så nu gråter hon innan vi ens gått in hos dagmamman. Bortvald.

Hon har ju sin pappa? Jodå. Han finns kvar. Pappan är hon mest ilsken mot. Men han har samma position som tidigare. I Moas ögon tror jag inte det hänt så mycket i hennes relation till honom. Det är ju mest jag som är med barnen nu. Han jobbar ju. Och det är väl därför hon är ilsken mot honom, hon vill väl mest vara med mig och räkna ut hur allt kommer att vara nu. Antar jag.

Jag vet att det är normalt. Jag vet. Det är minst lika stor omställning för henne som för mig att få ett till barn. Troligtvis större. Treåringar kan ju inte riktigt tänka logiskt. Hon förstår ju inte. Eller hon förstår mycket. Hon förstår ju situationen, men inte varför det är som det är. Typ. Stackare. Det är inte lätt för henne. Och man får inte tycka synd om henne. Då blir det bara värre. Fatta vilken bra morsa man är. Gråt, gråt, "mamma!!!". Och jag ba "Dina kompisar är här, spring med dom. Hej då." Känns lagom känslokallt,

Men det är normalt. Det är så det ska vara. Arma värld.

Jag är inte en sån...

...som byter gardiner kors och tvärs. Särskilt inte i sovrummet. Ty där krävs det en speciell kulör som inte passar i nåt annat fönster. Därför skaffar jag mig inte allt för många sovrumsgardiner. Men. En gång har det hänt. Jag hade en kappa i fönstret (övertygad om att kappans återtåg är precis runt hörnet), men för sisådär nåt år sedan köpte jag längder till fönstret. Fina och lila. Köpte även tofsar för att sätta runt dom. På sidorna. Vad heter det? Gardinsband? Undanhållare? Anyway, tofsar. Ändå sedan inköp har jag stört mig på att rullgardinen hakar upp sig på tofsarna när man ska rulla ner den. Så man måste använda två händer. En för att hålla bort tofsen, en för att rulla ner gardinen. Synnerligen opraktiskt. Så igår, efter ett års opraktiskhet, hakade jag loss tofsbanden. Låter gardinerna hänga fritt i sin fulla prakt. Följande konversation utspelar sig på eftermiddagen. 

Han: Vad fina gardiner du har köpt!

Jag: Vilka då?

Han: I sovrummet.

Jag: Ja...?

Han: Dom är nya. När köpte du dom?

Jag: Dom är inte särskilt nya. Dom har hängt där i nåt år. 

Han: Nej, vi hade andra där. 

Jag: Nej. 

Han: Jo, vi hade en sån som hängde där uppe. En sån kappa. 

Jag: Ja, det var ett tag sen. 

Så mycket fel. Som om att jag aldrig bytt bort kapporna förrän nu. Varför bryr man sig månntro? Ingen annan i hushållet tycks lägga märke till gardiner. Vad som kanske är mest häpnadsväckande är ju att han lärt sig vad en kappa är, och kan använda det i en mening, men lägger ändå inte märke till gardinerna. Det är ju skandal. 

Jag anser mig själv vara en rätt stark person...

... stark rent mentalt. Det är mycket jag får uthärda. 

Men alltså, jag möter mina övermän i mina barn. Det är så vidrigt fruktansvärt jobbigt med en klängig svartsjuk och en annan med kolik. I varsitt rum ligger dom och skriker. Och vi föräldrar bara byter av varandra på olika stationer. Från sisådär 19 har dom skrikigt nu. Okej, den stora lyckades jag lura att somna där vid 20.30. Men det var väl mest utmattning efter att ha gråtit i nån timme. Den lilla håller fortfarande på. Hon tycks inte vara kapabel till att sova. Alls. Hon ska bara skrika. 

Kan vi inte bara spola fram ett halvår så vi får nån normalitet? Jag hinner ju knappt lära känna bebisen. Hon sover, när hon är vaken skriker hon. Ungefär så är läget. Helt freakin' sanslöst, så hemskt det kan vara. 

Så, Evelina...

... Vilken egenskap har du utvecklat som mest under dina tre år som mamma?

Svar: Den oumbärliga förmågan att helt ljudlöst resa mig från en stol/säng, och lika makalöst ljudlöst tipptappa ut ur ett rum där en övertrött unge äntligen har somnat. Efter en värdig kamp mot sömnen, så klart. 

Senaste i Kolikkampen...

Baby ro. Inhyrt hjälpmedel från BVC. 

Det ser då brano bekvämt ut. 

Nätter alltså...

18.00: Spädisen somnar i vanlig ordning. 

19.00: Stora barnet somnar i vanlig ordning. 

21.30: Matar och byter blöja på spädisen. Jag lär av mina misstag. Småbäbisblöjor har inte samma uppsugningsförmåga som större blöjor. Byter man inte ofta även på natten, så är bäbis dränkt av ryggkiss. Så även sängen. Byte av sängkläder är då ett krav, vilket fullföljdes tidigare den dagen. 

00.30: Spädis vaknar. Lite tidigt kan jag tycka. Och pruttar nanting. Redan där började jag ana oråd, men vad gör man? Hon fick mat och somnade om enligt planen. 

03.40: Spädis vill ha mat igen. Hon tjorvar lite när hon äter. Slänger huvudet mer än vanligt. Jag tänker att det beror på att hon vaknat till lite mer än önskvärt. Jag intalar mig själv det. 

03.50: Spädis kaskadspyr. Säng. Pyjamas. Sig själv. Happ. Byter sängkläder, pyjamas och i allmänhet rensar halsveck och öron från spya. Det tar ett tag för henne att somna om. Om man säger så. Näsan täppt av spya och allt. 

05.19: Stora barnet kliver ut genom sin dörr. Som en antilop full av spänst har jag inom två sekunder tryckt tillbaka henne i sin säng och väst "det är fortfarande natt!" Hon vill ha välling. Jaja. Hon får välling. Sen går jag och lägger mig. Jag tror jag har vunnit slaget. 

06.15: Stora barnet har legat och bankat i väggar och sjungit i en timme när hon börjar ropa på mig. Jag går dit. Halksockar ville hon ha. Och inte ligga där inne längre. Jag får henne att följa med ut till teven och Lejonkungen. Jag får henne till att tycka det är en bra idé att sitta själv helt tyst och se på film när andra sover. 

07.15: Spädisen vaknar och vill ha mat. Dags att kliva upp. Dags att ge upp. Här någonstans lassar jag över allt på Ante. Han har ju sovit. Det går inte väcka en sån som han. 

Småbarn. Inte dom mest optimala sovkompisarna. Man får trösta sig med att en normal natt behöver man bara stiga upp två gånger. 

Första kvällen...

...utan gallskrik från Koliken. Aaaahhh. Men. Nu ska man väl inte ropa hej för tidigt. Äsch, screw it, jag gör det ändå. 

Hej!!

Varsågod, Världen!

Gammal vana trogen tänkte jag dela med mig av det finaste ögonblicken en människa kan uppleva; att få barn. Att befolka världen. Att se en liten försvarslös flicka göra sin entré. Att man som mamma är villig att slita sönder sin egen kropp för sitt barns liv. Att uppleva den kärleken. 

Nä, jag skojar bara. Det är helt fantastiskt att föda barn. Men det är ännu mer fantastiskt att se dom växa upp. Där kommer den största kärleken, och det är där det kan bli jobbigt. Att uppfostra.

Hur som helst, här är min senaste förlossningberättelse. Enjoy!

Jag hade ju som bekant haft högt blodtryck i princip hela graviditeten, vilket hade hållits i schack med medicin under en längre tid. Men så kom den sista tiden av graviditeten. Med alla besvär; GBS, urinvägsinfektioner gång på gång, känslan av att vara sjuk hela tiden, och som kryddan på moset – det höga blodtrycket kom tillbaka. Dock var det aldrig fara för havandeskapsförgiftning, men ändå. Så jag hade varit hos min barnmorska stup i kvarten för att höja min medicinering, det slutade med att dosen tredubblades utan effekt. På lördagen den 27 september skulle vi kl. 10 infinna oss på förlossningen för att kontrollera blodtrycket. Någonstans kändes det väl som att vi skulle få bli igångsatta, eftersom jag i ärlighetens namn inte mådde så bra av blodtrycket. Så vi tog med BB-väskan, saker till Moa-Lie och sådant och dumpade henne hos mamma och pappa.

Parkerade på korttidsparkeringen utanför södra entrén på NUS, föga medveten om att bilen kommer att stå där i några dagar och sakta ticka parkeringsböter allt eftersom. Nä, OK, 350 spänn i böter kostar det att föda barn.

In på förlossningen, CTG-kurva och blodtryckskoll. Barnet mådde bra och jag hade ändå lite sammandragningar (som jag inte kände av alls). Blodtrycket var självklart fortfarande högt, så läkaren tyckte att ”vi kör igång det här idag”. Tydligen tyckte dom att vi skulle passa på nu, eftersom vi antagligen ändå förr eller senare skulle bli igångsatta (jag har ju en tendens at gå över rätt många dagar när jag ändå håller på, och det skulle jag aldrig klara) och just då hade dom inte så mycket på förlossningen/BB. Så vi blev inskrivna och jag fick min första shot Cytotec. För att mogna livmodertappen och typ sätta igång lite mer sammandragningar. Sen insåg jag hur hungrig jag var, då vi icke inmundigat lunch. Så vi gick ner till centralhallen, käkade hamburgertallrik och handlade lite nattamat som Ante kunde ha att tugga på. Vi fattade ju att vi skulle bli kvar en stund. Sedan upp igen på förlossningen, ta lite mer Cytotec och flytta in till ett förlossningsrum för att vänta. Så fortsatte det hela dagen. Fem shottar Cytotec ska man tydligen få, med ökad styrka om inget händer. Efter den fjärde supen började jag ändå få sådana sammandragningar som jag måste oja sig igenom lite grann. Inte så jag tyckte det gjorde ont, men ändå märkbara. Så jag fick inte mer Cytotec. För vi vill ju inte ”framkalla värkstorm”. Och nu var klockan runt 20 på kvällen, så de tyckte att vi skulle avbryta för att fortsätta på morgonen igen. Ante fick en säng, jag fick sömntablett och vi somnade.

Vid 03-tiden vaknade jag av att jag fick lite spontana värkar, som faktiskt höll i sig. Fortfarande inte särskilt jättestarka, men nu började det kännas mer i alla fall. På morgonen kom personalen in och bara ”GOD MORGON!! Har ni sovit gott?”. När jag sa att jag hade haft värkar sedan 3-tiden undrade dom varför jag inte hade ringt på dom. Jag tyckte inte att förlossningspersonalen hade något med mina nattliga värkar att göra.

Efter det hände inte så mycket fram till typ 10-tiden, då en läkare kom och fingrade på mig. 3 cm öppen var jag då. Det fattade inte jag. Jag hade ju knappt känt något? När hon väl var där inne så tog hon hål på hinnorna och satte skalpelektrod på ungen. Barnmorskan påminde mig om att kissa med jämna mellanrum också. Så jag ställde mig upp för att besöka damrummet, och vattnet rann. På mina fina rosa sockar. Jag sa till Ante att han skulle dra av mig sockarna, och han svarade ”Ok. Meeen! UUSSCH!” och jag ”ska jag göra allt själv eller?”. På toan såg jag att vattnet inte var sådär fint som man kan tänka sig. ”Alltså… är det bajja?” var min fråga. Jo, så var det. Ungen hade bajsat i sitt fostervatten. Men det skulle inte vara någon fara. Jag hade ju fått för mig att det skulle vara värsta ”Oh herregud!! Bajs!! Akutsnitt!!”, men nej. Efter detta blev väl värkarna lite starkare. Men inte så farligt. Barnmorskan frågade hur jag hade tänkt mig med smärtlindring. Och alltså, ärligt, såhär kände jag: Det må vara hur knarkigt som helst, men jag ville leka lite med lustgasen. Den är ju så himla härlig. Inte särskilt smärtlindrande, men alltså… härlig ändå. Man får fokusera lite på masken istället för värkarna liksom. Så den ville jag hinna med. Mest för knarkkänslan. Sedan så ville jag ju prova på epidural också. Det ville jag ju förra gången också, men det hanns ju inte. Den här gången kan jag ju försvara mitt epiduralval med att allt var så utdraget och hemskt, och att jag inte hade krafter kvar och behövde vila. Det kunde ha varit så. Men egentligen ville jag nog mest testa. För att ha gjort allt liksom, allt från snabba intensiva förlossningar till långa smärtfria. Men hur knarkig är OK att vara?

Så tillbaka till frågan hur jag ville bli smärtlindrad. Jag vacklade lite om hur mycket jag skulle faktiskt utnyttja alla smärtlindringar. Jag menar, det ska ju kännas att föda barn. Så jag svarade att det är ”rätt lugnt, jag har ganska hög smärttröskel”. Och barnmorskan svarade ”Jo, jag märker det. Många vill ha bedövning för länge sen. Men säg bara till om du vill ha lustgas. Det är helt OK”. Och jag bara ”Aaaamen, får jag den då. Tihi”. Sen puffade jag gas ett tag. Dock blev det inte särskilt länge. För nu skulle vi ryggbedöva och köra med lite värkstimulerande, så vi skulle bli klara någon gång. Så narkosläkaren kom och sa att det skulle göra ont att lägga bedövningen. Jag kände inte mycket. Sen kände jag ännu mindre. När bedövningen började verka. Alltså, föda barn med ryggbedövning – enkelt. Det är nästan lite fuskkänsla. Man känner ju inget. Man kan ju sova igenom värkar. Gött.

Vid 13-tiden, tror jag det var, kollade dom min livmoder. 6 cm öppen och kanter hit och dit och, läst mellan raderna, ett tag kvar. Dessutom låg ungen rätt högt fortfarande, så jag fick sitta på en boll. Där började det göra ont igen. Inte i livmodern, utan i röven. Kändes det som. Sånt tryck/ont bakåt/neråt kommer jag inte ihåg från förra gången. Så jag antar att ungen besökte fru Svanskota på vägen ut. För i skrivande stund har jag fortfarande rätt ont överallt. Bäcken, rygg, allt.

Sen gick allt så snabbt. Någonstans, along the way, kom jag upp i sängen igen. 8 cm öppen. Typ två värkar senare, kl.13.50, råkade jag säga ”jag måste krysta”. För nu behövdes det. Och barnmorskan ”Nej, andas igenom någon värk eller två, så barnet kommer ner”. Det var ju jättelätt. När hela kroppen säger ”krysta” och det ska inte göras. Jättelätt. ”Jag MÅSTE krysta”. ”OK, krysta på du bara”. Så jag tryckte på. Navelsträngen hade hon runt axeln på något vis. Jag kände att dom meckade på där nere, och i mitt sinne tänkte jag att hon hade fastnat med axlarna på vägen ut. Men jag behövde knappt ta i något mer innan hon slafsade ut, kl. 14.01 den 28 september. Helt täckt i grått fosterfett. Trevligt.

Sedan fick vi fikat, duschen och rullstolen upp till BB. Där vi var tvungen att stanna i 48 timmar. Bajsvattnet orsakade någon extra kräkning, men framförallt snudd på feber och hög andningsfrekvens. Men vi undvek infektioner och allt stabiliserade sig natten mot tisdagen, och vi tog beslutet att vänta dom sista timmarna innan vi fick göra alla standardprover som ska tas innan vi gick hem. Barnen måste vara 48 timmar då ser ni. Annars måste man tillbaka till BB hemvård. Så vi väntade. Exakt, exakt kl. 14.01 på tisdagen lämnade vi vårt prov. Den drog vi.

Så gick det till. På ett ungefär. När hon föddes. 

Anna Vilma Vera.

Jag tror minsann...

... att vi har avlat fram ett kolikbarn. Fantastiskt. 

Jag älskar...

...namnskyltar/väggdekaler. 

Återigen, vinylahem.se levererar. 

Nu blir jag tokig...

...för det här kan inte vara normalt. Ungen är snäll och lättsam som få. Men hon bajsar och bajsar och bajsar. Enkelt två-tre-fyra gånger mellan varje matning. Nu ligger hon och inte vill sova. Min lösning hade varit att ge två sug till på flaskan. Men då bajsar hon ju. Och sen måste femte bajsblöjan för endast kvällen bytas. Och det orkar jag inte. Men hon kan inte ligga i bajs. Hon kommer inte somna. Det måste bli en bajsblöja. Jag vill inte. Slöseri på blöjor. Det är ingen överdrift. En enda klunk blir en bajsblöja. Inte mycket. Mest fis. Men ändå så man måste byta. Bajs. Jag vill inte. 

Äldre barnets första ord till det yngre

"Hej Bäbisen. Vad heter du? Jag heter inte mamma, jag heter Moa-Lie". 

Så hade hon presenterat sig. Det var väl gulligt. 

Är det här nån gravidgrej tro?

Det är dags för fredagsmyyyyys. 

I mitt fall strimlad vitkål. 

Ändå...

...att vi inte är ute i skogen mer. När man bor i skogen, typ. Det är som... stillsamt. Där finns det ju älgbajs och flugsvamp och kanske till och med troll. 

Jag sitter i köket...

... och sneglar ut mot granntomten. Där befinner sig självaste grannen med tillhörande son. Det ser jag ju. Dom känner jag igen, min lätta ansiktsblindhet till trots. Den andra människan känner jag inte igen. Kan bero på att hon är kvinna. Av nån anledning har jag svårare att känna igen kvinnfolk. Särskilt på håll också. Blindstyre som man är. Så där sitter jag och tittar och kisar en bra stund. Funderar på att dra fram kikaren för att riktigt se vem det kan vara. Inte för att det spelar nån roll vem det är. Grannen kan ha kungen på besök utan att det är min sak. Men det är ju störande när jag inte ser vem det är. Sen är jag ju alldeles för nyfiken för att ha grannar egentligen. Jag är expert på att iaktta, dra slutsatser och allmänt kartlägga folks liv baserat på mina iakttagelser. Jag vill gärna tro detta, och anser det vara en av lina få färdigheter i livet, så låt mig hållas på "jag tror att jag vet allt om alla"-punkten. 

Anyway, där sitter jag och grubblar. 

Jag: Det kan vara NN. 

Ante:  Nä, det är väl MM. 

Jag: Nä, titta på ungen. Storleken stämmer inte med åldern på hennes barn. 

Ante: Nähä, jag får väl gå ut och se efter vem det är. 

Jag: Va?

Ante: Jag går väl dit och säger hej. 

Sen tar han med sig vårt barn, och går över gatan, börjar samtala och ockuperar deras gungställning. 

WHAT!? Vad håller han på med?? Fattar han inte vanligt grannfolkvett? Man tittar i FÖNSTRET länge. Lite för länge. Man kan till och med ertappas med att stirra mellan blommorna på fönsterbänken. Man iakttar och drar egna slutsatser. Men man går ju ALDRIG ut och pratar med dom. Alltså inte när man är i spionerarfasen. Om man råkar vara ute samtidigt, okej. Men inte annars. Han måste ju varit sämst på att spinka när han var liten. "Jag går väl fram och säger hej". 

Alltså, hej "grannen"! 

*vink vink*

Är ni inte glada att fått mig till granne?

Jag är en så bedårande människa. 

Inte alls så skum och otrevlig som jag verkar. Dessutom har jag väldigt, väldigt dålig syn. Så det är lugnt. Jag lär aldrig kunna kartlägga ert liv. Jag ser inte så långt. Så ni är safe. Ville bara säga det. 

En sak som jag lagt märke till...

... i och med mitt tillstånd som väldigt gravid, är hur extremt mycket saker som befinner sig på golvet och som måste plockas upp. Eller måste och måste, jag kan ju skita i att plocka upp det. Men då ligger det ju där. Om det skulle hända att nån annan plockar upp saker så landar det på närmsta avlastningsplats, inte där sakerna faktiskt ska vara. Så på vår byrå i hallen kan man emellanåt finna vantar, memorykort, nån pusselbit, en socka, nycklar. Allmänt tjafs. Om jag inte har varit den som plockar. Dock har jag börjat leja ut uppgifter som inte kräver mycket tänk. Typ "nån gång under dagen kan väl du fylla på kattvattnet". Ingen tidspress. Ingen tankeverksamhet. Vi får se hur det går. 

I övrigt har jag nog boat och donat färdigt nu. Mamma sa att man måste ha i alla fall nån sockerkaka i frysen. Ifall nån skulle komma och hälsa på när man fött. Så jag har bakat fem sorters kakor. Som en parantes kan man ju tänka på det här med nyfödd bäbis och hur och när man kan tänka sig hälsa på. Nu när man har fött ska man ju typ ha öppet hus så fort livmodern har torkat ut och bjuda på fika och sånt. Helt ok. Det får man ju räkna med. Annat är det när en avelstik har fått valpar. Då ska man helst vänta i nån månad eller två innan det är ok att utomstående tittar närmre på dom små liven. Tiken behöver lugn och ro, annars kan hon bita ihjäl sina barn. På ett ungefär. Man kanske skulle bli avelstik. Nä, människor är mer utvecklade. Och kan planera sina kakbak innan man valpar. 

Förra gången jag var på tjocken kom jag inte riktigt ihåg vad jag snöade in på när det kommer till boandet. Nu är det i alla fall att organisera. I plastbackar. Undrar hur många jag har köpt under de senaste månaderna... Sju stycken till tvättstugan. Typ nio till badrummet. Kanske tio stycken till garderober och vant/mössförvaring. Eller ok, vissa av garderobsbackarna hade jag. Resten har jag kallblodigt snott av min bror. Det känns som att han inte organiserar. Jag skickade ett sms i alla fall. Jag fick inget svar. Jag tolkade det som att det var helt ok att jag stal från honom. 

Så en tjugofem backar på ett cirkus. Nu när vi åker förbi exempelvis Biltema och dom strategiskt har stora skyltar utanför där dom ba "PLASTBACK 9:90", blir jag helt "TITTA ANTE!!! Plastbackar!!", och han ba "NEJ! Kör rakt fram! Sväng INTE in på parkeringen". 

Besviken. Varje gång. 

Bildspel

Sitter här med min bästa vän, Bosse. 

Vi kan mysa länge, jag och Gosse-Bosse. 

Så länge han inte använder klorna är han min favvokatt. 

Nu tycker jag du är lite för närgången...

...jag övar på kullerbyttor istället. 

Går. Inte. Bra. 

Jag tar av mig sockarna istället. Lägger dom här. 

En härdad katt är en snäll katt. 

Vidare med trotsen...

...så hände detta: Barnet kan inte gå i pyjamas hela dagen, och ska därför klä på sig. Måste välja kläder själv. Valet blev inga byxor, tillsammans med Bamsetröjan och Djurtröjan. Jahapp. I ett slugt ögonblick fick jag henne att välja mellan tröjorna. Bamsetröjan vann. Och ett par svarta leggings gick hon med på också. Vi gick för att sätta oss i soffan och klä på oss. Bamsetröjan gick på. Men sen skulle hon ha Bamsebyxorna också. Vi har inga, och har aldrig haft, några Bamsebyxor. Utbrottet är ett faktum. 

Jag: Följ med mig till garderoben och visa vilka byxor du vill ha. 

Hon: NÄÄ, Bamse!

Jag: Jag vet faktiskt inte vilka byxor du menar. Du måste visa mig. 

Hon: Neeeej, pappa vet!

Jag: Pappa är inte här, du måste visa mig.  

Hon: Nej, jag gör själv. 

Barnet gick iväg och skrek att jag skulle "stanna där", dock nådde hon inte till byxhyllan och jag fick göra entré igen. Jag la tillbaka dom svarta leggingsen, som inte passade sig, i garderoben. 

Jag: Vilka byxor vill du ha?

Hon: Inte byxor! Pocahontaströjan. 

Jag: Du har ju Bamsetröjan på. Vill du byta? Då gör vi det. 

Hon: Neej, Bamsetröjan!

Jag: Ja, då tar vi på den. Vilka byxor vill du ha?

Hon: Dom svarta!

Ja, det var ju dom du hade hela tiden. Helt onödigt utbrott (som var lite mer intensivt än vad min mediokra text ger sken av) endast så hon ska vrida allt till att få sin vilja igenom. Att det var hon som valde byxor. Ingen annan. 

Det är knappt ens irriterande längre. Jag är mest fascinerad att hon orkar vara så upprörd hela tiden. Sen är själva problemet oftast nåt jag måste hejda mig för att inte skratta åt...

När jag var liten...

...och bodde hemma på Teg hade vi varsin häst. Ja, alltså, dels hade vi ju stallet uppe vid Ekmans, där vi nästlade oss in och tog hand om typ varenda häst. Inget seriöst som att rida/köra hästarna, vilket är logiskt eftersom vi var väl typ 7-8 bast, och jag skulle aldrig själv ens släppa ut en hund tillsammans med ettriga småungar. Så vi ryktade och mockade och fyllde hösäckar och allmänt slavade och tyckte det var jättekul. Nån egen, livs levande, häst fattade jag ju att jag aldrig skulle få. Så fantasin födde fram den närmsta en häst man kan komma; cykeln. På kvällen skulle den in i förrådet (läs: boxen), torkas av (läs: ryktas), läggas en handduk över (läs: få ett täcke på sig) osv. Rida gjorde man om dagarna. Alltså cyklade. Runt, runt i området. Jag kom ihåg att växlarna på cykeln representerade olika gångarter. Typ de lägsta växlarna var skritt, trean var trav, fyran var arbetsgalopp, femman var nästan sken. Då gick det fort.

Hoppning var det vi tränade med våra hjulbenta hästar. Vägbulorna längs Ringvägen var hoppen. Dom faktiska ridlektioner jag tog varje fredagskväll lärde mig hur man skulle hoppa. Samla in hästen (läs: bromsa) strax innan. När vi hoppar måste den ha längre tyglar så den kan sträcka på halsen och använda kroppen rätt (läs: släpp styret). Efter hindret - klapp och beröm.
Det här sitter kvar i ryggmärgen, förstår ni. I vuxen ålder har jag bytt ut min futtiga cykel-ponny till värsta ardenner-skodan. Ja, jag tror min bil skulle vara lite ardenner om den vore häst. I alla fall nån kallblodig arbetshäst. Den är ändå fyrhjulsdriven. Mina teoretiska hoppkunskaper vaknar till liv när jag kör Ringvägen. Saktar ner innan hindret (läs: bromsar), långa tyglar över hindret (läs: släpp ratten), gärna stå i lätt sits (läs: luta sig lite framåt i sätet) och liksom följer med över hindret. Jag känner verkligen hur jag låter bilen ta hindret precis så den själv känner. Liksom utnyttja alla sina muskler för optimalt resultat. Alltid mjukt och smidigt. Världscup-klass.

Nä, jag beter mig inte efterblivet överallt där jag kör. Då hade jag ju krockat överallt. Bara Ringvägen. Två vägbulor. Två hinder. Det är det enda som krävs i ett barnasinne.

Det är ju fantastiskt.

Såhär när dagis dragit igång igen...

...får jag huvudbry; vad gjorde jag för frisyrer på mitt barn tidigare? Jag vet att det är ett oerhört stort problem, i klass med ebolautbrott och kapade flygplan, så det känns som att jag måste reda ut det här. Alltså, håret måste ju bort från fejjan. Varken jag eller hon vill klippa av allt hår. En uppsättning, modell enklare, som håller en dag utan att personlig håruppsättare behövs under dagen. Inga spännen som flyger hit och dit. Inga cornrows varje morgon som tar hundra år. Enkel hästsvans glider ur efter ett tag.  Får man sprajja håret på ett barn? Typ så allt sitter? Jag gjorde det nyss. Inbakad fläta och hårspray. Får se hur det  håller. Annars kör vi klassikern - sätta upp överhåret högt på huvudet för att sedan sammanfoga med resterande hår i en låg svans. Det är tråkigt i längden. Ni hör ju vidden av mina problem. 

Knappt så att Google hjälper...

Vad gör man med...

...barn med treårstrots? Det är ju inte mänskligt att hålla på som hon gör. Låt oss recapa vårt senaste dygn;

Igår afton behövde barnet tvagas. Hon gillar att bada, men bara om pappa badar med. Pappa hade redan duschat och tanken var att mamma skulle tvättas också, därav bada med. Men nej. Hur jag än försökte med lockningar och gullegull gick det inte. Inte ens när jag kör det säkra knepet - börja bada så kommer hon med svansen mellan benen och hoppar i. Inte den här gången. Jag badade själv. Barnet skrek och grät helt okontrollerat över att inte få bada med pappa, och satt och tjurade under en filt på en stol. Jag försökte medla så pedagogiskt jag kunde, men avslutade med att säga att hon var välkommen fram när hon tjurat klart. Det dröjde tre minuter, så kom hon fram och sa att hon ville bada själv. Okej, så hon fick bada själv och allt var frid och fröjd. Sen ville hon inte bada mer och ville hoppa ur badkaret. Så hon drog ur proppen och plockade ihop sina leksaker som man ska göra. När vi sedan torkade oss kom hon på att hon ville bada mer, hon ville inte alls hoppa ur. Och där var vi tillbaka på ruta ett. Efter kanske trekvart hade vi lyckats lirka på henne en nattblöja och borstat tänderna så vi kunde gnälla om att fel person hade gjort hennes vällingflaska. 

Det första hon gjorde i morse var att börja skrika och grina över att hon skulle se film. Draktränaren. Alltså vi pratar halv sex på morgonen och hon har varit vaken i fem minuter. Då börjar hon böla. Istället för att bara be om något så tar hon det säkra före det osäkra och skriker på en gång. Det hjälper liksom inte att förklara för henne hur hon kan bemöta folk på annat sätt. 

Sen for vi till stan för diverse ärenden. Bl. a. Plantagen. Där skulle hon sitta i en vagn tyckte hon. Vi behövde ingen vagn, därav hade vi ingen tiokrona för att lossa den. Den var kvar i bilen på parkeringen. Så där stod vi i entrén med en gallskrikandes unge med ansiktet blött av tårar. Och jag försökte förklara varför vi inte behövde en vagn, men att hon kunde få ansvara för en kundkorg. Men nej, det går liksom inte att få kontakt ibland. Så Ante fick fixa en vagn. Hon blev glad. 

Sen skulle vi hem. Åka bil. Alltid kul. Men vissa vill ju inte sitta fastspänd. Det var inget problem med att sitta i sin bilstol, men det skulle inte spännas nåt bälte. Så jag blev tvungen att spjärna ner henne för att tvinga på bälte. Alltså hon blir liksom tokig. Det är inte lönt att försöka prata med henne ibland. Inte alltid. Men oftare nu för tiden. Och vad ska jag säga? "Om du inte har bälte och vi krockar så flyger du runt i bilen och gör dig jätteilla så du måste ha bandage/plåster". Ja, hon älskar plåster, så det biter inte. Att hota med döden ligger ju nära också, men det fattar hon ju ändå inte så varför vara så morbid?

Hon lugnade ner sig så fort vi börjat rulla och hon sjöng med i musiken och allt, innan hon somnade i baksätet. När vi då kom hem och skulle hoppa ur bilen ville hon inte det. Jag hade kunnat låta henne sitta där, om det inte var 30 plusgrader och vidrig hetta. Men det går ju inte förklara för henne. Jag försöker locka med roligheter man kan göra utanför bilen, men nej. Så tillslut lyfte jag ut henne, hon sparkade vilt omkring sig, och sprang in och satte sig på sin tjurarstol. Det roliga är att hon känner av att hon är galen. Frågar man om hon vill ha en kram eller nåt att dricka eller nåt annat svarar hon "nej". Och sitter och tjurar tyst. "Ska jag lämna dig ifred?" "Ja". Sen blir hon normal efter några minuter. Om hon är i tjurar-fasen alltså. Det är som att det måste få gå över själv. Utbrotten. Men det är ju lagom kul i vissa lägen. Sen är hon så van att säga nej och skrika så fort man frågar nåt. "Är du hungrig, vill du ha en macka?" "NEJ, INGEN MACKA!!!!!" Nähä, det var bara en fråga liksom. Lugn. Kan man inte bara svara på frågor eller ställa frågor i vanlig samtalston? Nä. Vi skriker och gråter istället. Och kissar på oss bara för att göra tvärtemot vad mamma säger när hon tycker det är dags för toabesök. 

Jag blir tokig. Och nu har jag sockerdricka i fingrarna för att jag skriver så mycket. Så nu slutar jag hänga ut min dotter som Rosemarys baby och beklaga mig. Jag antar att det är rätt normalt. Och hon är säkert inte värst. Och det är bara mot oss hon är såhär. Ingen annan. Jag blir tokig. Jag älskar min dotter. 

Barnets nya mantran...

..."Mamma upprörd" alternativt "Mamma blir vansinnig". 

Jodå. Det klär mig. 

Förnekelsen...

...vadå bebisens? Du menar Moas grejjer? 

Ungefär så blir det när man drar fram bebisprylarna igen. Jaja, det blir nog bra. 

För övrigt så tvärgick jag igenom småkläderna huset besitter. Alltså jag kommer inte ihåg vad man har för ytterkläder på en spädis. Jag kommer inte ihåg hur man gör. Vad man skulle förväntas ha. Babyolja, tror jag. 

Jag måste köpa overall. 

Här har ni min stolthet...

...när det kommer till växtlighet. Julkrans från år 2013, färdigmurknad. Blåser det på bra så dammar det om den. Under den har vi årets finaste panséer, planterade där i maj nån gång. Helt övervuxna och hängande. Sånadär blommor jag faktiskt vattnar, och noterar dess fulhet, men ändå aldrig tar bort och sätter nåt fint där. Allt detta tillsammans med en välkomnande skylt som färgen flagnat på. Jajjemen. Fint som snus. 

Nä, min stolthet, rent växtmässigt, är nog syrénhäcken. Den egenodlade. Den får jag mycket beröm för. Folk (2 pers.) stannar för att berömma den. Häcken och gräsmattan. Men gräsmattan kan jag inte ta cred för. Det är min man. Vattenknarkaren. Har han tråkigt så vattnar/gödslar han gräsmattan. Fint som snus. Synd bara att gräsklipparen är trasig. 

Jag är så less...

... på att vara gravid. Jag är less på att vara tjock. Jag är less på att inte ha mina inre organ ifred. Jag är less på att svettas. Jag är less på foglossning. Jag är less på yrseln. Jag är less på järntillskott som sabbar magen. Jag är less på den oövervinnerliga tröttheten. Jag är less på att den första tanken varje dag är "hur ska jag ta mig igenom den här dagen?". 

Sen är jag less på att vara så grinig. Jag kan ju inte uppföra mig. På Ante skriker jag bara, och blir helt tokig så fort han gör nåt fel. Alltså det kan vara att han inte har vridit av vattenkranen ordentligt. Jag blir tokig och börjar grina och hulka och blir snorig och tät i näsan och får liksom lite panik. Jag antar det beror på tröttheten. Jag brukar vara känslig när jag  är trött. Lägg till gravid också liksom. Ändå är det typ bara min familj jag vill umgås med. Eller folk som jag känner väl. Som typ vet att jag har en dålig period just nu. För jag tycker alla andra är dum i huvudet.

Nä, om ungen kunde bli färdig nu då. 

Men nä just det, blott vecka 32 står för dörren. 

Väldigt nöjd flicka...

... när hon äntligen fick komma nära och klappa, och till och med sitta på en älg. Tydligen brukar små barn mest skrika och gasta och inte vilja komma nära. "Mest pappor som väldigt gärna vill ha ett kort på det", sa älgkillen. Inte vårt barn. Hon var helt övertaggad från första sekund. Problemet är inte att hon lever om för att hon är rädd, tvärtom, hennes problem är att hon är för taggad. Hon älskar ju verkligen älgar. Älgkalvarna ville leka med henne för hon var så glad och ville kramas och klänga på dom. Och en yster älgkalv är ännu mer livlig än ett människobarn. Så kalvarna fick bara en snabb påhälsning.

Däremot storälgarna var roliga. För Ante och barnet. Jag blev nervös. Dom är bra stora alltså. Och snorungen sitter på 600 kilo monster (ja, den lilla älgen), och jag skulle ta kort och hålla mig lugn när barnet poserade bra där uppe. Gav mig bra vinklar och fina leenden och jag fick inte ens med huvudet på älgen på ett kort. Paniklaidback hastade jag undan kameran och ba "ja, nu vill du väl ändå ner därifrån va?" Och skalade av henne från bamseryggen. Hon slet med sig halva pälsen från älgen som hon så fint höll sig fast i. Hon ville ju rida. Själv fick jag ett adrenalinpåslag och diarre. 

Och älgen bara stod där och mumsade lugnt på en trädkvist utan att bry sig alls. Fattade inte han att det här var den största dagen i ungens liv?

Om man vill toppa...

... obehaget värmen som råder ger, kan man lägga till höggravid därefter. Och som en extra krydda, lägg till förkyld med feber i ekvationen. Resultatet är negativt. Jag fattar inte att jag har utsatt mig för den här situationen två gånger. 

Svetten, alltså. 

Jag var säker på att jag kom ihåg att ta före-bild...

... men det kanske var med gamla mobilen eller nåt. Anyway, typ så här blir det. Bääääbisrummet. Jag tycker på nåt vis att det är lite viktigt att befintligt barn får vara med att fixa inför kommande barn. Sen skulle prickarna upp på väggen. Herregud, försök få till det någorlunda med en trotsunge som nyss fått självhäftande prickar att klistra direkt på väggen. Hon bråkar med mig mycket just nu tycker jag. 

Tur man har en semestermake som kan ta med befintligt barn till farmorn och farfarn, och på vägen dit titta på fåren, kossorna, ankorna, hästarna och Ozzy (grannhund som måste utstå den obeskrivliga kärlek från tvååringen som endast kan uttryckas med skrik) så jag kan ta siesta. Det är typ jobbigt att va på tjocken. 

Att prata i sömnen...

Han: Du måste bromsa här. Bromsa! Och sväng höger sen. Men bromsa. Nähä, det är ju typiskt. *kraschljudeffekt*. Nu måste vi till Fixar-Felix. Fixar-Felix Jr, fast det går ju inte. Dom har stängt på söndagar. 

Jag: Dom öppnar tolv. 

Han: Nä. Stängt söndagar.  

Kul att man ändå kan föra konversation även i sömnen. 

Tjockleksmässigt...

... såg jag ut såhär i vecka 26 dem här gången. Alltså för snart två veckor sen. 

Och såhär såg jag ut i vecka 26 förra gången. Allltså för typ tre år sedan. Möjligen lite tjockare den här gången. Kanske. Eller OK, jag blev typ höggravid i vecka 15 den här gången, sen saktade det in lite. Så själsligen har jag varit för tjock i all evighet. 

Jag kommer på mig själv...

...att vara en ypperlig mamma. 

"Varför sparkar du Bosse? Man får ju inte sparka eller slå nån. Inte om dom inte gjort nåt dumt". 

Just det. Det är en fin gräns mellan hämnd och självförsvar. 

Precis i det här hörnet...

...hade jag tänkt ställa spjälsängen. Jag stötte på problem. 

Jag: I en perfekt värld hade man ju haft spjälsängen här i hörnet. Men då går sängen en decimeter på garderobsdörren så man inte kan öppna. 

Han: Ja?

Jag: Och det måste man ju göra om man har kläder där. 

Han: Ja, ta bort garderobsdörren då. 

Så. Klart. Problem och lösning. Det är så man arbetar som karl. Ingen tanke om att kanske möblera på annat sätt eller så. Nej. "Ta bort dörren". Dummer.