...så fattade jag aldrig hur fäst vid Kisse jag var. Hela natten vaknade jag av att Kisse inte var där. När jag hängde tvätt utomhus i morse såg jag henne, i ögonvrån, springa runt. Jag stängde förrådsdörren snabbt när jag rotade där, så jag inte skulle råka stänga in Kisse. Det har ju hänt förr. Jag hör henne jama...
Konstigt det där. Hjärnan har typ fantomsmärtor. Som sig bör.
"He bompa bompa ne åt byn, vars ge partyt??"
Det liksom ringade in hur man är i en by.
Man frågar, man får svar.
Jag älskar den här bygden.
...vår lilla Kisse. Sex år blev hon. Sedan sa det stopp. Vi pratade liksom om det här igår, jag och en vän. Att hon borde till veterinär, men då blir det bara avlivning. Och jo. Men det är väl rätt.
Så.
Vila i frid, Kisse.
Det blir konstigt att sova utan dig vid mina ben.
...så ska ni få höra vad som hände i morse.
6.58. Då vaknade jag av att Moa ropade. Jag hade genast den där känslan av att "Nu är klockan mycket. Jag är ju pigg". Ni vet. Den känslan. Den yngre avkomman valde att sova fram tills 6.58. Antagligen vaknade hon tidigare, ty jag hörde hennes joller. Men ändå. Jag vaknade 6.58. Det har typ inte hänt på... några år... Helt fantastiskt var det. Om jag hade frågat mitt 22-åriga jag om definitionen av "sovmorgon" var hade jag inte svarat 6.58.
Men med Völlis är det en vinst.
Ja, just det, hon vaknar fortfarande vid 5-snåret på morgonen. I normala fall. Visst är man avundsjuk?
...min man. Både slå axeln ur led OCH bryta den. Ortopeden ringer på måndag om eventuell operation. Men det är väl ganska vanligt. Med fraktur vid luxation. Vera var med på cykeln, så hon skulle ju också in på lassa. Det blev cirkus ett tag, kan man säga. Grannar som rycker in och tar hand om bäbis och ringer ambulans och sånt. Det är ju bra med sånna grannar. Satsa på sånna.
...min fyraåriga. Hon liksom lyssnar på allt och väljer att gå ifrån våra samtal med dom absolut värsta eller fulaste orden. Diverse svordomar. "Dumma pappa". Etcetera.
Senaste är ordet "mördare". Nånstans har hon hört det, och pratar nu om mördare hela tiden. "Här finns det mördare", "man ska akta sig för mördare", "Jag är en mördare". Så jag försökte konversera med henne;
- Sluta prata om mördare. Det är så otrevligt. Vet du vad en mördare faktiskt är?
- Ja?
- Det är en människa som har bestämt sig för att gå runt och döda andra. Så han dödar människor. Det är en mördare.
- Va?
Jag tänkte att det skulle avskräcka mördarsnacket. Men så kom hon och satte sig i mitt knä, och liksom gosade ner sig och nästan viskar;
- Berätta om mördare, mamma...
Jaha. Backfired, kan man säga.
...och när Völlis var efter-maten-kladdig fick hon bada i en ho i tvättstugan. Det funkar ju bra. Det funkar även ypperligt fast man är fyra år och lite lång. Nu har långskånken badat diskho i typ en halvtimme. Jättekul som bisittare...
...när han, exempelvis, har somnat i soffan och jag petar i honom;
Jag: Jag går och lägger mig nu.
Han: Mm, är Jonte här?
Jag: Vem är Jonte?
Han: Men Jonte vet du väl vem det är?
Jag: Nä.. Vem är Jonte?
Han: Men du har ju INGEN koll!
Jag håller fast vid frågan. Vem är Jonte?
Kul att man har öppen dialog i alla fall.
...så plötsligt händer det;
Bäbis skogstokig 17.30. Jättetrött. Somnar kort efter.
Fyraåringen skogstokig 18.00. Ofrivilligt trött. Somnar vid 18.30.
Vad gör man med all denna fritid? Woho! Hårinpackning, dusch, portömning, fika gott kvällsfika. Jag kanske slår på stort och börjar läsa en bok också. Ante sover på sofflocket. Ingen stör. Det är som när man var liten och hade FF. Då var det "föräldrafritt". Nu är det mer "familjfritt".
Alltså jag älskar ju min lilla familj. Men jag trivs bra själv, som enda vaken, emellanåt. Med betoning på "enda vaken". Alla, inklusive Ante, får gärna sova. Är han ute och rör sig på byn så blir jag bara orolig att han ska göra sig illa eller nåt sånt. Jag är en oroare och tänker för mycket, och då går jag bara och undrar vars han är. Men jag trivs i tystnaden ibland. Typ några timmar, en kväll i månaden.
Ja. Jag låter ju som värsta gnällhaggan till fru/mamma. Ja det gör jag. Good Lord, kanske jag är det? Jaja. Det må ju va hänt.
...blir jag så less, rent illamående, över den där fyraåringen. Som orkar protestera mot allt. Allt. Allt.
- Sätt på dig gympadojjorna innan vi ska på dagis.
- Jag vill inte. Jag vill ha crocs.
- Kom nu så sätter vi upp håret.
- Jag vill inte. Jag vill ha två flätor.
- Då borstar vi tänderna.
- Jag vill inte. Vill vara med pappa.
- Gå och kissa innan vi far.
- Jag vill inte.
- När klockan är åtta går vi och läser saga.
- Jag vill inte. Jag vill vara uppe.
- Nu är maten klar. Kom och ät.
- Jag vill inte. Jag vill äta sen.
Hur less kan man bli på dom orden. "Jag vill inte". Och varför motsätta sig allt? Ärligt, är det inte bara lättare att bara borsta tänderna i två minuter, sen är det klart? Utan att ställa till världens scen? Ja, hon vill bara vara sin egen, med egen vilja och sånt där.
Men kan hon inte bara göra som jag säger?
"Det var en STOR båt.
En riktigt läcker båt.
Måste vara bra att åka i.
Den är lätt att titta på."
Det måste ju vara nån lyxkryssare av nåt slag...
...att den här fyller fyra år idag. Nyss var hon liten. Ändå har hon varit med oss i all evighet. Lustigt med den där föräldrakänslan.
...är möjligheterna att förvara allt tjafs för länge. Det är ju bra med förvaring. Men man sparar lite för mycket lite för länge. Så nu har jag packat vår rätt stora bil till bredden, två gånger, och åkt till återvinningen. Jisses vad grejer som behövdes/kunde slängas. Badpool, stekpannor, skor, väskor, porslin, gosedjur, sladdar, fåtöljer, våffeljärn... Allt som man tänkt "jag lägger den här så får vi slänga den nån gång" om. Eller saker man inte rört på typ fem år. Jag eliminerade halva förrådet typ.
Och det är en sån befrielse på nåt sätt. Bilen behöver dock dammsugas nu.
Då vet ni det.
...kan man skrapa bort all färg och försöka måla om den i nån fin kulör. Sen kan man inse att det ju faktiskt inte riktigt ser klokt ut. Sen kan man slänga den skylten.
Så kan man gå ut i vedboden och hitta en bit björk. Sen kan man gå till hobbyrummet och hämta gammal vit färg och måla ytan, inte barken. Sen kan man ta en tuschpenna och skriva Välkommen med lagom kladdigt. Sen kan man häfta fast ett snöre och hänga upp den där det andra fula skylten fanns tidigare.
Man kan göra så. Om man ids.
