... och alltid när jag tar upp just denna kisse sjunger jag "Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess."
För det gör jag. Kallar henne Tess. När hon heter Tussilago. Logik.
tisdag 22 december 2009
Förlåt svärfamiljen, om ni tycker jag är dum på nåt sätt
Nu ska jag hänga ut min gubbes familj. Denna familj är den finaste och goaste familj man kan tänka sig. Så lik min familj. Förutom när det kommer till middagstiden. Jag är uppväxt/uppfostrad så att föräldrarna har lagat maten, vi äter tillsammans, sedan hjälps alla åt att plocka undan och diska och sånt. När vi barn blev äldre fick vi laga mat till familjen emellanåt. Och maten åts alltid ungefär vid samma tid. Har man någonstans man ska vara vid middagstid, kan man inte kräva att hela familjen ska rätta sig efter en persons önskemål och ändra feedingtime. Om de inte vill förstås. Annars får man göra egen mat.
I gubbens familj är det mamman som planerar mat. Det är mamman som lagar mat. Det är mamman som dukar bordet. Det är mamman som plockar undan och diskar alldeles själv. Och det är mamman som tydligen bjuder på efterrätt också. Det här är ju inget konstigt i hans familj. "Men morsan vill ju göra det". Öh, nej.
Och jag är lagd så att jag vill ju hjälpa till. Sån är jag. När jag bilvit bjuden på mat där vill man ju hjälpa till att plocka undan, kanske ställa in disk i diskmaskinen osv. Men gör man det tittar dom på en som om man är sjuk. Man får absolut inte hjälpa till.
Nu har jag fastnat med ett problem. Från början måste man ju gå med på att inte hjälpa till, bara för att inte verka störd. Så jag tänkte att jag skulle börja med min hjälpsamhet efter ytterligare nån middag. Nu har det gått snart ett halvår och jag hjälper fortfarande inte till, fast det kliar i händerna efter varje fikastund/middag. Men jag vet inte vart nåt ska vara, jag har ingen aning om vilka rutiner dom har (torkar dom disken med handduk eller diskställ?), diskar dom pannor i diskamaskin eller för hand, diskar dom allt på en gång, sparar de matrester eller slängs det... Hur gör dom? Jag vågar inte fråga, och jag vågar egentligen inte tränga mig på heller. Jag är rådvill och vet inte hur jag ska bete mig. Nu irrar jag mest omkring som en vilset barn. Jag backar ut ur köket försiktigt, så ingen ska märka hur ohyfsad jag är som inte hjälper till med disk. Jag skäms över mig själv.
För övrigt har jag lyckats ändra/uppfostra gubben rätt bra när det kommer till middagarna. Jag har inget emot att laga mat egentligen. Ska gubben laga mat blir det alltid, utan undantag, korv och makaroner. Eller pizza. Och jag vägrar leva på betamat.
Men jag har minsann lärt honom att hjälpa till med disk, och jag har lärt honom att torka all disk på en gång och ställa in i skåpen direkt, eftersom disk på tork i diskställ är väldigt fult. Sen går han ut med sopor utan att man måste säga till. Sen vet han t.o.m. hur tvättmaskinen fungerar.
Nu låter det som om jag går med piska och skriker på han hela tiden. Men det gör jag inte. Oftast.
Han är så duktig, min lilla stjärnelev. Det är ju inte lätt när man är kille och har haft hembiträde i 23 år. ♥.
I gubbens familj är det mamman som planerar mat. Det är mamman som lagar mat. Det är mamman som dukar bordet. Det är mamman som plockar undan och diskar alldeles själv. Och det är mamman som tydligen bjuder på efterrätt också. Det här är ju inget konstigt i hans familj. "Men morsan vill ju göra det". Öh, nej.
Och jag är lagd så att jag vill ju hjälpa till. Sån är jag. När jag bilvit bjuden på mat där vill man ju hjälpa till att plocka undan, kanske ställa in disk i diskmaskinen osv. Men gör man det tittar dom på en som om man är sjuk. Man får absolut inte hjälpa till.
Nu har jag fastnat med ett problem. Från början måste man ju gå med på att inte hjälpa till, bara för att inte verka störd. Så jag tänkte att jag skulle börja med min hjälpsamhet efter ytterligare nån middag. Nu har det gått snart ett halvår och jag hjälper fortfarande inte till, fast det kliar i händerna efter varje fikastund/middag. Men jag vet inte vart nåt ska vara, jag har ingen aning om vilka rutiner dom har (torkar dom disken med handduk eller diskställ?), diskar dom pannor i diskamaskin eller för hand, diskar dom allt på en gång, sparar de matrester eller slängs det... Hur gör dom? Jag vågar inte fråga, och jag vågar egentligen inte tränga mig på heller. Jag är rådvill och vet inte hur jag ska bete mig. Nu irrar jag mest omkring som en vilset barn. Jag backar ut ur köket försiktigt, så ingen ska märka hur ohyfsad jag är som inte hjälper till med disk. Jag skäms över mig själv.
För övrigt har jag lyckats ändra/uppfostra gubben rätt bra när det kommer till middagarna. Jag har inget emot att laga mat egentligen. Ska gubben laga mat blir det alltid, utan undantag, korv och makaroner. Eller pizza. Och jag vägrar leva på betamat.
Men jag har minsann lärt honom att hjälpa till med disk, och jag har lärt honom att torka all disk på en gång och ställa in i skåpen direkt, eftersom disk på tork i diskställ är väldigt fult. Sen går han ut med sopor utan att man måste säga till. Sen vet han t.o.m. hur tvättmaskinen fungerar.
Nu låter det som om jag går med piska och skriker på han hela tiden. Men det gör jag inte. Oftast.
Han är så duktig, min lilla stjärnelev. Det är ju inte lätt när man är kille och har haft hembiträde i 23 år. ♥.
fredag 18 december 2009
Vissa bilder kan uppfattas som stötande
I fall någon undrar hur benet mitt mår egentligen, låter jag bilden tala för sig själv.
tisdag 8 december 2009
Mycket trevligt har hänt idag
Jag har fått sovit ovanligt mycket inatt eftersom pumpåbäket lyckades hålla sig tätslutande hela natten. Ingen pyspunka här inte (ta i trä).
Jag har klippt av mig allt hår. Eller... ja... det räcker väl till axeln nu...
Jag har fått höra att gubben troligtvis blir utskriven i mitten av Januari, efter att han haft två veckors permis.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska kunna klara av att bo i buschen, med all världens is. Om ni tänker er världen, sen tänker ni er ett hål. I detta hål rinner hela världens vatten. Sen tänker ni er, eftersom ett hål är alltid tio grader kallare än ett ohål, att allt vatten fryser till is. Där ska jag vara, för där väljer vissa att bosätta sig. Och då kan man ju undra hur jag ska ta mig dit/till stan? Jag vågar ju knappt köra. Och hur ska jag kunna hålla koll på att gubben ("jag har aaaaaaldrig ramlat!!") har broddar och hjälm när han går omkring? Tydligen blir det avlivning om han slå skallen igen, för tre hjärnblödningar är tydligen dödsstöten för en människa. Tydligen.
Jag har klippt av mig allt hår. Eller... ja... det räcker väl till axeln nu...
Jag har fått höra att gubben troligtvis blir utskriven i mitten av Januari, efter att han haft två veckors permis.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska kunna klara av att bo i buschen, med all världens is. Om ni tänker er världen, sen tänker ni er ett hål. I detta hål rinner hela världens vatten. Sen tänker ni er, eftersom ett hål är alltid tio grader kallare än ett ohål, att allt vatten fryser till is. Där ska jag vara, för där väljer vissa att bosätta sig. Och då kan man ju undra hur jag ska ta mig dit/till stan? Jag vågar ju knappt köra. Och hur ska jag kunna hålla koll på att gubben ("jag har aaaaaaldrig ramlat!!") har broddar och hjälm när han går omkring? Tydligen blir det avlivning om han slå skallen igen, för tre hjärnblödningar är tydligen dödsstöten för en människa. Tydligen.
söndag 6 december 2009
Snodd och redigerad
80-talister är...
...vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.
...vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin.(BUGG)
...vi som slog in skolböckerna i diverse fina omslagspapper för att vi behandlade dem med respekt.
...vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.
...vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.
...vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.
...vi som samlade på allt - främst kapsyler.
...vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar. (tråkigt?!)
...vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.
...vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.Men som fort lärde om oss och sedan förjäves försökte berätta för mormor att det inte kostar en miljon att ringa till min kompis i stockholm!
...vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.
...vi som hade kvar Sovjet och tjeckoslovakien i kartboken hela grundskolan(trots att de lösts upp).
...vi som hade snurrskiva på telefonen och inte av nostalgiska själ!
...vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
...vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.
...vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.
...vi som gick från altavista till google och senare Yahoo.
...vi som drack Cuba Cola och Jaffa.
...vi som läste OÄ i skolan.
...vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
...vi som smaskade omkring med Jenka, BUGG, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
...vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.
...vi som läste Lyckoslanten.
...vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.
...vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.
...vi som hade max två knappar (stora!) på vår joystick.
...vi som kallade 1:orna för ettakladdare och 2:ornna för toalettdykare.
...vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.
...vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.
...vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.
...vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.
...vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.
...vi som var de första i backen med snowboard.
...vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.
...vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.
...vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.
...vi som använde jazzbyxor som finbrallor och som senare ersattes av savannbyxor.
...vi som spelade snake och tetris på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.
...vi som fortfarande säger Domus och Stinsen istället för Coop och Ica.
...vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
...vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
...vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.
...vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.
...vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.
...vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...".
...vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.
...vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.
...vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.
...vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.
...vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.
...vi som käkade Raider och inte Twix.
...vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.
...vi som hade bänkar med lock på.
...vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.
...vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.
...vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.
...vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin.(BUGG)
...vi som slog in skolböckerna i diverse fina omslagspapper för att vi behandlade dem med respekt.
...vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.
...vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.
...vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.
...vi som samlade på allt - främst kapsyler.
...vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar. (tråkigt?!)
...vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.
...vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.Men som fort lärde om oss och sedan förjäves försökte berätta för mormor att det inte kostar en miljon att ringa till min kompis i stockholm!
...vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.
...vi som hade kvar Sovjet och tjeckoslovakien i kartboken hela grundskolan(trots att de lösts upp).
...vi som hade snurrskiva på telefonen och inte av nostalgiska själ!
...vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
...vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.
...vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.
...vi som gick från altavista till google och senare Yahoo.
...vi som drack Cuba Cola och Jaffa.
...vi som läste OÄ i skolan.
...vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
...vi som smaskade omkring med Jenka, BUGG, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
...vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.
...vi som läste Lyckoslanten.
...vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.
...vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.
...vi som hade max två knappar (stora!) på vår joystick.
...vi som kallade 1:orna för ettakladdare och 2:ornna för toalettdykare.
...vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.
...vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.
...vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.
...vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.
...vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.
...vi som var de första i backen med snowboard.
...vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.
...vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.
...vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.
...vi som använde jazzbyxor som finbrallor och som senare ersattes av savannbyxor.
...vi som spelade snake och tetris på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.
...vi som fortfarande säger Domus och Stinsen istället för Coop och Ica.
...vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
...vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
...vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.
...vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.
...vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.
...vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...".
...vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.
...vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.
...vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.
...vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.
...vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.
...vi som käkade Raider och inte Twix.
...vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.
...vi som hade bänkar med lock på.
...vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.
...vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.
onsdag 2 december 2009
Så kan jag också tillkännage...
... de nya namnen som jag bestämde oss för igår. Efter fem månader på jorden har kissonga riktiga namn. Ettan heter numera Delfin, och Tvåan heter numera Tussilago. Assi heter fortfarande Assi.
Jag har tillochmed spolat skallen på kissonga under vattenkranen, bara för att döpa dom ordentligt. Dock tittade ingen på, så jag vet inte om det räknas. Inte heller var det holy water, så...
Man skriker ju ändå Kisse efter båda kissarna, och Kerstin efter Assi, så vad gör namn för skillnad?
Jag har tillochmed spolat skallen på kissonga under vattenkranen, bara för att döpa dom ordentligt. Dock tittade ingen på, så jag vet inte om det räknas. Inte heller var det holy water, så...
Man skriker ju ändå Kisse efter båda kissarna, och Kerstin efter Assi, så vad gör namn för skillnad?
Kommer ni ihåg...
... back in the days, när man inte hade nummerpresentatör? Då var livet fullt av överraskningar. Dessutom ringde telefonen, alltså hemtelefonen med 090-nummer, mycket mer än vad den gör nu. När man inte hade yuppienallen på sig hela tiden. Och när det ringde fick man svara med sitt namn och sedan invänta att den som ringde ska tillkännage vem det var. Var inte det lite kul? Så här i efterhand kan man ju tycka det i alla fall. Nu har varenda telefon inbyggd nummerpresentatör. Så kan man välja om man vill klicka uppringaren/inte svara. Vill man svara kan man bara haspla ur sig någon läte, så den andra vet att man är på tråden. Man behöver ju inte längre presentera sig. Jag kom på idag att jag tycker det är lite synd. Vars är vardagsmystiken liksom?
Men jag är nog värst av alla i den moderna tiden. Jag vägrar svara om det poppar upp ett nummer jag inte känner igen. Eller om det är dolt nummer. Jag gör det inte. Det kan ju vara någon otäcking. Då skiter jag i att svara. Jag skickar inte upptaget-ton, om jag får samtalet på yuppien. Av förklarliga skäl. Man vill ju inte att den som ringer ska känna sig dissad. Även om jag inte vet vem det är. När personen i fråga ger upp och lägger på kollar jag upp numret på Eniro. Det är så man ska göra. Nu är ju kanske inte det här något originellt som bara jag gör, men inse vilken skillnad det är nu jämfört med för 15-20 år sedan.
För 15-20 år sedan har man en hemtelefon (har man tur är man hipp och har investerat i en Anita. Portabel nummerpres.) och en biltelefon. Biltelefonen är bauta, sitter fast i bilen med en sladd och har 010-nummer. Ha! Hemtelefonen får man som barn använda. Det gör man i regel inte. Man kutar, helt oinbjuden, över till sin kompis och våldgästar. På Lördagmorgon måste man dock använda heltelefonen till att först ringa sin kompis, för att vara säker på att denne är vaken. Men man får absolut inte ringa innan kl. 10. Det är oförskämt. Och det klassas som en olidlig väntan tills klockan är 10, eftersom man som barn stiger upp med tuppen. Och några timmar själv är ett onaturligt tillstånd för den unga männsikan.
Livet var härligt förr i tiden.
Fullt av mystik kring telefonen.
Fullt av vänner som ringde till en.
Nu? Tomhet.
Men jag är nog värst av alla i den moderna tiden. Jag vägrar svara om det poppar upp ett nummer jag inte känner igen. Eller om det är dolt nummer. Jag gör det inte. Det kan ju vara någon otäcking. Då skiter jag i att svara. Jag skickar inte upptaget-ton, om jag får samtalet på yuppien. Av förklarliga skäl. Man vill ju inte att den som ringer ska känna sig dissad. Även om jag inte vet vem det är. När personen i fråga ger upp och lägger på kollar jag upp numret på Eniro. Det är så man ska göra. Nu är ju kanske inte det här något originellt som bara jag gör, men inse vilken skillnad det är nu jämfört med för 15-20 år sedan.
För 15-20 år sedan har man en hemtelefon (har man tur är man hipp och har investerat i en Anita. Portabel nummerpres.) och en biltelefon. Biltelefonen är bauta, sitter fast i bilen med en sladd och har 010-nummer. Ha! Hemtelefonen får man som barn använda. Det gör man i regel inte. Man kutar, helt oinbjuden, över till sin kompis och våldgästar. På Lördagmorgon måste man dock använda heltelefonen till att först ringa sin kompis, för att vara säker på att denne är vaken. Men man får absolut inte ringa innan kl. 10. Det är oförskämt. Och det klassas som en olidlig väntan tills klockan är 10, eftersom man som barn stiger upp med tuppen. Och några timmar själv är ett onaturligt tillstånd för den unga männsikan.
Livet var härligt förr i tiden.
Fullt av mystik kring telefonen.
Fullt av vänner som ringde till en.
Nu? Tomhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)