Jag saknar Assi

Gosig och med en päls som man kan borra sig in i.

Kunde.

Om jag har cravings?

Om ett sug efter semlor i mängder och en vilja att baka gräddtårta för att äta den som frukost, lunch och middag, helst tillsammans med en Coca-cola, räknas som cravings - så, ja.

Men jag håller mig i schack för det mesta. Jag kan dricka cola på jobbet, och äta semlor varje dag om jag vill, för hemma svälter jag alltid. Här finns det aldrig nåt gott att hämta hem. Bara gurka. Jag är så mogen när jag handlar, för jag köper aldrig nåt onyttigt. Och jag ångrar mig alltid när jag kommer hem. Singoallakex skulle vara gott. Eller kardemummaskorpor. Inte godis, det får jag ont i huvet av. Men kakor och bakverk, det skulle jag behöva. Men vi har det aldrig hemma. Suck. Jag ska smussla hem semlor från min arbetsplats hädanefter. Sen ska jag gömma dom nånstans där inte gubben hittar dom, sen ska jag sitta och trycka semlor hela tiden. Sen när jag har ätit klart ska jag se ut som Håkan i Sunes sommar när han har ätit upp alla lakritsbåtar, sådär övernöjd - "Schlutt!"

Nu ska vi tydligen bänka oss vid teven och se Tre Kronor. Då vill man ju gärna ha en gräddtårta som tilltugg. Men jag får väl dricka tropisk juice tillsammans med dom äckliga godisarna som är kvar i en gammal chokladask vi fick i julas. Körsbär-i-likör-tryfflarna och nåt annat äckligt. Men det får gå. Det är för övrigt en annan observation jag gjort - de allra allra vidrigaste karamellerna i en chokladask är oftast dom som har guldpapper runt sig. Det är som en varningssignal.

Jag var på banken igår...

... och väntetiden var ju som vanligt sisådär femton nummer. Så jag funderade på livets stora gåtor. Bl.a. på hur det egentligen funkar, det där med kölappsystem på exempelvis en stor Swedbank-bank. Hon som sitter i infon har ju ett egen kö. Och hon vet alltid om det är någon som sitter med nästa nummer och väntar eller inte. Och då undrar man ju hur det går till. Hon kan ju omöjligtvis veta att alla som hänger där inte ska till just hon. Så har hon då en liten display som är hookad till kölappautomaten så den känner av vilka nummer som är uttryckta, i väntan på service? Det måste ju vara så. Hon kan ju inte bara sitta och trycka fram nummer efter nummer i tron om att någon har tagit ett nummer och sedan ångrat sig och gått. Hon måste ju sitta på djup information.

Inte bara för att hon sitter i informationen.

Ifall någon undrar vad vi gör en lördag...

... så travar vi ved. I tre timmar. Och när jag säger "vi" menar jag "gubben, mamma och svärfamiljen". Själv satt jag mest med kramp i ischiasen och magen, och bar småklabbar och spred glädje. Men ändå. Nu kan det vara vinter i ett halvår till om det vill, vi kan göra eld ändå. Grymt najs att ha ved till världens ände. Och om dagen hade varit en film hade dom som körde traktor i fem timmar och bar in all ved undet tak platsat i eftertexterna under "special thanks to". För jag kan ju aldrig göra något så fantastiskt som detta i gengäld. Så special thanks to alla dom.

Lillkissonga är nu så grande att han inte får plats helt i fönstret

Så lampan får vara huvudkudde.

Jag är ju lite av den stilen...

... att bara för att man är havande är man inte helt handlingsförlamad. Men jag börjar ändra åsikt. Vi väntar ett 12kubikslass med ved till helgen och tänkte jag skulle bredda gången ner till garaget/vedbon. Skotta alltså. Och även fast jag är blott 14 veckor gångna vänder det uppochner på allt man är van vid. Två skyffeltag och jag ville kasta in handduken av utmattning. Skam den som ger sig, tänkte jag, och fortsatte i några meter till. Men alltså ryggslut och höfter/bäcken vill ju inte att man ska röra sig tydligen. Blott 14 veckor. Hur ska det här gå?

Nu får jag väl missfall i natt också, som väntat. Jag får väl duscha innan dess då.

För övrigt har jag mycket tänkartid när jag åker till mitt arbete. På gamla dar har jag funderat mycket på varningsskylten för renar. Vem har designat den? Renen på skylten har ju värsta Jagdrartomtenssläde-kronan uppå skallen. Och jag skulle vilja se riktig ren, som inte heter Rudolf, med en sån stor och fin krona. Vilket ljugeri. Men det är väl för att utlänningarna inte ska förväxla dom med älgar. Dom är ju rätt snarlika.

Jag hade skrivit ett hatiskt inlägg...

... om min kära sambo, men allt laggade ihop och försvann ut i rymden. Och det är väl lika bra, annars hade det väl blivit ramaskri.

Men kontentan var att jag minsann inte har tillåtelse att vara ledsen. Inte ens i mitt eget hem hos han som ska vara min klippa i mörkret. Om jag ska grina får jag göra det i bilen på väg från jobbet.

Och det känns ju bra.

Men ja, jag är ju gravid och grinar mest hela tiden, men det får han väl ta? Om det är det jobbigaste för honom har han ju det lätt.

Alltså, är det på riktigt?

Den där "dejtingsidan" Viktoria Milan? Som uppmanar folk till otrohet?
Fantastiskt modigt att starta den sidan i alla fall.
Lite tveksam till den, men ändå.

Sen har jag ett problem

VAD har man på sig för kläder när man är lite lagomt gravid? När jeansleggings/jeans är för tajta för att man ska kunna känna sig normal och man inte är tillräckligt gravid för att man ska ha tjockiskläder? Ska jag då leva i mjukisbyxor? Det går väl an hemma, men jag tror att man ser lite frowned upon det på jobbet. Ska jag köpa massa nya byxor som passar bara nu? Eller ha tunna leggings? Sånna som ser ut som/känns som långkalsonger? Ingen normal människa går ut i långkalsonger.

Svara!

Det är ju ingen hemlighet...

... att jag inte känner någon medlidelse för folk som är sjuka. Allra mest särskildast min käre sambo. Han ter sig förkylt för tillfället, och jag är alltid arg på honom. Jag har ju alltid varit väldigt otolerant (ja, det är ett ord...?) mot hans sjukdomar som han säger att han har, och mitt humör blir ju inte direkt bättre nu i mitt välsignade tillstånd.

Jag vet inte alls varför jag blir så arg och irriterad över det. Men jag tål inte att höra "jag har ont i huvet" tre gånger på en halvtimme.
- Jag tror jag har feber.
- DET HAR DU INTE ALLS!!!
- Jo, jag tror det.
- Det är bara att bestämma sig för att man inte har det! Så är det!
- Jag säger bara hur det känns.
Och när vi kom hem och tempade i örat (Jajjemen, vi har tagit ett första steg mot bäääbislivet och inhandlat en sån iniörattermometer) hade han ju ingen feber. Och det var en sån fantastisk seger i mitt irriterade tillstånd. Och jag sprang runt i huset med händerna sträckta upp i skyn med ärevarvskänsla på det hela efter min vinst i feberdiskussionen. Okej, nej, det gjorde jag inte. Bara i mitt innersta inre.

Men jag blir fortfarande oresonligt arg när han nämner att han är sjuk. Jag tycker nästan synd om han. För att han måste leva med mig. Så nu har jag lagt in jääättemycket musik i hans yuppienalle som plåster på såren för att jag är så bitchig.