... att jag inte känner någon medlidelse för folk som är sjuka. Allra mest särskildast min käre sambo. Han ter sig förkylt för tillfället, och jag är alltid arg på honom. Jag har ju alltid varit väldigt otolerant (ja, det är ett ord...?) mot hans sjukdomar som han säger att han har, och mitt humör blir ju inte direkt bättre nu i mitt välsignade tillstånd.
Jag vet inte alls varför jag blir så arg och irriterad över det. Men jag tål inte att höra "jag har ont i huvet" tre gånger på en halvtimme.
- Jag tror jag har feber.
- DET HAR DU INTE ALLS!!!
- Jo, jag tror det.
- Det är bara att bestämma sig för att man inte har det! Så är det!
- Jag säger bara hur det känns.
Och när vi kom hem och tempade i örat (Jajjemen, vi har tagit ett första steg mot bäääbislivet och inhandlat en sån iniörattermometer) hade han ju ingen feber. Och det var en sån fantastisk seger i mitt irriterade tillstånd. Och jag sprang runt i huset med händerna sträckta upp i skyn med ärevarvskänsla på det hela efter min vinst i feberdiskussionen. Okej, nej, det gjorde jag inte. Bara i mitt innersta inre.
Men jag blir fortfarande oresonligt arg när han nämner att han är sjuk. Jag tycker nästan synd om han. För att han måste leva med mig. Så nu har jag lagt in jääättemycket musik i hans yuppienalle som plåster på såren för att jag är så bitchig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar