Min mest surrealistiska skada...

...åsamkade jag mig själv igår. Jag hade bestämt mig för att steka potatisbullar och bacon, samtidigt som jag röjde undan på bordet där vi skulle äta och grejade där. Plötsligt var potatisbullarna svarta. "Nu är dom klara på utsidan, undrar hur kalla dom är på insidan?" tänkte jag. Vi kör ju självklart halvfabrikat, så potatisbullarna var djupfrysta när jag la dom i pannan. Då har dom en tendens att bli bränd på utsidan, iskalla på insidan. Som jag. Men jag lär mig aldrig. Så svarta blev dom.

Anyway, jag tänkte att jag skulle ta en kniv och skära lite i dom för att fastställa isighet  i mitten. Inte med en bordskniv. Det är för mesar. Vass kniv ska det vara. En liten, men ack så vass kniv. Och den tappade jag. Inte bara tappade, jag lyckades på nåt sätt snärta den ner på tån. Lätt krossad och uppskuren blev min ringtå. Hel natten har min tå pulserat. Inte blod, det slutade blöda. Men den är lagom svullen, och det värsta jag kan tänka mig i dag är att nån ska ta i min tå. Och ballerinaskor. Men det lägger sig.

Potatisbullarna var i alla fall färdiga.

Typisk I-landsgrej...

...är ju att ha tv. Det har vi/jag. Jag har alltid haft tv och lär nog alltid ha det. Det är en vana. Jag vill se riktig tv. Zappa mellan kanaler som jag alltid gjort. Jag kommer från stan, och där har man vanlig hederlig kabel-tv. Nu bor jag inte i stan längre. Här ute i obygden där jag numera huserar är det standard med parabol-tv. Så det har vi.

Bara det att vår parabol har alltid suttit längst upp, längst ut på taket. Och den har alltid suttit halvdåligt, haft ett dåligt parabolhuvud och haft extremt dåliga kablar. Vid minsta lilla snö eller regn eller blåst har kanalerna försvunnit.  Så upp på taket och tjollra och vrida och vända och försöka få till det igen. Så har vi levt i några år. Inte optimalt för en tv-folk som jag. Konstgjord andning kan man väl säga att vår tv har levt på. För någon vecka sen försvann i princip alla kanaler. Ibland funkade nån kanal, ibland funkade ingen. Ett stressmoment i sig. Så det där vi skjutit upp ett bra tag, att byta ut allt, var vi tvungna att ta tag i.

Så igår var en fantastisk man här och flyttade parabolen till mer lämplig höjd, drog om alla kablar - från parabol, upp genom taket, tvärsöver vinden, ner genom taket, in genom husväggen och vips - så hade vi tv igen. Och det är så fantastisk känsla. Nu spöregnar det, och jag kan se på tv ändå.  Värsta lyxen. Annars har jag typ fått ångest bara för jag vet att vi måste fixa det här med parabolen på riktigt nån gång.  Och bara att slå på tvn har påmint mig om vad vi borde ta tag i.

Visst är det fjantigt? Jag vet att man kan se tv via internet, dator, whatever. Men det blir ju inte samma sak. Jag behöver tv. Och det är ju inte så att jag har gått under när vi inte kunnat se tv, men det är en sån sak som hängt över mig så länge. Det måste ju fixas, vi betalar ju för abonnemanget. Men nu så. Nu är det gjort. Och jag är så fruktansvärt nöjd. En kilometer kablar från vardagsrumsgolvet försvann. Allt funkar. Och jag är så nöjd.

Det var bara det jag ville säga.
Jag är nöjd.
För jag kan se tv.
Fjantigt.

Genialt sätt...

...att hålla eventuellt influgna myggor borta från ditt sovrum, i din enplansvilla med ganska öppen planlösning:
Släck alla lampor, utom lysröret ovanför diskbänken. Där stannar dom i alla fall i mitt fall.

Varför har jag inte kommit på det här tidigare?

Jahapp...

Blev just örfilad av min äldsta dotter. Känns underbart. Trotsålder. Det här kan ju bli ett problem om jag inte tar tag i det. Man kan ju inte vara hur trotsig som helst...

Okej att vi har rätt kallt...

...för att vara slutet av juni. Men alltså, den här outfiten känns mest deprimerande.

Ni vet den där känslan. ..

...när man rensar lite i dagisväskan, och man helt plötsligt får syn på en relativt stor spindel på bordet och man tar närmsta sockboll och mosar den, och alltså, riktigt lägger sin vikt på spindelsockan - och ändå överlever den? Inte bra. Jag mosade och lämnade sockan där så Ante skulle få ta bort kvarlevorna. "Där under ligger det en jättehoppespindel mosad. Du får ta bort" och han bara "Här finns ingen spindel".

Men va? Var är den? Hur kan den överleva? Har jag stött på den spindeln som skulle gjort mig till Spiderman  om den bitit mig? Superkrafter? Mutantspindel? Frågorna är oändliga...

Nu ska vi se "Fem myror är fler än fyra elefanter". En söndagskväll, bara vi vuxna.

Jag pratar med en person...

...i telefon i 1 timme och 49 minuter. 

Ante frågar vad vi pratar om när vi pratar så länge. Jag svarar "inget särskilt". 

Då måste man ju vara bekväm med den personen. Gött. 

Smink app

Så. Himla. Creepy. 

När man sitter i väntrummet på logopedmottagningen...

...och på bokstavslegotavlegrejjen har någon gjort så här. VEM gör så här? Varför sitter inte de två översta bitarna i hålet? Det måste vara nåt psykologiskt allmänt experiment. 

Bara för att irritera mig. 

Filtarna skulle inte vara i vagnen...

...och såhär uppfattades instruktionen "Lägg dom under vagnen". 

"Lägg dom under vagnen". 

Inte "lägg dig under vagnen". 

Men jaja...

Det här hände...

...när vi hade käkat lunch, och jag tänkte brygga en kopp kaffe. Jag frågar alltid Moa-Lie, på skämt, om hon vill ha. "Nu skulle man haft en kopp kaffe. Ska du ha en kopp?" Precis som jag hade frågat en vuxen. Hon svarar alltid nej. Förutom idag. "Ja, lite kaffe i rosa koppen". Så jag hällde upp lite kaffe, spädde med mjölk, och serverade. Hon skulle ju inte tycka om det, det fattar man ju. Eller?

Några småklunkar senare. 

"Tycker du om kaffe?"

"Jo, det är gott"

Jaha. Jag har bäddat min egen säng, så att säga. Kaffedrickare vid fyra. Hon skulle ju inte tycka om det. 

Det får bli nån sorts behandlingshem för henne. 

Eller så har hon under tiden jag skrivit det här insett att kaffe är äckligt. 

Och apropå natur...

...så ser det lätt dumt ut med vägar under vatten...

...och träd som ser ut att växa mitt i vattnet. 

Oreglerad älv. Jajjemen. Rödån är rik på vatten för tillfället. 

Dra mig baklänges...

...utan regn, och knappt nån blåst på kvälsspromenaden. Fantastiskt.