Taadaaaa!

Och jag är ansvarig för säkert 20-25 bitar...

Bara för att drygas

Vissa dagar är man hyperproduktiv. Särskilt när man fastnar på golvet med fetpusslet i ett par timmar. Tur att man bara är anställd och kan ta paus medan andra att bygga klart.

Undra hur lång tid han ska få på sig...

G.I. Jane

Jag kan ju även informera om att jag för andra gången i år har klippt mig. Och jag har inget hår kvar! Två decimeter rykte. Men jag är ändå stolt över mig själv att jag sa till frissan att det var heeeeelt OK att klippa så mycket. Det såg ju inte bra ut. Sen slinga hon skiten också. Det vart väl också fint, antar jag. Det blir bara så drygt att trassla ut skiten på morgon.

Men bevisligen blev det bättre än det var när till och med mansfolket lägger märke till att man gjort nåt åt sitt skatbo till hår.

Kanske jag borde börja bry mig mer. Kanske.

Pissfejs

Jag läste igenom förra inlägget. Jag har förstått att ingen kommer att ta mig på allvar ändå. "Men skärp dig" kommer folk säga. Gör inte det. Det är jobbigt. Jag mår inte bra över detta. Om alla bara var tysta kunde jag köra "sopa-problemet-under-mattan" lösning på min sjukdom.

My name is Ångest, Panik Ångest

Jag ska på storslaget bröllop i morgon. I Älvsbyn. Jag hittar inte dit. Jag tror man tar vänster i Piteå. Jag hoppas på vägskyltar. Anyway, så var det inte det jag ville ha sagt.

Jag har packat lite nu. Packa var tvunget att göras, eftersom det förväntas att man ska sova över där uppe i norr. Det kan man väl göra. Men då måste man som sagt packa. Och jag lider ju av en sjukdom. Det vet nog alla i min omgivning by now. Men ändå; Min sjukdom yttrar sig med symtomen att jag för allt i hela världen inte kan packa i normala mängder. Det går inte. HUR gör folk för att inte få med sig hela världen? Jag kan inte. Jag sitter med en klump i halsen för jag vet att jag har med mig för mycket (eller faktiskt egenligen inte, bara ett ombyte och typ necessär) och jag vet att jag alltid, alltid, ALLTID blir mobbad för detta. Det är inte ens kul längre ju. Alla ska alltid klaga på mig. Och det är inte kul längre. Jag har aldrig något emot att fara någonstans. Jag får bara sådan extrem ångest för jag vet jag måste packa en liten packning. Alla tror att jag inte tycker om att fara bort för att jag inte kan sova någon annanstans än hemma. Det är ljug. Jag vill inte bort, för då måste jag packa. Och packning är förknippat med ångest. Jag vet att det kan verka töntigt, men det trillar ändå en liten tår på kinden när jag skriver det här, för det är så sjukt jobbigt. Men jag kan verkligen inte göra något åt det. Självklart handlar allt om något psykiskt, och det handlar inte om packning i sig, det handlar typ om att jag inte vill tappa kontrollen över saker, och det gör jag om jag inte har med mig antiskavsårsplåster, eller massa värktabletter, hela sminkväskan eller 300 sockpar..

Nu ska vi vara borta i ett dygn. Och jag började packa mentalt i måndags. Saker ska tvättas innan avfärd. Så måste man ju skriva en lista om vad som ska med, oavsett hur mycket grejjer vi snackar om. Så kan man pricka av listan systematiskt medan man packar. Och väskan ska vara "färdigpackad" typ ett dygn innan avfärd så man kan stödpacka det man glömt. Varför är jag så här? Jag vill bara dö. Eller gå i terapi. Eller så vill jag att alla andra ska dö, för de inte låter min sjukdom vara. Jag tror inte alla förstår hur mycket jag vill gå under jorden när de påpekar hur stor packning jag alltid bär med mig. Så jag smäller upp en vägg och börjar käfta emot om att jag minsann inte har med mig för mycket grejjer, och jag behöver allt. Låt mig ba va. Nu ska jag gå och kniva upp handlederna, sen ska jag packa klart. Jag får hjärtfel.

*snyft*

Ba för skojskull

Efter att dragit sig mot Brattby, och Slöjdens Hus, gick vi tvärsöver vägen och fann Loppislogen. Bredvid Loppislogen fanns detta;

www.simulatorskytte.se

Kul. Nanting. Antar jag. Vad sägs?

PS1 spel funkar på PS2 också, tydligen

Så för någon dag sedan hände något som skakade min värld. Jag sitter jämte min mor i en stol på altan. Vi är mitt uppe i ett samtal om något när jag hör en melodi. En blandning mellan dålig sms-signal/skolinringningsignal. Som en jakthund som fått vittring på nåt ställer jag mig upp med kroppen på helspänn och ryter "Vad är det för nåt?!?! Jag har hört melodin överallt!! VAD är det för något?" Mamma börjar också undra, ställer sig upp och frågar samma fråga.
Så får vi se den. Den blå skåpbil, med tryckta glassar längs sidorna. Där är källan till truddelutten. MEN VAD GÖR DOM? Dom kan ju inte ändra glassbilstruddelutten efter typ 25 år! Ni vet "vi-lurar-små-barn-vi-lurar-små-barn-på-deras-veckopeng" melodin. Vad gör dom? Jag fick nästan hjärtfel.

Förhoppningsvis är det en annan glassbil. En s.k. Copycat-Glassbil, som försöker konkurrera ut hemglass, och överta tronen som glassens konung. Typ Diplom-Is eller något.
Snälla, snälla, snälla. Säg att det är så. Vi kan inte förlora hemglassbilen.

Du vet vem du är

Jag har en kompis. Eller egentligen har jag faktiskt några fler, men just en av dem, hon är så bra. Hon lyssnar alltid och säger alltid det man behöver höra. Vi är ganska lika och tycker därför illa om samma saker och tycker gott om samma saker. Det är så himla skönt att ha någon man kan ventilera allt med. Oavsett om det är att någon är störd för de döper sin unge till något opassande, eller hur bajset känns/ser ut när man tagit järntillskott och hur drygt det är att tvätta toaletten efter det.

Jag hoppas att alla har någon som de kan prata med i alla lägen. Som man inte behöver tänka efter vad ska säga när den personen är med. Visst har jag några vänner som jag kan prata med det mesta om, men när man har varit kompis med en person i typ över 20 år så byggs en speciell vänskap upp. Och jag hoppas jag inte är ensam med detta fenomen. Det rockar.

Och redan har någon varit där och förstört

Eftersom att jag är karl så har jag just dragit om silikontätningen i köket hos mamma och pappa. Världens simplaste jobb, men jag känner mig ändå tvärnöjd.

Halo! Halo! Halo!

Fenomenet att en låt fastnar i hjärnan måste vara det mest irriterande fenomenet. Oftast är det en enda rad från någon låt som man egentligen inte kan. Alls. Så idag har jag gått omkring i godan ro, för att plötsligt tvärskrika/sjunga "I CAN SEE YOUR HALO!" Det är lite störande. Det blir lite som att hicka. Precis som att man inte alls kan kontrollera när nästa hickning kommer kan man inte kontrollera när man kommer att tvärskrika till. Undrar om en sked lingonsylt hjälper i detta fall?

Annars har jag funderat sen igår morse på hur många, förutom jag och kollegan, som alltid trott Robbie Williams sjöng "I got too much blood running through my veins, going to waste" och inte "I got too much life running through my veins, going to waste". I alla fall en gång i låten. Tydligen är det inte så.

Funplanet - always in our hearts

Ett solklart exempel på hur störda jag och mina arbetskamrater är när vi chattar som fjortisar ute i cyberspace. Detta försökte jag förklara för en på klassträffen i går.

Jag: Jag har jobbat i dag. Men det var så sjukt lite folk, så vi satte oss och chattade på Funplanet under namnet "Sophie14". Så man fick fina förslag från folk med namn som "sthlmskille31". Lol.
Hon: Ehh... Haha...?
Jag: HAHAHA!

Varför förstod hon inte det roliga med det?

Men den som ger sig in i leken får leken tåla

Japp, då har man vart på återträff med järngänget från nian då. Riktigt trevligt faktiskt att träffa alla gamlingar. Dock slog det mig en liten smårolig sak. Det är nämligen så att en av mina kära gamla klasskamrater är sådär lite halvkändis i dagsläget, och det märks på allmänheten. Believe me. Vissa servitriser liksom smörar in sig känns det som. OK, nu kanske de råkade ha hälsat på varandra tidigare, men det känns ändå som folk gör sig till i vissa lägen.

Jaja, anyway så var vi på nystället i schtan. Detta hak övergår till nattklubb framåt kvällskvisten, och det är verkligen inte kul. Jag hatar dunkadunkaklubbar. Ibland kan det vara kul, om man är med rätt crowd. Och man är i rätt stämning. Det är inte lika kul när man mest bara hänger och ser på alla tjejer som glider in, aspackade, och klädda som om hyran ska betalas i morgon och hon har supit bort alla pengar och således klär sig som ett våp. För att använda ett fint ord. Och killarna som klär sig i Tiger-kläder, kammat håret bakåt, och hänger över allt och alla. Jag blir så less så less. Sen vart det kallt. Och vid klockan ett-snåret mittinatta ringlar sig kön fortfarande sepe-lång bara för att stället är nytt och hippt. Kan alla bara skärpa sig?

God natt.

Rocking the boat

Och vips, så hade vi tydligen en ny våldtäktsman som härjar i schtan. Eller ny vet man ju aldrig om han är men men... Och tydligen är det så att man måste tycka att alla våldtäktsmän ska kastreras, buras in på livstid, helst stenas i tortyr tills den dagen han dör. Tydligen. Så verkar alla tycka. Kanske med en nypa salt, men överlag är det så. Där håller jag inte med. En fälld våldtäktsman får några år i fängelse, punkt slut. Och det tycker jag verkar rimligt. Han har ju trots allt bara våldtagit någon. Och nu drar hela världen efter andan i och med att jag skrev "bara våldtagit någon". Men det är ju sant. Våldtäkt är inte lika grovt som ett styckmord. Jag tycker helt ärligt inte det. Och det tycker inte rättsväsendet heller. Men visst, jag har aldrig blivit våldtagen, så jag ska egentligen inte säga något. Jag vet inte hur det känns, hur kränkt man känner sig osv. Men ändå. En våldtäktsman har misshandlat dig, men han har ändå inte tagit beslutet om du ska få fortsätta leva eller ej. Som en mördare gör. Jag vet att detta kan verka helt åt pipan hos de flesta, men så tycker jag. Dessutom får mördare hårdare straff än våldtäktsmän. Vilken vågskål väger tyngst? "Men nu ska man ju gå runt och oroa sig för att bli våldtagen" säger folk. "Varför då?" säger jag. Hur stor är risken att du blir våldtagen? 1-2%? Är det då värt att lägga ner den energin på att oroa sig? Det tycker inte jag.

Nu tycker alla att jag är störd för att jag har dessa åsikter. Jag borde tycka annat, eftersom jag är tjej. Det kanske jag borde. Jag kanske borde förakta denna gärning mer än vad jag gör. Dock tycker jag absolut inte att det okej att våldföra sig på någon. Absolut inte. Men jag ser inte svart så fort någon nämner ordet "våldtäkt". Det verkar alla andra göra. Och det stör jag mig på. Sätt det i rätt perspektiv, så kanske jag stör mig mindre.

För övrigt är ordet "våldtäktsman" sjukt jobbigt att stava till.

Dessutom var slangen trasig

Så i dag var en sådan dag då man känner att man inte har så mycket att göra. Så man tänker sig att tvätta av bilen hos mor och far med en sån där borste på pinne som man hookar fast i slangen. Min bil tyr sig åt det silverfärgade hållet, vilket gör att lite vatten på den resulterar att bilen platsar i "gläns som hunnballa i månskene" facket. Då kan man ju tycka att tanken på att spola av mammas mörkblåa bil och pappas mörkblåa bil med samma redskap skulle ha samma effekt. Och att de skulle bli glada över min fina gärning. Så var dock inte fallet. Dessa bilar tycks bli skitigare och skitigare ju fler gånger man sköljer av dem. Och mamma blir argare och argare för varje gång man försöker göra det bättre, och hon inser inte att jag försökte bara vara snäll från början. Så sisådär tre vattentvättningar, följt av tvättande med bilschampo, följt av att bror tycker jag är störd som inte kan tvätta bilar ordenligt resulterar i att en heeeeeel dag gått åt enbart åt att tvätta bilar. Det är ju lite eljest.

Nyfrälst

http://www.youtube.com/watch?v=jEGO5jdecWI

Joakim & Joel, överlag.