Jag ska på storslaget bröllop i morgon. I Älvsbyn. Jag hittar inte dit. Jag tror man tar vänster i Piteå. Jag hoppas på vägskyltar. Anyway, så var det inte det jag ville ha sagt.
Jag har packat lite nu. Packa var tvunget att göras, eftersom det förväntas att man ska sova över där uppe i norr. Det kan man väl göra. Men då måste man som sagt packa. Och jag lider ju av en sjukdom. Det vet nog alla i min omgivning by now. Men ändå; Min sjukdom yttrar sig med symtomen att jag för allt i hela världen inte kan packa i normala mängder. Det går inte. HUR gör folk för att inte få med sig hela världen? Jag kan inte. Jag sitter med en klump i halsen för jag vet att jag har med mig för mycket (eller faktiskt egenligen inte, bara ett ombyte och typ necessär) och jag vet att jag alltid, alltid, ALLTID blir mobbad för detta. Det är inte ens kul längre ju. Alla ska alltid klaga på mig. Och det är inte kul längre. Jag har aldrig något emot att fara någonstans. Jag får bara sådan extrem ångest för jag vet jag måste packa en liten packning. Alla tror att jag inte tycker om att fara bort för att jag inte kan sova någon annanstans än hemma. Det är ljug. Jag vill inte bort, för då måste jag packa. Och packning är förknippat med ångest. Jag vet att det kan verka töntigt, men det trillar ändå en liten tår på kinden när jag skriver det här, för det är så sjukt jobbigt. Men jag kan verkligen inte göra något åt det. Självklart handlar allt om något psykiskt, och det handlar inte om packning i sig, det handlar typ om att jag inte vill tappa kontrollen över saker, och det gör jag om jag inte har med mig antiskavsårsplåster, eller massa värktabletter, hela sminkväskan eller 300 sockpar..
Nu ska vi vara borta i ett dygn. Och jag började packa mentalt i måndags. Saker ska tvättas innan avfärd. Så måste man ju skriva en lista om vad som ska med, oavsett hur mycket grejjer vi snackar om. Så kan man pricka av listan systematiskt medan man packar. Och väskan ska vara "färdigpackad" typ ett dygn innan avfärd så man kan stödpacka det man glömt. Varför är jag så här? Jag vill bara dö. Eller gå i terapi. Eller så vill jag att alla andra ska dö, för de inte låter min sjukdom vara. Jag tror inte alla förstår hur mycket jag vill gå under jorden när de påpekar hur stor packning jag alltid bär med mig. Så jag smäller upp en vägg och börjar käfta emot om att jag minsann inte har med mig för mycket grejjer, och jag behöver allt. Låt mig ba va. Nu ska jag gå och kniva upp handlederna, sen ska jag packa klart. Jag får hjärtfel.
*snyft*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar