Här har vi bott i cirka 1,5 år...

...och fått besök av Jehovas vittnen sådär 4-5 gånger. Där kan man ju undra om Jehovas vittnen är extra happening just här i krokarna. Alltid kommer dom med Vakttornet och vill att man ska komma på nåt möte/träff/vad dom nu kallar det, och alla tanter som kommer hit är så trevliga. Jag hade nog inte varit lika trevlig. Bara för att jag själv känner mig så falsk när dom ringer på dörren. "Hej, kom till rikets sal i Kroksjö den 26 mars". Och jag helt intresserad "Ja, tack så mycket för inbjudan. Vi för väl se hur vi gör, blabla". Helt fejkad. Eller OK, trevlighet fejkar jag väl inte. Trevlig kan man väl alltid vara. Men det är som att jag bygger upp nån förhoppning hos dom. Kanske jag kommer för att lyssna där på årsdagen av Jesu död. Det kommer jag ju inte. Det känns som att fler än jag beter mig så här. Jag skulle lessna om jag var dom som knackar dörr.

Och vad gör dom om någon som lever enligt nåt annat öppnar dörren? Muslim, hindu, jude, vad som helst? Bör man då säga "spara in på Vakttornet, jag är muslim". Eller försöker dom ragga vittnen? Skulle någon kovertera efter ett besök av ett Jehovas vittne? Jag jobbar ju lite indirekt för Pingstkyrkan, och det är klart hjärtat klappar lite extra just där, bör jag säga det? Skulle tanterna ifrågasätta mig alldeles? Vad tror jag på egentligen? Kanske borde jag undersöka saken närmre. Kanske borde jag undersöka alla religioner närmre. Kanske borde jag besitta mer kunskap än vad jag gör. I skolan skulle man alltid välja ett SO-ämne man ville titta närmre på. Geografi, historia, religion eller samhällskunskap. Jag valde alltid geografi, enkelspårig som få. Alla andra valde historia eller religion. Nu, som s.k. vuxen, förstår jag alla andra. Himla intressant allt det där.

Jag anser mig själv tro på Gud. Vad räcker det till, liksom? Religionsmässigt? Vad är jag? Kristen? Tveksamt.
Men jag är rätt bra på världens huvudstäder, i alla fall...

Jag fick i uppgift...

...att lägga ut nån bild på ungen som hur ser ut nuförtiden. Om jag skulle välja en bild så skulle jag välja den här:

Den må vara suddig, men det är så här hon ser ut. Som en virvelvind med frågetecken i ögonen, då hon inte riktigt snappade upp att jag fotade. Märker hon att jag håller i kameran vill hon gärna titta lite närmre på den. Det resulterar i bilder som ser ut så här:

Alternativt kan jag hinna ta ett skarpt kort på flickebarnet med autoinställning på kameran. Ungen besitter genen som gör att hon blundar så fort hon blir fotad med blixt. Typ. Vilket gör att hon ser blek och drogad på dom bilderna. Ungefär som det här:

Näpp, jag kan inte fota mitt barn. När hon var liten tog jag massa kort. De flesta blev väl någorlunda bra. Nu rör hon sig för snabbt för mig. Så nu fotar jag inte. Jag tar mentala bilder istället. *Klick*.

Alltså, nej...

...nu får det vara nog med dessa sjukdomar. Jag är så less nu. Alltid, alltid är det nån som är sjuk. Vi håller nu på att avverka vår tredje/fjärde magsjuka. Känns lagom kul. Vi som höll oss på friska mattan så länge. Sen kom influensan. Sen sket det sig. Sjukdom på sjukdom. Och den där magsjukan... Den håller oss gisslan kan man säga. Så fort nån är magsjuk får inte ungen gå på dagis, vilket medför att alla är hemma och magsjukan går runt runt. Nu måste vi få ett slut! Alltid ska man gå runt med klumpen i magen, för man vet aldrig vilken sjukdom som väntar runt hörnet. Efter varje vecka som går känner man bra "yes, en vecka avklarad, ett steg närmare våren och slutet på sjukdomar". Hur länge sen var det jag inte spritade händerna varannan minut? Hur länge sen var det jag ens jag vågade mig på en kram av min man? Eller vi satt ner som en familj och åt middag? Jättelänge sen, det är alltid nån som sitter i karantän. Just nu känns det som om maken kommer få sparken för att han aldrig är på arbetet, inte ens när han redan bara jobbar halvtid. Alltid sjuk eller vabbar. Vi kommer bli av med dagisplatsen för vi aldrig utnyttjar den. Inte ens när hon bara går halvtid. Alltid sjuk. Försäkringskassan kommer att misstro oss för vi alltid är sjuka. Alltid. Tur jag har förstående arbetsplats i alla fall.

Ge mig sommar nu! Så vi slipper den här skiten.
Jag måste få tro att det blir bättre till våren/sommaren, annars kommer jag nog bli helt... störd.
Hoppet är det jag lever på. Jag har aldrig bett så mycket om kvällarna som jag gör nu.

Det är bara att bryta ihop och komma igen.

Konversation

Hon: Jaaka tjöhaa.
Jag: Vad säger du?
Hon: Tidihaa ha.
Hon: Ninnhhaa!
Jag: Vaddå?
Hon: Änä tikikiki gogoj dä.
Jag: Men jag förstår inte vad du säger. Försök använda ord.
Hon: Mamma.

Hon gäckar mig.

Det blev tvärkallt igen...

...och min kropp kämpar febrilt för att upprätthålla mina inre organ som livsdugliga. Fötter, ben och händer är det första som trillar av vid kallbrand, så jag tänkte hjälpa kroppsvärmen lite på traven för att inte möta en ofrivillig amputation, genom att ta ett varmt bad. Så skållande varmt att jag nästan dog av värmechocken. Där satt jag och ångade in min egen smuts och tänkte som sista finputsning raka benen. Snabbt skulle det gå, jag höll ju på att kokas till döds. Swosh, swosh, upp och ner med rakhyveln. Snabbt och effektivt. Men sen, tvärstopp i ringfingernageln. Alltså, halva nageln avhyvlad. Okej, kanske inte halva. Men en sjättedel, helt säkert. Badvattnet blev helt plötsligt blodblandat. Så äcklad och tvärhandikappad var länge sen jag blev. "Ante!! Kom!! Ganska snabbt! Plåster! Papper!". Vad hade jag gjort utan hjälpreda? Jag menar, på nåt vis måste ju balsamet sköljas ur håret... Och han ba: "Öhh... har vi ingen sax här inne...? Eller va..? Plåster..." Och rafsar runt överallt utan att förstå mitt allvar. "Jag håller ju på att FÖRBLÖDA här! Men leta på i lugn och ro, du!"

Det jag egentligen ville säga med detta var: Ifall nån undrar och det känns att rakhyvla av en nagel, kan jag svaret; Ytterst obekvämt.

Här är den...

 ...den vackra bokhyllan. Egen design jajjemen. Lite smalare och lite högre än standarden. Snickarn har byggt, och jag har betsat. Jag känner att jag verkligen måste understyrka att jag har betsat. Så att alla förstår att jag inte enbart bara kräver massa byggjobb av Snickarn. Det är så vi arbetar, jag och Snickarn. Han bygger, jag oljar/betsar/målar. Lacka tänkte jag också göra, men sen gjorde jag det inte. Snickarn fixat. För övrigt kan man få plats med massa rassel där. Om man nu kan utnyttja alla hyllplan, och inte ha klåfingrar på allt man förvarar på en meters höjd. Men det kan ju bli praktiskt framöver. Kanske jag ska få tummen ur och skaffa en lite större klocka där bredvid också. Som är större än sisådär en decimeter i diameter. Kanske. Och kanske ska jag läsa böckerna som pryder hyllan nån gång också. Eller så kanske jag nöjer mig med att bläddra i Paris Hiltons "Confessions of a heiress"...

Annars ser vardagsrummet ut som ovan. Tyvärr fick en av alla våra trehundra katter för sig att man kunde klättra på det där trädet vi hade klistrat på väggen ovanför lillsoffan. Ni vet, ett sånt därnt som man klistrar upp bit för bit. Klistermärken. Där skulle hon klättra. Dock verkade inte tapeten tycka att det var den bästa av idéer, och liksom bara gav vika. Så farligt var det ju inte, gräddvit tapet är ganska förlåtande. Men jag ser alla skavanker. Så jag köpte fetaste tyget på marknaden och satte upp. Tjoff. Stort vart det. Kanske downsizear jag det så småningom. Om andan faller på. Eller så skaffar jag nya tavlor till andra väggen, i samma maffostorlek. Känns ju mest ekonomiskt...?

Ja... Så är det...