...nu får det vara nog med dessa sjukdomar. Jag är så less nu. Alltid, alltid är det nån som är sjuk. Vi håller nu på att avverka vår tredje/fjärde magsjuka. Känns lagom kul. Vi som höll oss på friska mattan så länge. Sen kom influensan. Sen sket det sig. Sjukdom på sjukdom. Och den där magsjukan... Den håller oss gisslan kan man säga. Så fort nån är magsjuk får inte ungen gå på dagis, vilket medför att alla är hemma och magsjukan går runt runt. Nu måste vi få ett slut! Alltid ska man gå runt med klumpen i magen, för man vet aldrig vilken sjukdom som väntar runt hörnet. Efter varje vecka som går känner man bra "yes, en vecka avklarad, ett steg närmare våren och slutet på sjukdomar". Hur länge sen var det jag inte spritade händerna varannan minut? Hur länge sen var det jag ens jag vågade mig på en kram av min man? Eller vi satt ner som en familj och åt middag? Jättelänge sen, det är alltid nån som sitter i karantän. Just nu känns det som om maken kommer få sparken för att han aldrig är på arbetet, inte ens när han redan bara jobbar halvtid. Alltid sjuk eller vabbar. Vi kommer bli av med dagisplatsen för vi aldrig utnyttjar den. Inte ens när hon bara går halvtid. Alltid sjuk. Försäkringskassan kommer att misstro oss för vi alltid är sjuka. Alltid. Tur jag har förstående arbetsplats i alla fall.
Ge mig sommar nu! Så vi slipper den här skiten.
Jag måste få tro att det blir bättre till våren/sommaren, annars kommer jag nog bli helt... störd.
Hoppet är det jag lever på. Jag har aldrig bett så mycket om kvällarna som jag gör nu.
Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar