I dag har vi nått en milstolpe...

...ty i dag var dagen Moa bestämde sig för att klippa sitt hår. Och sin lillasysters. Ja, det var ett obevakat ögonblick. Moa hade lämnat en läppenna på mitt sminkbord. En sån där sommarfräsch rosa nyans, med självaste Frost-Elsa på. En sån penna som man får om man köper liten sminkväska för barn (bara att en sån existerar kan man ju tycka är ett frågetecken) på Rusta att ge i julklapp. Den pennan såg jag bredvid spegeln och tänkte att "den färgen är bra för mig, jag provar".

Så satt jag i godan ro med Frost-Elsa när jag hörde det omisskännliga ljudet av sax mot hår, tätt följt av skrik i högan sky av lillasystern. Även nackskinnet fick sig en putsning, kan man säga. Jag tröstar, samtidigt som jag försöker få Moa att fatta vad hon gjort och att man aldrig någonsin får göra så. Inte klippa hår. Inte klippa hud. Oavsett hur mycket saxar som ramlar över en. Men som vanligt börjar hon också tokgrina eftersom en känsla infann sig i kroppen hennes.

Vera brydde sig ju inte jättemycket. Hon tystnar när det inte gör ont. Moa grinar i all evighet. Så jag försökte få henne att säga förlåt till Vera så vi kunde lämna det bakom oss. Men icke. Hennes exakta ord var "NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!".
Så jag och Vera satte oss i annat rum. När Moa trodde jag hade ryggen till såg jag henne smyga fram till Vera, lyfta på hennes hår och titta på såret, sen viska "oj, det var inte meningen, förlåt". Och en kram.

Sen var lugnt igen och jag frågade Moa om hon bett om ursäkt. Vad svarade hon?

"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!"

Den där s.k. egentiden...

...är ju som bekant ingen självklarhet när man har barn. Om nu då inte själva barnet fixar det åt en. I kväll vid läggning:

Moa: Vet du en sak, mamma, i morgon ska jag vara med Vera så får du och pappa vara själv.

Jag: Ska du vara barnvakt?

Moa: Ja. Ja kan vakta Vera så ni kan vara själv.

Jag: Men vad ska jag och pappa göra då?

Moa: Ni kan vara i köket.

Jag: Och vad ska du och Vera göra?

Moa: Vi ska vara här inne hos mig och leka och... leka och rita när ni är i köket.

Antingen är det väldigt fint av henne, eller så är det väldigt tragiskt. Jag har inte bestämt mig riktigt...

När första barnet var liten...

...var hon så duktig på det här med att sova. Eller, hon är ju det fortfarande. Just för tillfället är läggning och sovande helt exemplariskt hos henne. 19.30 har jag som deadline nu för tiden. Då börjar vi dra oss mot sängen. Jag har typ blivit van att det ska vara så jobbigt med läggningen. Ett tag var det tre sagor, prata, dricka vatten. Ni vet, det där vanliga. Nu är det en saga, som mest bara ska läsas för sakens skull. Hon tjollrar med gosedjur under tiden. "Raska på, Alfons Åberg" kan jag utantill så den går ju snabbt att plöja igenom. Sedan säger vi vårat sedvanliga "God natt, sov gott, älskar dig". Sedan är det klart. Sedan får hon greja på själv bäst hon vill. Hon sover hur som helst en halvtimme senare. Men just proceduren, att den tar typ tio-femton minuter har jag inte vant mig vid. Men det är väl lika bra. Det lär ju ändras igen snart.

Det andra barnet. Hon som tackat nej till fridfulla nätter sen hon föddes. Alltså, jag vill nästan inte skriva något, för jag vill inte jinxa det, men hon har blivit ganska okej nu. Senaste veckan har hon lagt sig typ 18.30 med full flaska välling. Och varit lugn. Annars brukar hon vakna vrålandes tre gånger innan 22. Inte nu. Eventuellt lite skrik, men hon har lugnat sig själv nästan varje gång. Och, här och häpna, hon har vaknat kanske två av fem nätter. Alltså, vaknat i flera timmar. Annars har hon gnölat, fått napp och somnat om. Att hon sedan vaknar för dagen klockan 6 är heeelt ok när man får sova hel natt. Det är fantastiskt. Kanske börjar hon bli normal nu. Kanske beror det på att hon börjar vara otaggad på att sova mitt på dagen. Hoppas hon håller sig normal även nu när hon snart börjar dagis. Eller, pedagogisk omsorg, som det tydligen kallas.

Men hon sover i princip på natten.
Visst är alla glada för min skull?
Efter snart ett och ett halvt års slit?
Det finns säkert folk som har/haft det värre. Klappa er på axeln, i så fall. Ni är duktiga.

I morse, hört från rummet bredvid...

Moa: Mamma! Vera tog min bööörs!!

Jag: Jaha.

Moa: Vera! Mamma säger att jag hade den och du måste lämna tillbaka den, annars kommer hon och tar dig!!

Jag älskar den fria översättningen.

Alltså...

...suck...