Jag blev så nervös. Snubbla på mållinjen var vad jag gjorde. När man vet att jag har klarat uppgiften. Jag har bestigit Mount Everest. Jag ska bara resa flaggan. Där skiter det sig.
Så jag skulle smyyyga in i rummet där hon sov. Som jag alltid gör. Ljudlöst. Utan att märkas. Nädå. Dörren knarrade. Golvet knakade helt plötsligt till. Jag slog till rislampan som står utanför dörren. Jag slog henne typ med dockan som jag skulle lirka fram från under henne. Snubblade på mållinjen. Men hon vaknade inte i alla fall.
Den där dockan som hon sov på, jag tänkte att den måste ju bort. Hon kan inte ligga på den. Då kommer hon bara vakna mitt i natten i uppror och ha dockavtryck på kroppen.
Men sen kom jag på att hon är ju kapabel till att vakna i alla fall. Häromnatten hade Ante somnat i soffan och där fick han ligga. Jag gick och la mig och somnade. Vid halv ett-tiden vaknade jag av att jag tyckte jag hörde släpande fötter på hallmattan utanför min dörr. Men sedan blev det tyst. Efter mycket dividerande med mig själv kom jag fram till att jag inbillande mig eller att det var spöken. Samma spöken som lyfter ner blomkrukor från blombänkar till golvet i tid och otid. Antingen är det spöken eller så är det barnet som fixar plats åt Kisse i fönstrena som gör det sist nämnda. Oklart. Hon säger att hon aldrig rört blommorna.
Hursomhelst. En stund senare hör jag Ante mumla nåt om Moa-Lie. Så jag gick dit. Teven var på. Barnet satt mitt på Ante, som för övrigt inte alls hade vaknat. Jag frågade vad hon gjorde. "Ser på teve". Jaha. Dumbom. När jag föreslog sängen igen blev hon upprörd. När jag lockade med att jag kunde "bädda om henne" gick det bra.
Kanske inte den mest intressanta anekdoten. Men det var väldigt, väldigt oväntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar