Stort steg har jag tagit idag. Kört från Rödå, i kolsvartaste mörkret, alldeles själv. Jag susade fram i 60 knyck hela vägen. 45 minuter tog det. Men jag är förstörd. Jag kan inte köra snabbare än 60-70, max max 80. Helt omöjligt. Allt jag ser är is. Is som ska utplåna mig från denna jord. Även fast jag vet att det inte är halkigt när det är tre plusgrader, och har varit sex plusgrader hela dagen. Men folk skrämmer upp mig. "Det kan ha frusit på". "Kör försiktigt, det kan va halkigt". "Det är alltid halkigt i Rödå". Piss. Värst är det att köra i nedförsbackar. Där har jag absolut ingen kontroll, känns det som. Kränger bilen minsta lilla, måste jag kämpa för att inte tappa besinningen helt. Förstå när det då är en kurva i nedförsbacken också, som i Håkmark. Det är ingen dans på rosor. Där kör jag max 50. Raksträckor är inte heller kul. Då känns det som man fastnar i en tunnel, och man blir sådär extremt fokuserad på vad man gör att man tillslut tappar kontrollen över det med. Den enda gången jag känner att jag inte måste trycka undan mina panikkänslor är i relativt branta uppförsbackar. Då är det lite mindre risk att glida av vägen känns det som. Men jag har ändå magknip flera timmar innan när jag vet att jag ska köra 363:an.
Och det borde, rent logiskt sett, vara absolut värst precis när man kör förbi olycksplatsen. Allra helst eftersom man ser rester av min bil liggandes överallt. Men det är inte så. Tjugo meter innan och tjugo meter efter självaste platsen infinner det sig ett sånt lugn inom mig, och blodet i mina ådror värms upp för några sekunder, innan det fryser till is igen när jag kör vidare. Wierd.
Annars har en bra låt fastat på hjärnan.
Ett paket till lilla Jenny, en tipsvinst till Edins. Åsså veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin.
Sven-Ingvars for president.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar