Ibland kan jag få för mig att det finns monster under sängen. Helt ärligt alltså. Även fast jag kan se in under sängen innan jag lägger mig i sängen kan jag ändå ibland få för mig att det ligger en stor rackare till monster där. Och då vågar jag ju inte direkt slänga ett öga dit när jag ska lägga mig i sängen, vilket medför att jag tar världens sats och hoppar i sann Stefan Holm-anda och landar i sängen med ryggen först. Då var ett moment över.
Nu är det så att dom monster jag har under sängen är sådana som greppar tag runt fotleder (därav hoppet) och händer/armar när man sover. Det är faktiskt riktigt äckligt att försöka sova med ett överhängande hot om att bli fasthållen mitt i natten. Nu till det mest intressanta: Täcket är min räddning. I mitt stilla sinne är täcket sydd i typ någon slags pansarväv och svetsat fast runt mig, så inga monster kan slita av mig täcket. Helt allvarligt så känner jag mig helt lugn, så länge jag har täcket på mig upp till axlarna. Men om jag skulle ha händerna utanför, på täcket, skulle jag aldrig kunna somna överhuvudtaget. Då är jag inte säker. Då skulle jag lätt kunna bli fasthållen. Det är det som är problemet. Monstrena dödar mig inte, utan dom håller bara fast mig till jag dör av rädsla. Monsterna dödar mig indirekt. Det är faktiskt värre än att bli direkt dödad.
Men, men... Such is life?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar