... då jag inte hade så ont i mitt sargade ben. Den onda tiden var över, trodde jag. Men nej. Tydligen är det så att man kan få ont typ, en sisådär, trefyra månader senare.
Det kan väl vara så att jag överansträngt benet. Eller att jag har smörjt dåligt. Men ont gör det i alla fall. Det har det iofs gjort hela tiden, och det är väl nåt jag måste vänja mig vid. Att, vid varje steg jag tar, bli påmind om mitt mongolida ben. Det är inte jobbigt att tänka tillbaka på själva grejjen, men det är lite smådrygt att alltid ha ont. Mer eller mindre. Ofta stramar det mest bara, men ändå. Varje gång jag har suttit eller bara stannat till lite måste jag sträcka lite på benet och invänta att huden ska hänga med i benrörelsen. Eller, har man inte tid med det kan man alltid tokhalta i några steg. Tills man kommer i kapp sig själv, så att säga.
Ibland kan det slå mig att det kommer vara drygt ett ganska bra tag framöver. Fast ok, det är ju mest småsaker. Kan du hålla Icakassen i knät? Det är ju lite trångt i bilen? Nej. Kan min dotter få sitta i ditt knä? Nej. Kan vi inte hoppa hopprep? Nej. Kan vi spela brännboll? Ja, om man får gå runt planen.
Och för att strö salt i såren (blinkblink) ser benet i övrigt ut som en köttfetthög. Alltså där det är inte är ärr. Det är inte normalt att ha hål/gropar/valkar/bubbel mitt på ett ben. Och han jag lever med vill inte titta på mig om jag inte har min skyddsstrumpa på benet.
Dock är jag medveten om att det finns folk som har det värre. Det är ju inte direkt så att jag har ramlat ner i kokande vatten när jag var barn, blivit sönderbränd och kommer att se ut som ett missfoster hela livet...
Men annars är allt bra. I dag har vi kommit fram till att jag alldeles för lätt att prata om bajs. Men det drar ner min mentala ålder lite. Det känns ju bra. Jag fyller faktiskt 24. Bara det kan man ju få en kris av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar