Jag fick nyss vara med om något magiskt. Sådär töntigt "ååååhhhhhh"-moment. Jag hade nämligen planerat att jag skulle byta sängkläder idag. Upp i skåpet där vi förvarar sängkläder. Det ter sig så att vi har tre uppsättningar med matchande påslakan, och det skär i benmärgen i min kontrollfreakkropp att bädda med omatchande påslakan. Således används icket dom udda, dvs. ALLA påslakan jag/han hade innan vi slog våra påsar ihop. Och dom udda, dom är många. Och dom rasar ut ur skåpet när man rör i luckan eftersom jag inte brytt mig om att rensa/vika/göra ordning där sen jag flyttade hit (Tvi dig, Evelina, jag vet).
Så jag bestämde mig för att ta tag i saken, och fixa ordning. Det första påslakanet vek jag ihop med största kärlek och mjuka fingrar, ty det är det absoluta favvopåslakanet. Alla har vi ett, och mitt är ett blått, blommigt, jätteskabbigt, som har varit med på många resor under många år. Lite jobbigt var det att inse att det är färdigbäddat med just det lakanet, eftersom det är udda och det går inte att bädda med udda. Fick nästan lite halsbränna.
Men jag fortsatte vika och fixa och dona. Så underst i högen händer det. Det där magiska som bara händer i sagorna. Till mig förtjusning ser jag ett till blått, blommigt, jätteskabbigt påslakan!
Gubben har ett på pricken likadant! Lika fult och urtvättat och sådär hypermjukt mot kinden och luktar som det bara kan göra efter många resor under många år.
Och jag grät nästan av lycka och värme.
Jag berättade min helt osannolika upptäckt för han jag bor med, och t.o.m. denna mansperson tyckte det var alldeles, alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar