... det är inte lätt på det sociala planet. I alla fall inte om man ska vara normal mittenavtjugoåren-person. De äldre, vuxna personerna har jag inget problem med att vara social med, det är lugnt. Det brukar inte vara något större bekymmer. Vuxna är inte lika dömande som yngre individer.
Så när man är på nått galej på byn, och alla träffas som är födda och uppvuxna i byn, så är man rätt tom inombords. För det känns verkligen som om man inte är välkommen och man har absolut inget där att göra. Jag tänkte igenom det här, och hur många ynglingar som någonsin har hälsat på mig här. Ponera att jag stått bredvid 100 personer, så har maximalt fyra personer ens sagt hej till mig. Och, ja, man måste bjuda till själv. Det har jag inget problem med, men jag är rätt tystlåten av mig och vågar inte alltid ta första steget.
Och nu är det kört, känns det som. Jag kommer aldrig bli accepterad fullt ut. I fall någon pratar med gubben står jag alltid bredvid med svansen mellan benen, eftersom att jag är idiot som har försökt trycka mig in i en sluten bubbla. För det är det dom har här. En bubbla. Och där får bara inbjudna komma in. Som på spotify, man måste få en invite. Det kan kännas lite ensamt att vara utan invite ibland. Men jaja, jag får väl nöja mig vid att vara någons flickvän. Det får jag vara. Nåns tjej. Men jag har ingen egen identitet.
"Jag tror hon heter Evelina, hon kommer från stan"
Jo, och i stan släpper vi in folk utan invite. Och vi som bor i stan tror inte att vi lever på fält av guld.
Men jag gillar att bo här. Det är bara jag som överanalyserar, jag vet. Men så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar