... hade jag en kompis. Eller kompis var hon väl inte, mer som en klasskamrat. Och vi var ändå helt ok-skolkompisar. Inte så att vi hängde på fritiden, men käkade lunch och jobbade ihop vid grupparbeten. Det vanliga.
Och nu är det så ofantligt jobbigt. Hon kommer ju från samma lilla miniby som jag nu bosatt mig i. Så man stöter oundvikligen in i henne så lokala gatherings. Såsom Rödåbygdens dag. *Paus för applåder*. Och det är så jobbigt. Man har väl hälsat på några infödingar här, tillochmed denna persons bröder. Men inte på självaste hon. Första gången vi vistades i samma lokal blev det bara konstigt. Sitta på varsin sida av knökafullaste lokalen leder icke till hälsning. Och det kändes lite wierd. Jag visste att hon visste att jag visste vem hon var och att det var skumt att jag nästlat mig in i det allra heligaste; Rödå.
Andra gången vi stötte i hop kunde jag ha hälsat. Det kunde hon också ha gjort. Men det blev inte så. Och nu vet jag inte vad jag ska göra nästa gång jag ser henne. Vad kommer att hända och när ska vi hälsa? Det lär aldrig ske, och gud förbjude om vi skulle stå i samma toakö någonstans...
Jag måste flytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar