"Hannas hjälplinje"

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, när du har fått en svacka….Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, kom loss och börja kvacka.

När jag ser det här käcka barnprogrammet får jag så blandade känslor. "Hannas hjälplinje" och "Piggley Winks äventyr" var stånde program jag såg på när jag låg på sjukan. Sjukan har ju som bekant ettan, tvåan, fyran, tjugofyran, barnkanalen och sexan. Och på morgonen kan man inte se mycket annat än barnkanalen. Man lessnar snabbt på att höra samma nyheter om och om igen på svt och fyrans morgonprogram. Så man ser på barnkanalen. Och man får favoritprogram. Då var det ovanstånde program.

Och nu när man ser dom på hemmaplan får man så blandade känslor. Känslor som river upp allt man gått igenom. Det låter tragiskt, men när jag hör vinjetten till dessa barnprogram kan man nästan längta tillbaka till sjukhuset. Inte till att vara sjuk och skadad, absolut inte. Men allt vad sjukhus och sjukvård och vårdcentraler heter var min vardag i fyra månader. Det var det trygga då. När man satt hemma under den här tiden var allt lite ovisst och man visste inte vad som skulle hända. Men när man var på sjukhuset var man trygg. Alla som tog hand om en var proffs, och de gjorde en bättre. Så det är med ömsom glada ömsom tråkiga minnen jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Helst skulle man ju ha velat slippa den här tiden, men man kan inte ändra på det som har varit.

Nu när jag tänker tillbaka kan man nästan känna att man saknar sjukhuset. Med alla glada sköterskor och allt. Jag ska tillbaka till Hand- och Plastiken i veckan, och det känns lite trevligt. Inte för att jag tror de kommer att säga något roligt eller väsentligt där. Men jag får sånt lugn inom mig när jag ser centralhallen, och presentshopen, restaurangen och kiosken. Det var där jag hängde. Och när jag kommer till väntrummet på Plastiken är det lite som att komma hem. Alla, jag menar ALLA, sköterskor vet vem jag är. Så det är inte alls drygt och jobbigt på något sätt att gå tillbaka dit. Jag skulle lätt kunna åka dit lite tidigare bara för att hänga lite extra länge i väntrummet, eller bara strosa runt på hela sjukhuset. Man känner sig som hemma överallt; Kirurgen, Neurorehab, Infektion, Plastiken, Dagvården... Medan andras vardag består av att jobba och sedan åka hem, har min vardag besått av att va på sjukhuset och sen åka hem. Varje dag i princip. Så det är min vardag. Senaste tiden har jag inte haft kollegor, jag har haft sköterskor. Men det är lugnt.

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack.