Ibland kan man tänka på hur tur man har...

... att man får leva varje dag med den man älskar. Det slog mig när jag tänkte på somliga människor i min omgivning som inte har den lyxen. Och jag tar för givet att jag får komma hem till någon som frågar hur det har gått att jobba, som jag får äta middag med, skotta när jag inte vill, rensa kattlådan för jag tycker det är äckligt, och som jag får somna bredvid. Det är jag väldigt tacksam för. Men samtidigt kan jag se bilder på andra lovers och bli helt sjukt avis för att de verkar så himla lyckliga och allt är så rosakantat och pluttenuttigt. Har aldrig dom dåliga dagar? När man bråkar och vem som ska diska och sånt? Är vi två helt onormala? Vi måste ju ha något sjukt förhållande. Vi säger liksom inte ens "puss" till varandra när vi lägger på luren. Och det har vi verkligen aldrig gjort, detta som man ju absolut måste hålla på och smöra med varje gång man pratar med varandra. Jag tror det har hänt en, max två gånger, och det var bara konstigt.

Men mest av allt är jag ändå nöjd med att jag har en arm att somna på. Och det är ju konstigt. Det där med att sova på armen. Det gör jag alltid, och det känns som om vi skulle vara värsta ovänner om jag inte somnade så. Jag tror man kan likna det vid ett beroende. För jag har faktiskt sovit utan min herre typ två nätter sedan vi träffades (om man nu bortser från sjukhustiden, men den förtränger vi nu) och senaste gången jag var tvungen att göra det hade jag ångest eller nåt liknande.

Men det känns bra just nu.