... att jag är rädd för kossor/tjurar när de beter sig som de gör. Och mosar folk hit och dit och sparkar sönder knän hursomhelst? Kalvarna är ju alltid harmlösa, dom står ju bara där, stela av skräck, för att jag sa hej. Och tjurar är väl legitimt att känna lite rädsla för. Dom är ju ute för att döda. Det ser man ju på blicken. Som bergslejon typ.
Jag vet inte varför jag har utvecklat rädsla för dessa till synes harmlösa slöpaltar till kreatur. Kanske beror det på att kossorna alltid försökte äta upp mig när jag gick framför dom när jag liten. Hos farfars, där det alltid bara funnits gammhärkans kossor som inte ens är lösdriftare. Sen att dom bara stack ut tungan lite lätt hör inte hit. Och gick jag bakom ville jag hålla behörigt avstånd från bakbena, men då blev jag alldeles för nära dom där andra lynniga som stog där baki. Nej, hovva. Och nu när man hänger på Antes jobb ibland, slår det mig att jag aldrig någonsin skulle kliva in bland hundra omkringvandrande karatekossor. Jag har hållt mig till hästar, dom är som mycket smartare. Om dom inte vill gå in i ett trångt utrymme så går dom ju bara inte. Så enkelt. Kossorna ska ju ställa till med värsta scenen bara för dom inte vill klippa naglarna. Och sparkas och leva rövare. Och eftersom de är så smidiga och byggda för höjdhopp gärna provar att hoppa över den grind som håller den stackarn på plats. Jag fattar inte varför folk inte är mer rädd sprattelkossor.
Dessutom är jag fortfarande livrädd för att halka av vägen hela tiden. Så evinnerligt rädd att det känns som det sipprar blod från öronen, hettar i ansiktet och sticker i läpparna. Med hjärtat i halsgropen offkårrs. Jag kanske inte borde köra bil. Men hur skulle jag då få nyttja min nya blinkerslampa, SOM JAG BYTT HELT SJÄLV? Jorå, och skyltbelysning och nån annan smålampa har jag också fixat. Med ett vakande öga från en bättre begåvad bilmänniska.
Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar