...då var man själv då. För natten. Alltså mina barn är ju hemma, men Ante tillbringar natten på sjukhus. Barnen sover och det känns verkligen att han fattas, även om han mest ligger och sover eller annat ej iögonfallande när han är hemma. Jag gillar ju att vara själv. Men jag inser hur väldigt tomt det blir att inte säga godnatt till nån. Han brukar ju ligga här bredvid. Det är en vana. Och jag saknar honom nu. Jättefjantigt, jag vet. En natt. Men jag är van att kunna beklaga mig över jobbiga nätter och sånt till honom. Så är han inte här, och det är inte självvalt.
Jag har inte sovit själv på sex år. Bortsett från mina egna sjukhusvistelser. Nog skulle jag kunna vänja mig att vara själv. Men jag vill inte. Vår familj är 75 % idag. Konstig känsla. Jag är inte van. Men det kanske är bra det här. För min karaktär. Ensam är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar