...är ju att man aldrig kan pausa från att vara mamma. Jag är snart vid bägarens kant. På dagarna har jag en överdrivet trotsig en som inte kan prata i normal samtalston, som kastar saker runtomkring sig, som kissar på sig för uppmärksamheten skull, som knappt går att prata med. När vi är hemma alltså. Vad jag förstår beter hon sig normalt på andra platser. Typ dagis.
På dagarna har jag även en snart 8-månaders, som jag antar har separationsångest och tandsprickning. Hon är konstant smågnällig nu. På nätterna vaknar hon som vanligt. Nu har hon även börjat leva om på nätterna. Lite lagom gnöl, sådär. Inget tystar henne. Inget hjälper. Inte välling, inte klappande, inte lugnande ljud från mig, absolut inte tutten, ingenting. Det blir värre av att försöka lugna. Det som hjälper är typ hörselkåpor på mig och hoppas att hon tystnar. Men så kan man ju inte göra. Men tänk er att inte fått sova en hel natt på snart ett år. Med gnäll, skrik och grin dygnet runt.
Dessutom triggar dom igång varandra. Är en upprörd blir den andra det också. Sen får man en plasttelefon nästan i huvudet. Igår var jag inte långt ifrån att kasta tillbaka den på henne. Men beslöt mig för att hota med att jag skulle kasta den på henne. Ord som "jag vet att du är arg, men vi kastar inte saker" är liksom helt meningslösa här. Jag har tjatat i välmening för länge. Nu körde jag hot. Då blev hon lite ställd. Särskilt när jag upprört stampade ut ur rummet. Då kom hon efter två minuter, med svansen mellan benen. "Jag vill krama dig, mamma". Sen var det bra liksom. Men nej, jag ska inte fortsätta hota.
Men ibland håller man ju faktiskt på att dö av allt vad som är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar