- Moa är lite av en blodhund. Luktar på allt, och typ sätter sina känslor för allt baserat på lukten. Nyss sa hon nåt i stil med "Jag ska bara gå och lukta lite", sen går hon och luktar på Veras huvud. Jag undrade vad Vera luktade. "Hon luktar Vera. Hon luktar gott". Gosigt.
- Jag är mitt uppe i nåt, Ante dushar och Vera börjar gråta, typ av tristess eller nåt oallvarligt. Moa går dit, sätter sig på huk framför henne och stryker kinden och kramar. "Du behöver inte vara ledsen. Ingen är dum". Gosigt.
- Vi står framför spegeln i sann bäbis-anda. Moa känner ett stort behov av att börja grimasera och pussa och allt möjligt på Vera, som är helt röd i ansiktet av gapskratt hela tiden. Gosigt.
- På morgnarna vaknar Vera cirkus 20-30 minuter innan Moa. Hon får sin vällingflaska, sen låter jag henne ligga kvar i spjälsängen. Ibland somnar hon om, ibland ligger hon bara och tjollrar. När Moa vaknar frågar hon alltid "Mamma, är Vera vaken?", och svarar jag att hon är vaken säger Moa "Jag vill gosa med min Vera". Eller liknande. Alltid "min Vera". Sen klättrar hon upp i spjälisen, och där kan dom två ligga och umgås. Ibland upp mot en timme. Dock slutar det nästan alltid i ett "Aaaj! Vera river mig på kinden". Vera vill gärna lägga sin panna mot alla andras panna, och det kan hända att hon sänker klorna i kinderna i jakten på panna-mot-panna. Alternativt slutar mysstunden i "Mamma, byt blöja på Vera, hon har bajs!". Gosigt.
Alltså, hon är ju orättvis också. Det klassiska "Jag hade den!" och "Hon får inte leka med den" och såna materiella kriser förekommer ju.
Men annars är allt ohälsosamt pluttenuttigt. Undrar hur länge det håller? Jag gissar tills när Vera börjar gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar