...när jag satt och gjorde ingenting. Detta, mina vänner, är min makes vigselring. Den tappade han i augusti-september-nånting. Helt tvärsäkert i lagårn. Det var ju lite bittert. Ganska nygifta var vi ju, och hade ändå lagt ner några hundralappar på att gravera in ett till datum. Ja, alltså, det är ju egentligen hans förlovningsring. Kan man säga vigselring då? Ändå? Hursomhaver, där satt jag i fåtöljen, och råkade se en guldring i rufsmattan. Helt fantastiskt var det. Vilken upptäckt! Det måste vart såhär Columbus kände sig.
Sen slog det mig; Hur dåligt städar vi egentligen? Har den här ringen legat ett halvår på vardagsrumsmattan utan att ha blivit navelsmycke åt dammsugaren? Hur ineffektivt städar man då? Väldigt. Den kan ju på nåt sätt ha letat sig in under ett bordsben under vårat betongtunga bord. Och legat där. Men flyttar vi aldrig på bordet? Någonsin? Inte ens när vi städar? Hujedamej, vad griseri det måste finnas i den där mattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar