...slog det mig hur mycket ryggmärgen påverkas av det här med att ha barn. Ante och Lillkarta gick iväg en stund, jag var kvar på mattavdelningen med kundvagnen. Så blev jag varse om att jag inte kan bestämma matta själv, stannar upp och börjar ringa tillbaka mitt sällskap. Samtidigt som jag kör kundvagnen fram och tillbaka på stället, och vyssjar alla mina varor till sömns. Samma sak hände idag i kassakön på Maxi. När jag hade mina, tydligen trötta och griniga varor, i kundvagnen. Det är ett fint ögonblick när man har ändå drömt sig lite bort, och samtidigt står och vaggar kundvagnen. Det sitter i ryggmärgen.
Lite i samma stil gick det när jag, på ovan nämnda Maxi-besök, hör "Chuggington" vinjetten. Lite svagt, svagt. Och jag fattade inte var det kom ifrån. Så jag antog att jag tappat lite hjärnceller och ersatt dom med kunskapen om diverse barnprogramlåtar. Ända tills jag vinklade upp huvudet i taket och såg tv-skärmarna som gjorde reklam för barnfilmer. Men det hade inte förvånat mig om det bara satt i huvudet på mig. Jag undrar vad jag mer gör för mitt icke närvarande barn när jag inte tänker på det.
Sen, som en parentes, kan jag meddela att jag insett att ett par riktigt nergrönskade, alldeles halloniga/bananiga, hyperskitiga byxor, som man vet aldrig kommer blir rena igen, på ett barn - det är väldigt fint. Egentligen. Man liksom vet att det barnet är lycklig precis den dagen.
Vad poetiskt av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar