Ett sånt moment hade jag inne på Ica idag. Eller man kanske skriver ICA? Med versaler?
När kassakillen säger "då blir det 364 kronor", brukar man ju mummla typ "mmm" och trycka in kortet i maskinen och betala. Jag var på hyperglatt humör och fick för mig att jag skulle använda ord där. När man egentligen inte ska använda ett riktigt ord. Jag tänkte väl säga ett glatt "jajjemensan" precis innan betalning, och mitt i allt ångrade jag mig lite granna. Så när kassakillen sa "då blir det 364 kronor" fick jag fram ett "yeah!". Min omedelbara tanke var "vad hände nu?" Så jag var tvungen att få det att låta som jag hade tänkt vara internationell och säga "yes!", sådär som man gör ibland. Så slutresultaten blev följande:
Kassakillen: Då blir det 364 kronor.
Jag: Yeah!...S...
Kassakillen: *tittar skumt på mig, viker ner blicken på grönsaksvågen*
Jag, när kvittot printas: Du kan slänga kvittot...
Kassakillen: Jamen du, det gör jag!!
Sen när jag packat mina varor, och dragit ut kundvagn med mat och barn i och skulle lämna kundvagnen i vagnsbåset på parkeringen, ja då har pojkvaskern hunnit dit också. För att förflytta kundvagnar in i affären igen. Så han ska vara snäll och ta emot min vagn som ska parkeras. Och just då tänkte jag att det var ett bra läge att tacka honom genom att säga "thank you", fast med megabrittisk brytning/accent/dialekt (eftersom det är jättenormalt), så det snarare låter "ffäääääänck joou". Precis vid den här tidpunkten lessnade jag på mig själv, kräktes lite i munnen och vände kassakillen ryggen. Det kändes som det var smidigast möjliga utväg.
Jag förstår Nicklas Bäckström. Ibland är allt bortom all räddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar