Vi traskade runt på en kyrkogård igår. Det tycker jag om. Det kanske låter lite eljest, men jag tycker om stämningen. Det känns som om man kliver in i ett annan värld när man går runt på en kyrkogård. Som om allt annat slutar existera på något sätt. Jag reflekterar även över att i princip alla gravar har blommor vid sin sten. Och det tycker jag är fint. Att alla har någon som bryr sig om dem. "Men det är ju kyrkorådet som tar hand om många gravar..." Ja, men ändå. Även om det inte är direkt anhöriga som tar hand om ett vilorum (som det så fint heter) så är det ändå någon som tar hand om det. Alla är ihågkomna.
Att gå runt bland de nyare gravarna föranleder även det en speciell känsla. Det känns mycket verkligare när någon gick bort för trefyra år sedan än femtio år sedan. Så ser man en gravsten med bekant namn, och man inser att man faktiskt vet vem som har placerats just där för sin sista vila.
Men värst av allt är när man inser att ett barn har blivit begravt. Det är nästan så att man börjar grina när man ser barn under tio som dött. De var ju bara barn, de fick inte ens en chans... Vad är det för stil?
Jaja, det är sånt man kan reflektera över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar