Föräldrarna var hos min farbror, som fyller 70, idag. Man känner sig aldrig så operfekt som när de kommer tillbaka därifrån. För det är alltid någon som kör truck jättejättesnabbt, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har fått ett snällt barn, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som gör jättegod tårta, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har jagat kossor, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som äter middag tre gånger, vilket imponerar på släkten, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som är ball och spelar amerikansk fotboll och dricker 60 liter mjölk i veckan, och det gör inte jag. Ska jag fortsätta?
Min släkt är nog helt omedveten om att jag fortfarande andas, eftersom jag inte har något att stajla med, som fin bil eller brätschigt jobb. Jag är något storstads-pack som aldrig har smutsat ner händerna, lever något slätstruket liv i peak-kläder, pratar rikssvenska/förstår inte deras dialekt och har aldrig suttit på en skoter. Det är typ så min släkt ser mig. Att jag sedan är sjukt händig för att vara tjej, släpar mig fram på norrländska och lever i mjukisar vet dom inte om. Och att mina föräldrar inte pratar om mig, för jag är så ointressant, hjälper föga. Jag fick inte ens följa med på kalaset.
Nej, så farligt är det inte. Jag ville inte följa med överhuvudtaget. Jag är ju storstads-pack. Och vad mina föräldrar pratar om vet jag faktiskt inte.
Annars så tittade jag i skolkatalogen från sjuan idag. Är man samma fjant som man var då? Kanske. Jag fick för mig att testa mig själv, och kolla om jag kunde namnen på alla i årskullen. Det kunde jag inte. Långt ifrån. Vissa lämnar inte stort avtryck på mänskligheten. Troligen inte jag heller. Mjölkig, känns som ett passande adjektiv för mig.
Det skulle nog släkten säga också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar