Skulle lämna lite rat hemma hos mor och far igår. Tydligen bygger de om huset. Eller så byter de brädor på kortsidan. Anyhow så körde jag förbi huset och såg massa arbetarkarlar på byggställning. Vad skulle jag göra? Ingen var hemma, så lite kände man sig som inbrottstjyv. Karlarna känner inte mig, och jag vill absolut inte kallprata med dem/göra de uppmärksamma på att någon har kommit hem. Jag skulle ju bara tvärstanna, liksom. Så jag lämnar bilen lååååångt in på gångvägen åt lave huset. Problem ett löst; karlarna kommer icke se min bil. Så smyger jag kattlikt längs garageväggen samtidigt som jag lirkar upp nyckeln ur jackfickan. Låser upp låset, och öppnar dörren försiktigt, försiktigt... Om man tvärslår upp dörren knakar typ hela huset. Då skulle karlarna märka att något hände och gå runt huset för att kolla läget. Då skulle jag vara tvungen att konversera med dem och förklara who the hell jag var. Det ville jag icket. Men nu hade jag alltså löst problem två; komma in i huset ljudlöst. Väl inne i huset är man safe. Ändå fram till trappen till övervåningen. Den knarrar. Förutom om man kliver läääääääängst ut på sidorna av trappstegen. Så gjorde jag. Dock var jag tvungen att krypa/åla mig från översta trappsteget och in i bastun (som extraknäcker som förråd), lite McGyver-style. Annars skulle karlarna se mig. Och ville jag icket. Inte nu när jag kommit halvvägs. Lämnar påsen med skit i bastun och tar mig ut ur huset på samma sätt. Hunden tyckte jag var helt IQ-befriad, när jag tvärklappade henne och väste att hon skulle vara tyst. Men jag kom ut ur huset, brassade i väg i min Silver Bullet till bil längs gångvägen, och landar på parallellgatan. Ingen av karlarna skulle förstå att jag någonsin varit huset...
Det var rätt spännande. Man ska inte socialisera i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar