Det var en trög dag. Som tre pass i ett. Rent psykiskt i alla fall. När det var som drygast, och vi just skulle få oss en paus, står det en enda kille kvar i kassakön. Han är stammis. Ung och cool. "Japp, look alive, bara en enda kund kvar nu" tänkte jag, och försökte se levande ut, med hint till leende samtidigt som jag säger "Tja!". Han säger tja tillbaka, tittar bort mot mackorna, men vänder sig tillbaka mot mig. Så tittar han på mig ett tag och säger "Det är tungt idag, va?". Jag svarar att så är fallet. Han säger "Jag ser det".
Detta ryckte upp mig på något konstigt sätt. Det värmde liksom att en stammis ser på en om man är som vanligt eller allmänt less. Skumt, men sant.
För övrigt tog jag kakan till arbetsplatsen. Den försvann. Som att ge ett kadaver till en flock gamar.
Wicked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar