...men det här med förkylningar hos män. Det har man alltid hört att det är ungefär som digerdöden. Och man har alltid tagit det med en nypa salt. Ända sedan barnsben. Eftersom min pappa, liksom jag själv, aldrig blir förkyld. Möjligen lite snuva en gång per år, men inte mer. Därför tog jag nog det där med mansförkylningar med en nypa salt. Det borde jag nog inte gjort, ty nu lever jag med en människa som drabbas av digerdöden hela tiden. Exempelvis nu. Nu har han ont i halsen. Och ont i halsen är nästan i klass med dödsbädden. Dessutom snarkas det värre än någonsin (okej, han bör kanske ha nån sorts snor i näsan), och ska väcka hela huset mitt i nätterna för att göra varm choklad. För att sedan lämna varmchokladspår runt hela köket och varmchokladspår ända in i vardagsrummet. Så levs det om så ingen (läs: jag) kan sova. Sedan när Karta vaknar på riktigt där vid halv sju, lyfts hon till mig med ett "här!". Sedan somnas det. Och jag får vackert stiga upp efter att blivit slagen med fjärrkontrollen i fejjan av Karta.
Någon gång måste jag lära mig att tycka synd om förkylda...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar