Då hade man läst igenom gamla inlägg då. Över 100 är de nu. Och jag är så fruktansvärt rolig, enligt mig själv. Jag skrattar åt det jag själv har skrivit. Kan bero på att jag vet i vilken sinnestämning jag befann mig i vid just de tillfällena. Men ändå. Jag har fått höra av många nu på slutet att jag är så rolig. Jag undrar jag. Om jag verkligen är det. Men det är trevligt att få meddelanden från folk där det står saker som "ville bara säga att jag tycker du är grym". Det värmer så mycket att jag inte ens kan svara och tacka så hemskt mycket, utan jag kläcker ur mig ett "tihi" som svar.
Därför älskar jag kyrkfolket. Det är oftast bara de som inte känner sig helt mongolida över ett ge en enkel komplimang. Jag utgår ifrån att alla hatar mig och tycker jag är ful och äcklig. Nu får man höra annat, och man börjar väl så smått ta åt sig av komplimangerna. Därför älskar jag alla jag inte hatar. För de får mig att känna mig som en bättre människa. Men de kan jag ju inte säga direkt till dem, att jag älskar dem alla. Då skulle jag bara börja grina. Det gör jag ofta.
Good Lord, det blev lite geek-varning över det här inlägget.
Och jag som hade tänkt börja skriva brevet idag. Jag gör det i morgon, när jag inte har gråten i halsen. Det blir så melankoliskt då. Jag målar naglarna istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar