Jag arbetade till 16, for till mamapapa och gjorde paj, som jag dyrt och heligt lovade bror att jag skulle tillverka till hans 60-mannaknytkalas. Det gjorde jag, samtidigt som brodern undrar om jag kan skjutsa honom till Nydalahöjd, där han ska vara kl. 18.30. Detta går jag med på, då jag själv inte skulle möta upp mina middagskompisar förrän kl. 19. Även fast jag skulle cykla till schtan skulle jag ju ha gott om tid på mig, tyckte jag. Så jag tvärfor hem och tvärduschade och tvärfixade till mig lite lagomt. Dock vart man lite sen, vilket ledde till att jag sladdade in på mamapapas uppfart vid 18.25. Lite tajt till halvsju, men å andra sidan kan man gasa mycket, och bror bör ju vara klar och bara stå och vänta på mig nu, tänkte jag. Men ackackack. Vid denna tidpunkt stod han utan skjorta och höll på med något heeelt annat. Så jag skrek lite att han skulle skynda sig. Han är som en tjej. Kan aldrig aldrig vara i tid. Ååå, så störande. Brassade upp till Nydalahöjd, brassade tillbaka, tog cykeln och tittade på klockan. 18.55. Fem minuter. Från där jag bor till Hagatunneln, där jag skulle möta mitt posse. Tack, tack, bror. Jaja, he ä ba och trampa. Och jag fick upp en väldigt fart. Jag skulle nog bara bli någon minut sen. Dvs. ändå fram tills min punkass-cykel inte klarar sig över en trottoarkant. Vips, så är kedjan avhoppad. Bajs. Nu var jag så irriterad på allt att jag inte kunde fippla på kedjan igen. Så jag gick med cykeln på släptåg. Mongolid-cykeln. Tio minuter sen (OK, tio minuter är inte mycket, men jag är alltid i tid. Minst tio minuter innan utsatt tid, så egentligen var jag tjugo minuter sen) möter jag mitt posse vid järnvägen och skriker något välvalt om den krövla cykeln, som minsann alltid ska krångla.
På Lottas, där vi tänkte äta var det fullsatt. VEM går på restaurang på Valborg? Så efter rekande på diverse andra hak gick vi till Harrys. En timme senare än tänkt fick vi käk. Enochenhalvtimme senare gör min kära arbetskamrat ett försök till att fixa min mongolida cykel. Och lyckas. Då var jag lycklig. Campusbrasan i sikte.
Så var sagan slut.
Upplysningsvis har jag sänkt min gard, och släpper allt oftare in folk i min lägenhet. I går såg vi exempelvis film hos mig. En vecka sen drack vi jos hos mig. Growth. Men det är mest för att jag i typ två års tid förberett alla på att om jag släpper in någon så skär jag ut ögonen på dem i fall de skitar ner. Så när jag äntligen släpper in dem skitar de inte ens ner. Värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar