Jag har en hund, vi kan kalla henne Assi. Jag har haft hand om denna vovve sedan jag var i sisådär trettonfjortonårsåldern. Hon har därmed en rätt stor plats i bröstkorgen på mig. Men jag har svikit henne känner jag. Allt började när jag flyttade hemifrån för några år sedan. Bara genom att flytta har jag svikit henne en smula. "Men det får väl funka" tänkte jag.
Så för ett tag sedan träffa jag en gubbe, som jag tillbringar mycket tid hos. Så skaffade han kissonga, vilket i praktiken även betyder att jag skaffa kissonga. Och att jag tillbringar mer tid med kissonga än med Assi är som att jag spottar henne i ansiktet. Jag tycker inte ens om katter ju.
Så kom droppen som fick bägarn att rinna över igår när jag var på Maxi, och de delade ut gratis katt/hundmat. Säljarkillen frågar "Hej! Har du katt eller hund?" och jag svarar automatiskt "Både och, men mest katt"...
"Både och, men mest katt". MEST KATT?!?!
Så jag fick både hund- och kattmat. Sedan gick jag runt hörnet med svansen mellan bena, och grinade lite. Jag hoppas, hoppas att Assi vet att jag fortfarande älskar henne mest, och att sepekatterna aldrig kommer att ta hennes plats. '
Och jag hoppas på att hon förlåter mig för att jag alltid sviker henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar