Sedan jag startade bloggen..

...har det gått tio år. Tänk vad lite jag åstadkommit på dom tio åren. Man skulle kunna gjort mycket. Eller så har jag åstadkommit mycket. Ja, i alla fall på ett rent personligt plan. Gift mig och flyttat till by och skaffat oändligt antal katter och avlat fram barn och sånt. Men ingen större ansträngning för att rädda världshaven eller något sånt. Däremot är jag bra på att källsortera. Jag försöker konsumera mindre kött och städar med så lite kemikalier som möjligt. Dessutom brukar jag vägstäda ibland. Måste hålla det fint på vår "gata". Rödånäs. Trea i Sveriges bästa gata 2017. Det ska vi leva länge på.

Så här ser dom ut nu. Barnen som inte längre är 1 respektive 4 år, som min beskrivning tror. 4 respektive 7 år är mer korrekt. Och nä, det är inte smink, utan en finurlig app. Uppenbarligen. Eller inte uppenbarligen, om man heter Ante och inte är så insatt.

Nu ska jag stänga ytterdörren, som stått på vid gavel i hopp om lägre inomhustemperatur. Det funkade helt ok. Men som så mycket annat i livet har det ett pris, ty bönderna här i byn vill att grödorna ska växa och gödslar frikostigt. Så mina sängkläder lär dofta... naturligt i natt.

Som man säger - je ska haane bra!

En dags betraktelser...

"Min stjärt dallrar när jag springer."
Ja. Vänj dig.

"Pappa får ingen puss. Han luktar bajs."
Nähä. Skit i det då.

"Pappa spydde på min tallrik. Det får han inte göra nåt mer."
Jag tror han kan undvika det.

"Ja, jag kan duscha med dig om du lovar att inte bajsa i duschen."
Eventuellt kan jag hålla mig.

Moa-Lie, i kissochbajs-åldern.

Det här med att leva i tvåsamhet...

...och det här med disken efter maten. I vissa förhållanden har jag förstått att den som lagar maten slipper disken. Jag tror inte på det upplägget för oss två.
"Jag lagade maten, så du får diska".
"Ja, men jag bar veden och bytte senaste bajsblöjan".
Och så vidare.

Men disken, då. Om Ante diskar är jag alltid där bredvid. Och torkar och fejar och plockar, ända tills han blir irriterad över att jag är i vägen, och ber mig gå. Jag svarar då alltid att jag får så dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Sen när han "diskat klart" är ändå all disk ej undanplockad och diskbänken sådär halverst torkad. Inte otorkad. Bara sådär så man vill dra trasan igen. Och så är vi där. Att jag gör om det, fast det inte skulle vara mitt ansvar.

När jag diskar, så diskar jag. Jag plockar av bord, diskar och plockar undan. Ante får inte dåligt samvete. Och det är ju okej. Den känslan infinner sig bara inte hos honom. Acceptabelt, det går inte att tvinga fram en känsla. Sedan är det en sida av mig som vill att han ska glatt och entusiastiskt erbjuda sig att diska. Men varför skulle han? Det finns väl ingen människa som frivilligt erbjuder sig att diska? Det skulle vara jag då. För det är trevligt när en ser att en har gjort det fint i köket. Men ingen normal människa hade gjort det. Särskilt inte han som vet att jag tycker att han gör halvdant jobb. Och liksom maniskt måste ha sista torket.

Men ändå är jag lite putt när jag står där och diskar.

Vad vill jag ha sagt med det här då?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Idag har jag nått en milstolpe till...

...för första gången har jag blivit ringd mitt på dagen av dagis pga. sjukdom och tvungen att lämna arbetsplats i sticket och hämta barn. Okej, en gång tidigare har det hänt. Men då hade hon brutit armen. Hon var ju inte sjuk, liksom.

Ont i magen var sjukdomen i dag. Jag tycker inte hon känns särskilt sjuk. Lite hålögd kanske. Men jag tror hon glömt att hon hade ont i magen. Vi får väl se om det utvecklas till den fruktade magsjukan. Så hon pysslar tills vidare.

Och jag fick ofrivilligt tidig helg.

Nu håller jag/vi att skola in den lilla...

...i barnomsorgen. Den här veckan har jag lämnat båda barn där borta, om än kortare stunder. Men i dag och i morgon ska dom vara där borta tills över mellis. Dvs. Typ 14.30-tiden.

Ska jag berätta hur oerhört konstigt det är att vara hemma utan barn en hel dag? Jättekonstigt. Alltså, halv tre. Det är ju jättelänge. Så jag har handlat, beklagat mig över kylan, städat, tvättat, planerat mat för kommande vecka, ätit filtallrikslunch, druckit te, badat, packat in håret och filat fötterna. Okej, dammsuga och skura gjorde jag igår. Men det andra i dag. Och klockan är typ 13.00.

Nu då? Vad ska jag göra? Ska jag bara sitta? I en och en halv timme? Jag ska försöka. Men det känns som slöseri av dyrbar tid som skulle kunna användas till nåt bättre.

Men då kan jag göra det i morgon.

Det roliga med att barn växer...

...är just att dom växer. Moa börjar bli användbar i många lägen. Exempelvis behövde jag få min torra gamla rygg insmord efter duschen idag. Ante var väldigt upptagen med att ligga på sofflocket. Så han kunde icket assistera. Min torra rygg var inte tillräckligt torr för att han skulle avbryta sitt vilande, tydligen. Men så kom jag på det. Moa kan göra det. Jodå, och hon smorde och smörjde. "Ska jag smörja överallt, eller räcker det med här uppe?". Allt skulle bli rätt och bra.

Sedan la hon märke till Antes gympastass han hade på sig.

Moa: Skulle du fara och träna nåt, eller?
Ante: Jo, jag ska fara och köra lite innebandy.
Moa: Jaha. Men vilket lag spelar du för då?
Ante: Det är bara Rödå-folk.
Moa: Rödånäs?
Ante: Ja, och några från Rödåsel.
Moa: Jaha! Men vilka dårå?
Ante: Ja... Henrik, Sebbe, Vilminko, Lindas Mikael...
Moa: Alla dom? Har dom inget annat att göra?

Sedan när jag skulle säga gonatt blev hon tydligen orolig för Veras säkerhet.

Moa: Ska Vera på BG imorgon?
Jag: Ja, hon är ju där nere. Och du där uppe.
Moa: Men du ska vara med hon?
Jag: Jadå.
Moa: Lova mig då att du håller koll på henne och den lilla trappen som är hos småbarnen.
Jag: Ska jag vakta henne så hon inte slår sig?
Moa: Ja. Lova mig det, mamma.
Jag: Ja, jag lovar.
Moa: Bra.

Jag tycker det var kul. Jag fattar ju att det inte verkar som värsta grejen att hon för en konversation, men hon kan ju inte prata. Som vi har kämpat för att fatta vad hon säger, och för att hon ska kunna bygga korrekta meningar. Och att hon börjar ställa frågor som innehåller ordet eller. "Ska jag hälla upp mer eller räcker det sådär?". Hon börjar kännas stor nu. Och hon som varit sämst på att rita och skriva kan nu skriva sitt namn (eller ja, Moa i alla fall) och hålla sig någorlunda innanför linjerna när hon färglägger.

Hon är så stor.
Ibland.
När hon inte avslutar alla meningar med "baaajsss!".

Älskar dansstilen på den lilla...

...och man kan ju tycka att det skulle vara lättare att dansa om hon lärde sig gå först.

Och ja, jag smygfilmade bland sladdar och torkställ och allmän oreda. Om dom märker att jag filmar vill dom bara se vad jag filmar. Och med barn bakom kameran blir det inget intressant klipp. För det här blev ju intressant. Jo, just det.

Jag tycker det är gulligt...

...när sörlänningarna tycker det är kallt vid -17 grader. Vi har -30. Så pass att bilen inte startar kallt. Då kan man huttra. Men på lördag skulle det bli varmt igen. Ja, kring -17 faktiskt.

Det är ju rent sommarvärme ju.

I dag har vi nått en milstolpe...

...ty i dag var dagen Moa bestämde sig för att klippa sitt hår. Och sin lillasysters. Ja, det var ett obevakat ögonblick. Moa hade lämnat en läppenna på mitt sminkbord. En sån där sommarfräsch rosa nyans, med självaste Frost-Elsa på. En sån penna som man får om man köper liten sminkväska för barn (bara att en sån existerar kan man ju tycka är ett frågetecken) på Rusta att ge i julklapp. Den pennan såg jag bredvid spegeln och tänkte att "den färgen är bra för mig, jag provar".

Så satt jag i godan ro med Frost-Elsa när jag hörde det omisskännliga ljudet av sax mot hår, tätt följt av skrik i högan sky av lillasystern. Även nackskinnet fick sig en putsning, kan man säga. Jag tröstar, samtidigt som jag försöker få Moa att fatta vad hon gjort och att man aldrig någonsin får göra så. Inte klippa hår. Inte klippa hud. Oavsett hur mycket saxar som ramlar över en. Men som vanligt börjar hon också tokgrina eftersom en känsla infann sig i kroppen hennes.

Vera brydde sig ju inte jättemycket. Hon tystnar när det inte gör ont. Moa grinar i all evighet. Så jag försökte få henne att säga förlåt till Vera så vi kunde lämna det bakom oss. Men icke. Hennes exakta ord var "NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!".
Så jag och Vera satte oss i annat rum. När Moa trodde jag hade ryggen till såg jag henne smyga fram till Vera, lyfta på hennes hår och titta på såret, sen viska "oj, det var inte meningen, förlåt". Och en kram.

Sen var lugnt igen och jag frågade Moa om hon bett om ursäkt. Vad svarade hon?

"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!"

Den där s.k. egentiden...

...är ju som bekant ingen självklarhet när man har barn. Om nu då inte själva barnet fixar det åt en. I kväll vid läggning:

Moa: Vet du en sak, mamma, i morgon ska jag vara med Vera så får du och pappa vara själv.

Jag: Ska du vara barnvakt?

Moa: Ja. Ja kan vakta Vera så ni kan vara själv.

Jag: Men vad ska jag och pappa göra då?

Moa: Ni kan vara i köket.

Jag: Och vad ska du och Vera göra?

Moa: Vi ska vara här inne hos mig och leka och... leka och rita när ni är i köket.

Antingen är det väldigt fint av henne, eller så är det väldigt tragiskt. Jag har inte bestämt mig riktigt...

När första barnet var liten...

...var hon så duktig på det här med att sova. Eller, hon är ju det fortfarande. Just för tillfället är läggning och sovande helt exemplariskt hos henne. 19.30 har jag som deadline nu för tiden. Då börjar vi dra oss mot sängen. Jag har typ blivit van att det ska vara så jobbigt med läggningen. Ett tag var det tre sagor, prata, dricka vatten. Ni vet, det där vanliga. Nu är det en saga, som mest bara ska läsas för sakens skull. Hon tjollrar med gosedjur under tiden. "Raska på, Alfons Åberg" kan jag utantill så den går ju snabbt att plöja igenom. Sedan säger vi vårat sedvanliga "God natt, sov gott, älskar dig". Sedan är det klart. Sedan får hon greja på själv bäst hon vill. Hon sover hur som helst en halvtimme senare. Men just proceduren, att den tar typ tio-femton minuter har jag inte vant mig vid. Men det är väl lika bra. Det lär ju ändras igen snart.

Det andra barnet. Hon som tackat nej till fridfulla nätter sen hon föddes. Alltså, jag vill nästan inte skriva något, för jag vill inte jinxa det, men hon har blivit ganska okej nu. Senaste veckan har hon lagt sig typ 18.30 med full flaska välling. Och varit lugn. Annars brukar hon vakna vrålandes tre gånger innan 22. Inte nu. Eventuellt lite skrik, men hon har lugnat sig själv nästan varje gång. Och, här och häpna, hon har vaknat kanske två av fem nätter. Alltså, vaknat i flera timmar. Annars har hon gnölat, fått napp och somnat om. Att hon sedan vaknar för dagen klockan 6 är heeelt ok när man får sova hel natt. Det är fantastiskt. Kanske börjar hon bli normal nu. Kanske beror det på att hon börjar vara otaggad på att sova mitt på dagen. Hoppas hon håller sig normal även nu när hon snart börjar dagis. Eller, pedagogisk omsorg, som det tydligen kallas.

Men hon sover i princip på natten.
Visst är alla glada för min skull?
Efter snart ett och ett halvt års slit?
Det finns säkert folk som har/haft det värre. Klappa er på axeln, i så fall. Ni är duktiga.

I morse, hört från rummet bredvid...

Moa: Mamma! Vera tog min bööörs!!

Jag: Jaha.

Moa: Vera! Mamma säger att jag hade den och du måste lämna tillbaka den, annars kommer hon och tar dig!!

Jag älskar den fria översättningen.

Alltså...

...suck...

Observera...

...visst kan alla detta, kanske inte helt nya och hippa, men ack så bra knep?

Alla sockar som ska tvättas lägges i tvättpåse. Sen är alla sockar samlade lite grann i alla fall. Jag tycker det är lite kul, jag.

Ibland är hon så rolig...

...den där fyraåringen. Ibland är allt, allt, ALLT fel enligt henne. Vi skulle göra kväll i kväll. På med pyjamas. En sån där helkroppspyjamas.
- Den är knövlig!!!
- Pyjamasen?
- Näääääj!  Trosan!!
- Men vi fixar det.
*fixar trosan*
- Den är knövlig!!
- Men vi fixade ju trosan.
- Pyjamasen!!
- Då byter vi pyjamas.

Sedan skulle hon ligga och chilla i fåtöljen. Tydligen skulle hon ligga på ett täcke då också. Täcket skulle absolut vara vikt i hälften, och liksom svepa över hela fåtöljen. Hon vägrade acceptera att täcket omöjligen kunde täcka hela fåtöljen om det nu prompt skulle vara vikt på hälften. Men den skulle ändå täcka hela fåtöljen ändå. Tillslut var hon röd i ansiktet av allt skrik.

Sedan blev hon kissnödig. Toalettassistans skulle hon ha. Helt omöjligt att sätta sig själv på toan. Än en gång var det nåt som panikartat var knövligt. Jag antog att det var pyjamasen igen. Hon skrek som en tok, tillslut slet jag av henne alla potentiellt knövliga kläder. Naken var hon på toastolen.
- Det är KNÖVLIGT!!!!
- Vad är knövligt?
- Knövligt!!
- Men alltså, peka vart det är knövligt.
- Här!!! *pekar på magen*
- Men huden blir knövlig när man sitter ner.
- NÄ, HÄR!! *pekar igen*
- Det är din navel...

Sedan när jag trott hon somnat, ropade hon i panik igen.
- Jag har ont i stjärten!
- Du är torr om stjärten, jag ska smörja in dig.
- Näj, jag har tvål i stjärten!
- Alltså, nej. Du är torr. Jag smörjer.
- Nä, jag har tvål i stjärten!!!!!
- Jaha, okej vad synd...
Jag kan ha sagt nån gång när hon tömt hela flaskor med tvål i badvatten, att det kan svida till då. Dock hade hon inte badat denna dag, så...

Sedan när jag sagt godnatt för femte gången klagade hon högljutt en sista gång på att pyjamasen var för tajt. Jag sa åt henne att ta av den. Det ville hon inte.

Sedan gick jag därifrån.

För några veckor sedan...

...hittade jag en knöl. I munnen. På/i käkbenet. Jag fick panik, så klart. Tumör. Kul. Till och med Ante, som alltid tycker att jag är hispig och överreagerar, sa typ "Ja,  det ser ju inte ut som det ska" när jag hulkandes visade upp min knöl. Jaha. Cancer. I käken. I bästa fall överlever jag. Men jag måste strålas. Hur ska Ante klara allt under den tiden? Kanske måste jag rent av operera bort en del av käken. Hur kommer jag se ut? Kommer jag ens kunna äta?

Så jag sov på saken, nästa morgon hann jag knappt vakna innan Ante ba "HAR DU RINGT NÅN?" Så jag kom fram till att jag måste ju börja hos tandläkaren. Jag ringde dit och tandläkartjejen undrade om det var en blåsa, för det kan man få. Nej. Den är stenhård. Ja, det lät konstigt, tyckte hon. Och jag fick en akuttid.

Nån dag senare hade jag levt med min egen tumördiagnos i några dagar, och allt hade fallit på plats. "Jag skiter i att boka klipptid. Det är inte säkert att jag överlever". Och tandläkaren kallade in en andra människa för att kolla på röntgenbilder och bedöma och hit och dit. Tillslut fick jag svar... rotfyllning.

I vanliga fall hade det nog varit ett väldigt tråkigt besked. Inte just då. Jag hade liksom lurat döden. Fatta. Jag skulle få se mina barn växa upp. Skotta snö. Leva vidare. Helt fantastiskt. En rotfyllning var ju ingen fara.

Så idag har jag gjort mitt första besök i ärendet. Grävt upp roten och rensat och allt. Nu ska jag dit i januari och eventuellt fylla igen tanden då. Bakterierna runt tanden ska dö först. För det var det som knölen var. Bakterier. Som kom dit genom en gammal/dålig/djup lagning jag gjorde för 15 år sedan.

Och att rensa tandrot är absolut inget smärtsamt. Jag trodde att det var ungefär det värsta man kan göra. Men nej. Det känns inte.

Så. Då vet ni det.

När man försöker ta ett fint julkort...

...och ingen tittar in i kameran. Båda är taggade på att ha tomtekläder och sitta i min temporära fotostudio i hallen. Men ingen förstår syftet. Hur mycket jag än tjoar och timmar. Jaja. Det bästa kortet var det enda där båda tittade ungefär åt mitt håll. Det blir ett fint julkort i år.

Fredag den trettonde...

...indeed...

När man löpandeband-slår in julklappar...

...och man av farten skriver "mvh" istället för "önskar". Känn på den.

"God Jul Staffan, med vänlig hälsning Evelina"

Till sin egen far. Det är varm känsla på det. Vänlig hälsning.

Det du.

Ante är sjuk...

...förkyld. Inte feber. Snor. Vilket innebär att det är pust och stånk och stön och göra absolut minsta möjliga, rent allmänt. Mansförkylningen, ni vet. Jag trodde det var hittepå, det där med att män blir så ynkliga vid förkylning. Men nej. Det är så. I alla fall i ovan nämnda fall.

Han: Man känn sä som inte helt hundra.
Jag: Nähä.
Han: Ojoj. *snörvel*. Suck.
Jag: Men alltså, du är förkyld. Som alla andra.  Vad är det med män och förkylningar? Snyt dig och gnäll inte.
Han: Men.. men...
Jag: Beter jag mig sådär ynkligt när jag är förkyld? Nä. Jag hade stått här med potatispannan och hängt tvätt ändå.
Han: Men...
Jag: Men!?
Han: Du är ju kvinna...

Just det.