...och det här med disken efter maten. I vissa förhållanden har jag förstått att den som lagar maten slipper disken. Jag tror inte på det upplägget för oss två.
"Jag lagade maten, så du får diska".
"Ja, men jag bar veden och bytte senaste bajsblöjan".
Och så vidare.
Men disken, då. Om Ante diskar är jag alltid där bredvid. Och torkar och fejar och plockar, ända tills han blir irriterad över att jag är i vägen, och ber mig gå. Jag svarar då alltid att jag får så dåligt samvete över att jag inte hjälper till. Sen när han "diskat klart" är ändå all disk ej undanplockad och diskbänken sådär halverst torkad. Inte otorkad. Bara sådär så man vill dra trasan igen. Och så är vi där. Att jag gör om det, fast det inte skulle vara mitt ansvar.
När jag diskar, så diskar jag. Jag plockar av bord, diskar och plockar undan. Ante får inte dåligt samvete. Och det är ju okej. Den känslan infinner sig bara inte hos honom. Acceptabelt, det går inte att tvinga fram en känsla. Sedan är det en sida av mig som vill att han ska glatt och entusiastiskt erbjuda sig att diska. Men varför skulle han? Det finns väl ingen människa som frivilligt erbjuder sig att diska? Det skulle vara jag då. För det är trevligt när en ser att en har gjort det fint i köket. Men ingen normal människa hade gjort det. Särskilt inte han som vet att jag tycker att han gör halvdant jobb. Och liksom maniskt måste ha sista torket.
Men ändå är jag lite putt när jag står där och diskar.
Vad vill jag ha sagt med det här då?
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar