Och i trapphuset stinker det lacknafta, och ingen vet varför

Jag var på affärn i dag och skulle införskaffa lite mat. Framför mig i kassakön står en karl. I kön bredvid står en annan karl. Karlarna verkar känna varandra. De börjar prata med varandra. Om den enes son som är i Kina, och som absolut inte vill att föräldrarna ska hälsa på. Och om den andres välmående, så där i allmänhet. So far är jag med. Detta brukar ju hända en själv lite då och då. Att man parallellköar med någon bekant, och pratar lite med denne. Men vad gör man sen? När man ska börja lägga varor på bandet och betala, och ska koncentrera sig på det? Ska man säga hejdå till den bekante då? Det kan man ju inte göra... Man ska ju inte gå någonstans. Man ska bara inte fortsätta prata. Men det känns lite ohyfsat att avsluta samtalet så helt abrupt. Alltså måste man invänta sitt packande av varor och tajma det med den bekante, oavsett om denne har fem gånger fler varor än en själv, så att båda är klar samtidigt. Då kan man lämna butiken samtidigt om liksom avsluta samtalet på väg ut genom dörren. Visst ska man göra så?

Eller ska man bara skrika HEJ DÅRÅ!! så hela butiken hör, eller vad?

Sånt kan man ju fundera över...

Men vid teven kan man inte slösa pengar iaf

Jag hade lovat mig själv att inte slösa pengar på en massa skit. Men på ÖB har dom fina grejjer. Så självklart var jag tvungen att köpa onödigheter. Ingen självbehärskning. Suck.

Och nu tänkte jag ta mig en promenad efter typ sex timmar framför datorn. Jag vet. Geek. Och inte vart det någon prommis heller. Lat.

Helgon?

Jag har hittat något så roligt, så roligt, som avbrott i medelmåttasläktet jag tillhör. För en gångs skull var jag inne på Apberget. Och sökte på namn på diverse personer, så där som man brukar göra. Och jag hittar min lilla kusin, på 16 år. Hon ser ut som hon skulle kniva upp handlederna när som helst. Och hänvisar alla besökare till sin sida på Helgon - "ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar." Jag blev lite skrämd, men tyckte samtidigt det var skitkul. Så jag gjorde ett konto där också. I syfte att snoka. Kusinen är hård-gothare, alltså. Så sjukt kul! Lite eljest. Man kan ju undra vad föräldrarna tycker om allt (Var hälsad, vuxna tanke!) Själv har jag inget emot de som har dessa livsstilar. Det är väl upp till dem. Det är bara människor.

Det enda jag blir lite oroad över är det låga åldern på vissa människor som lägger ut skumma bilder och säger sig vara konstigt lagda osv. Man kan ju tycka att man som 16-åring ska tagga ner lite. Men vad vet jag.

PP - PersiennProblem

Där jag bor finns det ett fönster. Egentligen två, men ena sitter i köket så det räknas inte. Så ett fönster. Detta fönster är relativt stort, och måste därmed förtäckas på nattetid. Annars kan man för allt i världen inte sova. Så i morse försöker jag, som vilken dag som helst, dra upp persiennen. Det är det enda sättet att mörklägga stället någorlunda. Så vad händer? Jo, persiennen går sönder, och den hänger på diagonalen tvärs över fönstret, totalt stendöd. Paniken kryper sig på, och jag vill inget annat göra än gråta. Ingen hyresrätt, så man kan inte ringa till någon krövla hyresvärd och tvinga dit någon reparatör. Dessutom är det ju påskhelg. Ingen persienn-affär kommer att ha öppet. Och HUR ska jag få upp en ny persienn innan dagens slut?Jag är ensam mot allt som är ont i världen, känns det som. Suck. Så vad gör man? Man ringer till pappa och gnäller/skriker/klagar på att huset håller på att rasa ihop.

Men, som en riddare på vit springare, finns faktiskt Jysk. Som alltid har öppet oavsett om tredje världskriget hade brutit ut eller om det är påskhelg. Nu har jag ny persienn. Som jag faktiskt borrade/skruvade/bankade upp helt själv. Dock fanns pappa i rummet. Det måste alltid vara en vuxen närvarande när jag ska göra något. Man vet aldrig. Även om jag klarar det själv så måste jag ha pappa i närheten när något sådant är i görningen. Precis som att mamma alltid måste rådfrågas i fall något stort, som en säng eller dylikt, ska inköpas.

Jag skulle aldrig klara mig utan mina föräldrar.

Lax- och spenatpaj med romröra

Jag blir så less, så less på mig själv.
Jag bestämde mig för att färga håret hemmavid idag. Och skita i frissans hårda ord om slitet hår. Jag har ju färgat håret hemma minst en miljard gånger, och visst har man gjort sina misstag färgmässigt genom årens lopp. Så idag var jag på Maxi. Såg en färg, tittade på kartongen, tyckte kanske att det såg lite rött ut (vilket bör undvikas eftersom minsta rött i mitt hår blir RÖTT) men tog den i alla fall. Väl hemma blandar jag färgen och ser på en gång att det kommer att skita sig. Oundvikligen. Men kladdar på ändå. Redan innan och även under tiden jag färglägger håret tänker jag hela tiden: Behöver inte vara så noga, måste ändå panikåka till Rimi och köpa ny färg direkt efter.

Och visst blev det så. Bajsröda rötter och äcklig halvdassig färg på längderna. Så här sitter man med skallen i klassiskt brun nyans efter att Rimi räddat riset.

Summa summarum kan man säga att man lär sig alltid av sina misstag. Det har jag bevisligen gjort för länge sedan. Hjärnan vill en logisk sak, men kroppen sätter sig på tvären och gör tvärt emot. Varför, kan ju snillen spekulera i.

Borderline?

Onödigt att tänka efter, om man tänker efter

Sen kan man tycka att det är onödigt att Femman visar den där hockeygrejjen. Kunde inte Nian eller någon annan sketen kanal som ingen kollar på visa hockey i stället. Så alla normala fick se DH och G'sA som vanligt?

Julen varar fram till påska. Så snart kan man ta bort granen.

Alltså, chefen på jobbet bjöd oss på gofika idag. Dels för att fira ett födelsedagsbarn, som vi tvunget måste fira på jobbet. Jag firar liksom inte födelsedagar på samma sätt som de andra på arbetsplatsen gör. De är kristna och uppvuxen med kyrkofolket, och där är det minsann viktigt med födelsedagen. Kanske inte har så mycket med tron att göra, utan mer den sociala biten. Men ändå. Så är inte jag uppvuxen. Jag har haft födelsedagskalas max en gång i mitt liv. Detta vet jag för jag har faktiskt sett bilder från mitt 1-årskalas. Det var då jag hade kalas senast. Tror jag. Så är det i min familj. Jag behöver inte presenter eller blommor eller andra materiella saker. Jag har det jag behöver, och köper själv det jag vill ha. Bara någon säger grattis när jag fyller år så är jag nöjd. Ska någon nödvändigtvis ge mig något, så vill jag inte höra "Men vad önskar du dig då?" i två veckor innan. Hitta på något själv, fps. Så är det inte för de flesta av mina arbetskamrater. Lyckligtvis har dagens födelsedagsbarn lite samma inställning som jag. En glutenfri kaka och biocheck fick hon. Den nivån känns OK. Ingen pressure.

Anyway tillbaka till fikat. Förutom att försvara gofikat med födelsedag, så kallade vi även tårtkalaset för the Big Easterfika. Tårta klockan 10 på morgon känns lagomt normalt. Men det var trevligt. Med tanke på att vi är 4-5 stycken som egentligen jobbar den tiden är det skillat att ragga ihop 13 pers till gofikat.

För att kommentera bilden så fick jag ett påskägg med candyav chefen. Jag äter normalt sett inte candy i mängder, men nu i kvällst klämde jag en del när jag fick goda nyheter av en vän. Och bevisligen bör jag inte käka så mycket eftersom jag nu kämpar mot att kräkas.

Sockerchock. Som pågått sen i morse. Sedan gofikat. Nämde jag att vi har käkat tårta?

För övrigt var det rätt intressant att förklara för utlänningen att vi inte har någon simpel easter bunny som springer runt och bajsar chokladägg i Sverige, utan vi har påskkärring. En easterwitch med broom/cat/kettle som vill ha candy i utbyte mot en punkass drawing innan hon flyger till Bluehill med the broom för att möta de andra påskkärrings. Och att det minsann inte är samma sorts häxa som kommer vid Halloween. Att det finns good witches och bad witches. Helt beroende på hur man sminkar kidsen. Det ska väl inte så svårt att fatta.