Note to self: Sluta tjata om katter

Jag gillar att vi behandlar våra katter som jämlikar. Som dom hade varit riktiga människor.
"Kisse, nu måste du följa med och hjälpa till att hänga tvätten"
"Du måste först äta upp skinkan du redan fått innan du får en ny bit"
"Kisse, visst fixar du till överkastet när du lekt färdigt?"
"Men, kisse, du skulle ju hänga tvätten!"

Och det här är inget konstigt. Innan man ber en kisse om nånting måste man alltid säga, med lite för mycket energi "Kisse! Kisse, vad gör du? Vart är syrran?"
Båda katterna ser likadan ut och kan inte ha individuella namn. Båda lyssnar på Kisse och Syrran.

Apropå att prata lustigt med katter. Det absolut roligaste som finns är när man är hos the in-laws och deras 450 år gamla katt. Tusse. Han rör sig inte så mycket. Familjen tror att han jagar råttor i skogen. I själva verket tror jag att han bara har ett ställe där han sitter hela dagarna, och när en råtta går förbi mosar han den bara. Sen kommer han hem med en stor råtta som han har "jagat". Det är ju därför han har blivit så smal, tydligen. Jag tror han har mask.
Men det roliga är när han ligger och jäser, helt utsträckt, i solen. Utan att röra sig alls. Så när någon, vem som helst, ser honom ska man alltid, alltid ropa "TUSSE!" Varpå katten lyfter huvudet. "Nu lugnar du ner dig, Tusse!" Så lägger sig katten tillrätta igen, och man kan fortsätta med sitt.

Det tycker jag är kul.

I går sa jag till han som jag bor med;

- I morgon måste vi handla.
- Vadårå? Jag har ju handlat.
- Vi måste handla ordentlig mat.
- Men jag har ju köpt korv!

Tihi.

Men anyway så styrde vi kosan mot Vännäs idag. Där hade jag bestämt oss för att handla. Det är lite roligare, och dyrare, att handla i en ny affär. Först skulle vi dock äta lite snabblunch på Frasses där i byn. Vi fick vänta på vår mat medan alla andra som beställt innan oss fick sin mat. Däribland fanns en barnfamilj, som råkade sitta vid bordet jämte oss. Min käre sambo var hungrig och grinig och barnfamiljen lite högljudd. Och på Frasses i Vännäs arbetar blott en finnig fjortonåring, som inte har lungkapacitet nog att ropa "Två skrovmål och två frasseboxar" så att man hör. Dock hörde min käre sambo vad som utropades, vände sig mot barnfamiljen och skrek argsint "MEN, BARNBOXAR!!!!!"

Och han som är så lugn och stillsam.
Jag fick en chock av utbrottet och hotade med att skilja mig.
Pinis.

Det fanns en tid...

... då jag inte hade så ont i mitt sargade ben. Den onda tiden var över, trodde jag. Men nej. Tydligen är det så att man kan få ont typ, en sisådär, trefyra månader senare.

Det kan väl vara så att jag överansträngt benet. Eller att jag har smörjt dåligt. Men ont gör det i alla fall. Det har det iofs gjort hela tiden, och det är väl nåt jag måste vänja mig vid. Att, vid varje steg jag tar, bli påmind om mitt mongolida ben. Det är inte jobbigt att tänka tillbaka på själva grejjen, men det är lite smådrygt att alltid ha ont. Mer eller mindre. Ofta stramar det mest bara, men ändå. Varje gång jag har suttit eller bara stannat till lite måste jag sträcka lite på benet och invänta att huden ska hänga med i benrörelsen. Eller, har man inte tid med det kan man alltid tokhalta i några steg. Tills man kommer i kapp sig själv, så att säga.

Ibland kan det slå mig att det kommer vara drygt ett ganska bra tag framöver. Fast ok, det är ju mest småsaker. Kan du hålla Icakassen i knät? Det är ju lite trångt i bilen? Nej. Kan min dotter få sitta i ditt knä? Nej. Kan vi inte hoppa hopprep? Nej. Kan vi spela brännboll? Ja, om man får gå runt planen.

Och för att strö salt i såren (blinkblink) ser benet i övrigt ut som en köttfetthög. Alltså där det är inte är ärr. Det är inte normalt att ha hål/gropar/valkar/bubbel mitt på ett ben. Och han jag lever med vill inte titta på mig om jag inte har min skyddsstrumpa på benet.
Dock är jag medveten om att det finns folk som har det värre. Det är ju inte direkt så att jag har ramlat ner i kokande vatten när jag var barn, blivit sönderbränd och kommer att se ut som ett missfoster hela livet...

Men annars är allt bra. I dag har vi kommit fram till att jag alldeles för lätt att prata om bajs. Men det drar ner min mentala ålder lite. Det känns ju bra. Jag fyller faktiskt 24. Bara det kan man ju få en kris av.

Min värsta mardröm

Brunt vatten forsade ut ur våra kranar idag. Bajsbrunt.
Sug på den.
Brunt vatten.
Inte lite lätt missfärgat, utan helt ogenomskinligt brunt vatten.

Det var de värsta fjorton sekunderna i mitt liv, innan det gick till sig igen...

Irritation

När folk säger "Vad har du för tattoo på benet?"
"Tattoo"...

Vi lever i Sverige, vi pratar svenska, och på svenska heter det "tatuering".

Herregud.

Overheard konversation för ett tag sedan

När jag torkar bord råkar jag tjuvlyssna på fyra ungdomar. Två dataspelspojkar. Uppenbarligen inte skolans hetaste villebråd. Dock har de fångat två unga flickors intresse, och de fyra ska på ett s.k. LAN. Flickorna är nya på detta område och fnittrar mest.

Pojke #1: Men alltså HELT seriöst, KOM ihåg att ta med sovgrejjer!
Flickorna: Meh... *fnitter*
Pojke #2: Asså, man är väl inte dum?
Pojke #1: Jo, men alltså tänk på att det är deras första Lan.
Flickorna: *fniss fniss*
Pojke #2: Men asså det ju ba och slagga på tangentbordet.
Pojke #1: Då förstör man spelet.
Flikorna: *fnitter*
Pojke #2: Men har inte du funktionen att man kan låsa tangentbordet, blablabla?
Pojke #1: Meh, asså du pajjar ju ALLA dina stats om du sover på tangentbordet!
Flickorna: *fniss* JAaeee... *fniss*

Sen gick dom. Och pratar man på det viset är man inte cool. Alls.

Igår fick jag assistans...

... med att fixa till rabatten, med kantpinnar, bajs och jord och grejjer. Nanting se fint det blev. Så en av mina första frågor när jag kom hem i afton var "Har någon sagt nåt om rabatten? Har någon plingat på dörren, bara för att få säga hur fin rabatten är? Har någon gjort det?"

Så var icket fallet.