Nu ska jag berätta något som kommer skaka alla till grunden.
Jag läste på text-tv om några grisar i något slakteri som inte var helt döda innan dom skållades.
Alltså, självklart tycker jag synd om grisarna, det skulle vara udda om man inte gjorde det, men egentligen bryr jag mig inte så mycket. Alla andra i hela universum skulle ju gå i taket över denna fasansfulla upptäckt. Men jag tar det med en axelryckning. Det gör jag med det mesta faktiskt. All såndär livsomvälvande information. Axelryckning.
Källargubben i Österrike - Axelryckning.
Någon har blivit hundbiten - Axelryckning.
Taket rasar på någon skola - Axelryckning.
Växthuseffekten - Axlryckning.
Självklart har jag åsikter, och för gärna diskussioner om sådana här saker, men jag är liksom inte den typen av person som dagen efter upptäckt slänger mig in i ett samtal om sådana saker bara för att alla ska få beklaga sig över hur hemsk världen är i bland. Det känns inte värt det. "Har ni hört om gubben med källaren" "Ja, visst är det hemskt" "Jamenvisstärdet".
Jo det är hemskt med alla hemskheter, men vad ska jag göra åt det? Antingen tycker man en sak är rätt eller fel. En åsikt. Men där stannar det. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om grisarna. Eller jo, det gör jag väl, men egentligen inte. Jag tycker att det inte är försvarbart, exempelvis hur slaktdjur behandlas, men jag kan inte stoppa det. Det är naivt att tro att jag som ensam individ kan göra det. Därför bryr jag mig inte mer än vad jag gör. Jag kämpar inte för djurens rättigheter, eller för att stoppa försurningen, eller att ge afrikanska barn möjligheten att gå i skola. Jag är ingen aktiv kämpe. Därför kan jag säga att jag inte bryr mig om det. Jag tycker inte att man med gott samvete kan säga att någonting är så hemskt och så fruktansvärt om man inte aktivt försöker stoppa problemt.
Svennebanan: Beklaga allt, men försöker inte lösa något.
Man bryr sig inte då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar