Idag var en stor dag...

...för idag ställde jag Lillkarta på vågen. Idag var dagen det hände. Som jag väntat. 10 hela kilon! Som jag har kämpat för att göda den där ungen. 10 kg har alltid varit något av ett målsnöre. Och nu vill jag inte höra nåt "jaaa, XX vägde 10 kg när hen var 6 månader". Det är ju kul för alla medelkurvor. Min unge är ingen medelkurva. Hon är liten. Och det här är vårat moment. Det här är stort för oss. Förstå, ändå, 10 kg.

Yey, oss.

Jag har under en tid förstått...

...att jag är en usel bilförare. Inte bara p.g.a. nästandödskraschen, utan mycket p.g.a. andras beteende mot mig. En gång i vintras (ja, nu är det ju vår?) skulle jag hem, i mörkret, åkandes på kära landsvägen. Jag har en jobbig tendens att ligga alldeles för nära inpå den framförvarande. Särskilt när jag planerar omkörning, men inte får bra tillfälle på flera mil. Så jag ligger baki en skåpbil. En fancy skåpbil med strålkastare längst upp där bak. Dessa strålkastare användes frekvent den här gången. Jag vill köra om, får aldrig riktigt bra tillfälle och ligger därför väldigt nära hela tiden. Och han flashar lampa åt mig gång på gång för att jag ska back off. Och jag bromsar. Och smyger nära inpå igen. Som en hund som hälsar på annan hund. Tillslut lyckas jag köra om. Jag tänker att jag måste köra snabbt, snabbt så han inte hinner se nummerplåten. Han kan ju vilja anmäla mig för det här. Förargelseväckande beteende eller nåt. Men nej, då ska han ge igen. Och gasar på och ligger tätt intill mig därbak. Kanske lite för länge, kan jag tycka, om han nu bara ville poängtera irritationsmomentet. Det gick ju ändå minst 120 knyck, på mörk vinterväg. Men han släpper taget och jag panikgasar ifrån. Svänger in på konstiga skogsvägar för att se om han följer efter och ska haffa mig. Dessutom vill jag inte leda honom till min borg. Mitt hem. Men det var tack och lov det sista jag såg av honom.

Inte alltför länge efter denna incident kör jag än en gång på landsvägen. I Haddingen sänks den tillåtna hastighetsbegränsningen till 50 km/h. Jag släpper gasen någorlunda i tid, men kör nog ändå kring 65 när jag passerar en gubbe. Han vinkar som en tok där. Och jag blir rädd igen. Har jag kört så fort att man måste liksom vinka åt mig? Det kan ha varit så att han bara hälsade på någon annan människa också. Men ändå. Jag körde ju som jag stulit bilen så, ja, det kan varit jag som var måltavlan.

Så idag, inne i stan. På E4:an, där nästan vid Max finns en busshållplats på vägkanten. Där står en buss. Jag kör, faktiskt, ganska sakta. Med massa bilar bakom mig. Bussen blinkar och vill lämna hållplatsen. Och jag gör som jag blev lärd. Jag saktar ner/stannar och släpper fram bussen. När han glidit in framför mig blinkar han med varningsblinkersen. Och jag tänker "Nej, inte igen. Vad kan jag gjort fel här?". Sen fattar jag. Chaffen tackar mig nog. Det kanske inte är många som släpper fram bussar som man ska i rusningstrafik. För visst är det så man ska göra? Eller kan han ha blivit sur för att jag sinkar alla bakom mig?

Nej, jag väljer att tro att jag gjorde helt rätt, och att chaffen och jag nu är kompisar. Och att jag hux flux raderade all usel bilkörning jag har i bagaget, och blev något av en hjälte för något ögonblick.

Det är så sällsynt med sånna ögonblick.

Och jag ska aldrig sluta med att börja mina meningar med "och". Och jag vet att det är fel. Och det känns lite rebelliskt av mig.

Här har vi bott i cirka 1,5 år...

...och fått besök av Jehovas vittnen sådär 4-5 gånger. Där kan man ju undra om Jehovas vittnen är extra happening just här i krokarna. Alltid kommer dom med Vakttornet och vill att man ska komma på nåt möte/träff/vad dom nu kallar det, och alla tanter som kommer hit är så trevliga. Jag hade nog inte varit lika trevlig. Bara för att jag själv känner mig så falsk när dom ringer på dörren. "Hej, kom till rikets sal i Kroksjö den 26 mars". Och jag helt intresserad "Ja, tack så mycket för inbjudan. Vi för väl se hur vi gör, blabla". Helt fejkad. Eller OK, trevlighet fejkar jag väl inte. Trevlig kan man väl alltid vara. Men det är som att jag bygger upp nån förhoppning hos dom. Kanske jag kommer för att lyssna där på årsdagen av Jesu död. Det kommer jag ju inte. Det känns som att fler än jag beter mig så här. Jag skulle lessna om jag var dom som knackar dörr.

Och vad gör dom om någon som lever enligt nåt annat öppnar dörren? Muslim, hindu, jude, vad som helst? Bör man då säga "spara in på Vakttornet, jag är muslim". Eller försöker dom ragga vittnen? Skulle någon kovertera efter ett besök av ett Jehovas vittne? Jag jobbar ju lite indirekt för Pingstkyrkan, och det är klart hjärtat klappar lite extra just där, bör jag säga det? Skulle tanterna ifrågasätta mig alldeles? Vad tror jag på egentligen? Kanske borde jag undersöka saken närmre. Kanske borde jag undersöka alla religioner närmre. Kanske borde jag besitta mer kunskap än vad jag gör. I skolan skulle man alltid välja ett SO-ämne man ville titta närmre på. Geografi, historia, religion eller samhällskunskap. Jag valde alltid geografi, enkelspårig som få. Alla andra valde historia eller religion. Nu, som s.k. vuxen, förstår jag alla andra. Himla intressant allt det där.

Jag anser mig själv tro på Gud. Vad räcker det till, liksom? Religionsmässigt? Vad är jag? Kristen? Tveksamt.
Men jag är rätt bra på världens huvudstäder, i alla fall...

Jag fick i uppgift...

...att lägga ut nån bild på ungen som hur ser ut nuförtiden. Om jag skulle välja en bild så skulle jag välja den här:

Den må vara suddig, men det är så här hon ser ut. Som en virvelvind med frågetecken i ögonen, då hon inte riktigt snappade upp att jag fotade. Märker hon att jag håller i kameran vill hon gärna titta lite närmre på den. Det resulterar i bilder som ser ut så här:

Alternativt kan jag hinna ta ett skarpt kort på flickebarnet med autoinställning på kameran. Ungen besitter genen som gör att hon blundar så fort hon blir fotad med blixt. Typ. Vilket gör att hon ser blek och drogad på dom bilderna. Ungefär som det här:

Näpp, jag kan inte fota mitt barn. När hon var liten tog jag massa kort. De flesta blev väl någorlunda bra. Nu rör hon sig för snabbt för mig. Så nu fotar jag inte. Jag tar mentala bilder istället. *Klick*.

Alltså, nej...

...nu får det vara nog med dessa sjukdomar. Jag är så less nu. Alltid, alltid är det nån som är sjuk. Vi håller nu på att avverka vår tredje/fjärde magsjuka. Känns lagom kul. Vi som höll oss på friska mattan så länge. Sen kom influensan. Sen sket det sig. Sjukdom på sjukdom. Och den där magsjukan... Den håller oss gisslan kan man säga. Så fort nån är magsjuk får inte ungen gå på dagis, vilket medför att alla är hemma och magsjukan går runt runt. Nu måste vi få ett slut! Alltid ska man gå runt med klumpen i magen, för man vet aldrig vilken sjukdom som väntar runt hörnet. Efter varje vecka som går känner man bra "yes, en vecka avklarad, ett steg närmare våren och slutet på sjukdomar". Hur länge sen var det jag inte spritade händerna varannan minut? Hur länge sen var det jag ens jag vågade mig på en kram av min man? Eller vi satt ner som en familj och åt middag? Jättelänge sen, det är alltid nån som sitter i karantän. Just nu känns det som om maken kommer få sparken för att han aldrig är på arbetet, inte ens när han redan bara jobbar halvtid. Alltid sjuk eller vabbar. Vi kommer bli av med dagisplatsen för vi aldrig utnyttjar den. Inte ens när hon bara går halvtid. Alltid sjuk. Försäkringskassan kommer att misstro oss för vi alltid är sjuka. Alltid. Tur jag har förstående arbetsplats i alla fall.

Ge mig sommar nu! Så vi slipper den här skiten.
Jag måste få tro att det blir bättre till våren/sommaren, annars kommer jag nog bli helt... störd.
Hoppet är det jag lever på. Jag har aldrig bett så mycket om kvällarna som jag gör nu.

Det är bara att bryta ihop och komma igen.

Konversation

Hon: Jaaka tjöhaa.
Jag: Vad säger du?
Hon: Tidihaa ha.
Hon: Ninnhhaa!
Jag: Vaddå?
Hon: Änä tikikiki gogoj dä.
Jag: Men jag förstår inte vad du säger. Försök använda ord.
Hon: Mamma.

Hon gäckar mig.

Det blev tvärkallt igen...

...och min kropp kämpar febrilt för att upprätthålla mina inre organ som livsdugliga. Fötter, ben och händer är det första som trillar av vid kallbrand, så jag tänkte hjälpa kroppsvärmen lite på traven för att inte möta en ofrivillig amputation, genom att ta ett varmt bad. Så skållande varmt att jag nästan dog av värmechocken. Där satt jag och ångade in min egen smuts och tänkte som sista finputsning raka benen. Snabbt skulle det gå, jag höll ju på att kokas till döds. Swosh, swosh, upp och ner med rakhyveln. Snabbt och effektivt. Men sen, tvärstopp i ringfingernageln. Alltså, halva nageln avhyvlad. Okej, kanske inte halva. Men en sjättedel, helt säkert. Badvattnet blev helt plötsligt blodblandat. Så äcklad och tvärhandikappad var länge sen jag blev. "Ante!! Kom!! Ganska snabbt! Plåster! Papper!". Vad hade jag gjort utan hjälpreda? Jag menar, på nåt vis måste ju balsamet sköljas ur håret... Och han ba: "Öhh... har vi ingen sax här inne...? Eller va..? Plåster..." Och rafsar runt överallt utan att förstå mitt allvar. "Jag håller ju på att FÖRBLÖDA här! Men leta på i lugn och ro, du!"

Det jag egentligen ville säga med detta var: Ifall nån undrar och det känns att rakhyvla av en nagel, kan jag svaret; Ytterst obekvämt.