Tänk er följande...

... att du har ett ben som inte riktigt ser navlat ut. Så du, på inrådan från försäkringsbolaget, går till en plastikkirurg. Han pillar och säger att det alternativet som finns är att lägga in en expander under huden på låret. För att sedan ha den där i typ tre månader, och dra till sjukan var 2-3 vecka för att fylla expandern på vätska så huden blir töjd. Sen efter dessa tre månader lägga sig under kniven för att karva bort lite ärrvävnad, och täcka det området med töjhud och låta det läka. Sen vet du också om att området inte kommer kunna täckas helt i ett svep, utan det här måste göras i minst tre operationer i alla fall. Vilket betyder, med enkel matematik, att du är under operation i typ ett år. Under den här tiden kommer du inte heller kunna/få lyfta tungt, så att bära ett barn/arbeta kanske inte är helt optimalt. Sen måste du tänka på att efter alla operationer kommer troligtvis inte hela ärret kunna täckas av töjhud eftersom området är för stort.

Sug på den du. Känns lagom aktuellt det där...

Den här snodde jag på Barnens Hus...

... eller, snodde och snodde, jag tror dom var gratis...

För alla icket insatta är det en såndär "om-du-kan-få-in-grejjen-här-ska-inte-ungen-leka-med-det"-grejj. För plaströret är lika stort som luftstrupen på en unge.

Får ungen leka med själva plastgrejjen då, kan man ju undra...

Konversation

Vi pratar hockey.

Han: Men Silfverberg och Järnkrok, var kommer dom ifrån?
Jag: Vet inte, men dom lyssnar nog mycket på Metallica.

Jag hade platsat i Göteborg.

Två saker idag...

... Först: Varför är folk som inte har ett blöjbarn så tveksamma till var man kan slänga blöjan när man hälsar på? Bajsblöjan har jag förståelse för. Det luktar och är allmänt bajsigt. Med kissblöjan? Vissa är sådär "nja, lägg den där så kan jag ta ut den sen". Vadårå? Det är kiss. Det luktar inte ens. Allt annat görm som finns i slaskhinken är garanterat mer ofräsch än blöjan. Garanterat.

Sen: What is up med alla kärringar som snor familjeparkeringar? Exempelvis utanför Maxi. Dom har ju ingen familj med sig! Handikapparkeringar har alla respekt för. Där står det mest bara handikappade. Men familjeparkeringen respekterar ingen. Vi som då har arton kassar, en barnvagn, en unge och alla attiraljer, som faktiskt uppskattar en lite större familjeparkering då och då - vi då? Om dom nu är så lata att dom inte orkar gå tjugo meter extra för att ta sig till/från bilen, hur ska dom då orka kuta runt på Maxi och handla? Inför tillståndslappar för familjeparkeringarna också. Eller utveckla systemet - parkering för handikappade, parkering för barnfamiljer, parkering för lathommel/pensionär och sen då parkering för normala. Nu.

Sen kan jag tipsa om att om man har en braskamin av nåt slag och ska öppna luckan och tycker den är lite varm, ta då inte en grytlapp som skydd. Den tål inte den värmen, smälter/blir svart och det luktar bränd pannkaka av allt. Lite konstigt eftersom man tar saker ur ugnen med nämnda lapp. Och såå himla varm är väl inte luckan till kamin? Tur man har har arbetat fram lite tjockare hud på fingerspetsarna så man kan skita i skyddskläder.

Heppåre.

I färgen Cowmooflage...

...är det så trashigt så det känns hel rätt.

Idag har vi injicerat igen...

... vaccin alltså. Lustigt det där. Folk frågar vad man vaccinerar mot. Tros det att man lägger det på minnet? Exakt vad det vaccineras mot? Ne. Na sjukdomar sprutas man mot. Och barnet som tillhör mig, hon blev mest sur/arg/ledsen över att jag knep fast benet på henne så hon inte skulle sparka runt just vid injiceringsmomentet. Sprutorna i sig var väl int så farligt. Dessutom verkar hon inte ha ont såhär efter den här gången. Värt. Hon är tillräckligt dryg nuförtin ändå.

Och viktkurvan ser ser ut som en EKG-kurva. Upp och ner och överallt. 6,2 kilo, lite drygt väger hon nu och är 65 cm lång. Hon är som en sparris. Lång och smal (i grönsakstäppan sparrisen den strävar opp. Däremot på idrottsplatsen runda bollen studsar bort). Dock verkar hon få i sig tillräckligt med mat eftersom hon är hyperutvecklad annars. Exakt det ordet använde han. Eller inte... Men mellan raderna, ni vet. Ja, huvva.

Ganska najs att skryta sådär. Eftersom alla ville veta. Och eftersom jag är ganska så självgod.
*Tittar förnöjsamt snett uppåt höger, sluter ögonen, nickar*
You know me.
;)

Jag fattar inte grejjen...

... med att skriva Facebookstatusar om att man har ont nånstans. Jag är ju lite av den typen som inte tycker synd om folk. Jag är mer problemlösare. "Jag har huvudvärk". Okej, tänk varför och åtgärda. Druckit för lite? Drick då. Ta en alvedon. Skriv inte på Facebook. Jag vet inte, jag. Om alla andra tycker synd om alla andra. För det måste ju vara därför man har behovet av att dela med sig av sina krämpor. Man vill att folk ska tycka synd om en. Det måste ju vara så. Det tragiska är att det är seriöst minst två personer varje dag som har ont nånstans. Jag garvar mest åt det. Alternativt kan jag komma med en lösning på problemet. Typ "ta en alvedon". Jag är tveksam till att dom som kommenterar med "åhhhhh, stackars dig" verkligen menar det. Eller det gör dom väl kanske. Det är nog bara jag som inte har någon empati.

Men still, jag fattar inte grejjen med att dela med sig av exakt allt.
Menmen, har man ingen blogg som klagomur så är väl Fejjan det närmsta man kommer. Hee.