Till mamma...

...och andra som undrar hur två blomlådor med plastblommor ser ut som avdelare mellan överdimensionerad trall och gräsmatta. 

Så här ser det ut. 

Plötsligt händer det...

...att bäbis sover på natten. 06.18 vaknade hon. Och har inte på nåt vis hört av sig i natt. Inte storbarnet heller. Vilket betyder att jag sovit i nästan åtta timmar. 

Jag antar att det aldrig kommer hända igen. 

Det värsta med att vara mamma...

...är ju att man aldrig kan  pausa från att vara mamma. Jag är snart vid bägarens kant. På dagarna har jag en överdrivet trotsig en som inte kan prata i normal samtalston, som kastar saker runtomkring sig, som kissar på sig för uppmärksamheten skull, som knappt går att prata med. När vi är hemma alltså. Vad jag förstår beter hon sig normalt på andra platser. Typ dagis.

På dagarna har jag även en snart 8-månaders, som jag antar har separationsångest och tandsprickning. Hon är konstant smågnällig nu. På nätterna vaknar hon som vanligt. Nu har hon även  börjat leva om på nätterna. Lite lagom gnöl,  sådär. Inget tystar henne. Inget hjälper. Inte välling, inte klappande, inte lugnande ljud från mig, absolut inte tutten, ingenting. Det blir värre av att försöka lugna. Det som hjälper är typ hörselkåpor på mig och hoppas att hon tystnar. Men så kan man ju inte göra. Men tänk er att inte fått sova en hel natt på snart ett år. Med gnäll, skrik och grin dygnet runt.

Dessutom triggar dom igång varandra. Är en upprörd blir den andra det också. Sen får man en plasttelefon nästan i huvudet. Igår var jag inte långt ifrån att kasta tillbaka den på henne. Men beslöt mig för att hota med att jag skulle kasta den på henne. Ord som "jag vet att du är arg, men vi kastar inte saker" är liksom  helt meningslösa här. Jag har tjatat i välmening för länge. Nu körde jag hot. Då blev hon lite ställd. Särskilt när jag upprört stampade ut ur rummet. Då kom hon efter två minuter, med svansen  mellan benen. "Jag vill krama dig, mamma". Sen var det bra liksom. Men nej, jag ska inte fortsätta hota.

Men ibland håller man ju faktiskt på att dö av allt vad som är livet.

En gång...

...för mycket länge sen, jag tror det var i läkperioden efter den beryktade olyckan, köpte jag en sidenmorgonrock. Svart och glansig som självaste Black Beauty. Lite lyxig sådär. Vem vill inte ha en sidenmorgonrock liksom? Smådyr var den. Antagligen är det därför jag aldrig gjort mig av med den. För använt den har jag inte gjort.

Igår var det torsdag. Då har jag och Ante göra-saker-tillsammans-dag. När båda är hemma, och äldsta är på dagis. Gå på stan eller käka lunch nånstans eller, som igår, rensa garderob tillsammans. Tydligen har jag gamla och fula kläder, så jag tänkte jag visar upp allt, sen rensar vi.

Så, längst upp, längst in hittade jag sidenskatten. Jag antar att i en normal värld ska mannen tycka en sån skatt är på någon nivå förförisk. Så jag satte på den över mina slitna torso.

Ante: Åååhhååå... RRROCKY BALOBOOAAA!!

It's a keeper. Både man och sidenrock.

Det känns stabilt...

...att min IBS-medicin kan ge biverkningar med allt från trötthet, huvudvärk och muntorrhet till mardrömmar och självmordstankar. 

Tur att jag bara tar låg dos, vid behov. 

Om jag såg ut så här...

...så skulle jag nog bli tokig. Och ni skulle sett hur hon ser ut i hårskalln, rygg och underrede. Alltså, det finns ju klart värre fall. Men Moatoa hade inte alls så här mycket blåsor. Och mest ytliga. Bäbis har till och med koppor på tungan. Hoppas inget blir infekterat. 

Men hon har blivit väldigt stabil sittare. 

Och är ganska obrydd om sjukdomen vattkoppor. 

Nu vet jag...

...nu är jag säker. Min stora erfarenhet bekräftade. Den är här nu. 

Den andra vattkoppan. Frågan är ju om immunitet uppstår. Kanske. Kanske inte. Den som lever får se. Ordagrannt.