Hem kom han...

...mannen min, med en present till mig. Nycowboyskor. Dom är helt fantastiskt fina. Att han också kom ihåg att jag tvärt pekade på dojjorna häromveckan är helt fantastiskt. När han inte har så bra minne, tänker jag. Undrar om jag sa tack...

Och nej...

...jag har inte tappat bort min kamera. Men jag har inga intressanta bilder att visa.

Jag har fått höra...

...av några stycken nu att jag har blivit slö med bloggningen. Ungefär lika många som under den senaste veckan har kommenterat hur långt hår Lillkarta har. Som för övrigt är ganska långt, och den bärs alltid i Justin Bieber-anda. När det ser ut som man har nickat jättejättetvärt neråt så allt hår ligger i en omfamning av ansiktet. Men att klippa kommer inte på fråga. Spännen sitter inte kvar, och snoddar kan vi glömma. Så vi kör Justin-stilen ett tag till.

Anyhow, ska jag kanske bli mer intressant bloggare? Nä, jag skriver om nån tanke här och där. I början av min bloggarkarriär var jag så mer spännande, tycker jag. Sedan jag födde barn handlar mina inlägg till 90% om ungen. Och så får det ju vara. Men jag vill verkligen inte vara en sån som helt tappar sig själv bara för att jag har barn. Och det har jag ju inte gjort. Jag är som jag alltid varit, vill jag gärna tro. Men ändå tjatas den bara om ungen från min sida här. Men hursomhaver, nu ska jag skriva ett inlägg som alla vill läsa med glädje, och det handlar bara om mitt barn och hennes utveckling och vad som händer i hennes/vårt liv. Tänk om det här finns kvar att läsa när hon blir gammal nog att bli arg över att jag har exploaterat henne så hänsynslöst. Ja, det kan man ju fundera över. Äh, nu kör vi. Punktform blir det;

Utvecklingsmässigt så har hon lärt sig gå. Stappligt. Det har väl gjort i nån månad eller så. Dock kan hon inte ställa sig upp utan att ta stöd av något, så hon kryper fortfarande mycket. Prata gör hon icket. Förutom ett väldigt tydligt "dadada"-språk. Jag tror hennes första ord kommer bli "Linda". Det är vår dagmamma. Kanske kan det bli "mamma" eller "pappa". Fast nej. Det tror jag inte.
Stora avbitartångtänder har hon också. Alla framtänder uppe och nere är framme. Jag tycker hon ser konstig ut. Sen har hon kommit på att man kan gömma undan saker. Under soffan ligger alltid sockar och fjärrkontroller (som inte heter fjärrkontroller hos oss. "Zappen" eller "tryckarn" heter det, kom vi fram till) och lego och dylikt. Hon ogillar fortfarande starkt att borsta tänderna. Men vi borstar ändå. Hur noga det blir borstat kan man ju diskutera. En positiv grej är att hon inte riktigt än har lärt sig att klättra upp på saker. Det njuter vi av så länge det varar. Äter gör hon fortfarande dåligt. Men förhoppningsvis lyckas vi i alla fall skaka av oss barnmottagningen nästa vecka. Då ska vi dit på återbesök. Slutat med sondnäringen har vi gjort också. Living on the edge.

Dagismässigt går det bra. Här i byn är det upplagt så att måndag-onsdag är dagbarnen i hemmamiljö hos sin dagmamma med sånt som kan göras där. Leka, utflykter, bärplock och sånt. Sedan torsdag-fredag samlas alla dagmammor och dagbarn i bygdegården och hänger där. Och då är det typ som vilket dagis som helst. Med sådär tjugo-trettio ungar i åldrarna 1-6 år. Och det är så fint upplägg tycker jag. Lite av allt, liksom. Och inskolningen går bra. Jag har slutat grina nu när vi kommer hem. Nu har jag förlikat mig helt med att hon inte kommer vara mig hack i häl varje dag. Och hon har många kompisar hon kan leka med, även om hon är verkar vara en sån som inte har något problem med att sitta själv i nåt hörn med en docka. Men så har vi väl uppfostrat henne. Till nån sorts självständighet. Att inte alltid måste ha nån bredvid sig när hon leker. De andra barnen som håller på att skolas in sitter med sina föräldrar och dolar på. Karta kommer till mig om hon vill nåt, eller gjort sig illa. Annars är det mest andra barn som rycker i mina ärmar där. Vilken fantastisk överflödsmamma jag är. Men jag är väl inte lika spännande som alla leksaker. Så det går bra, kan man säga. Dock har vi inte ätit så mycket där, förutom vid fruktstunden. Och det är väl det som kan vara det största hindret. Men det blir nog bra. Inget barn svälter i Sverige, sägs det.

Klädmässigt sitter inga skor kvar på fötterna!!

Så, då hade jag exploaterat lite här då.
Hoppas det var spännande läsning.

Sådärja...

...då hade vi avklarat första inskolningsdagen hos dagmamman. Folk har frågat mig under en tid nu hur det känns att lämna ungen och börja jobba. Och jag har svarat att det känns helt ok. Och det gör det ju. Men jag har ändå gått och väntat på nån form av ångestchock. Idag kom den. Inte sådär ångest i stil med "åhnej hon trivs inte, hur ska hon klara sig!?". För nej, när vi kom dit i morse kunde hon inte snabbt nog ta sig till dom andra barnen och börja tokleka. Och knappt kolla upp på mig alls. Och då är det lugnt. Men när våra blickar råkar mötas, även fast om hon är lycklig, nöjd, helt i sin värld, och bara vill vifta runt med en legobit - då får jag panik. För att hon faktiskt kan vara lycklig utan min närvaro. Att hon klarar sig själv. Hur kan hon göra så mot mig? Hur kan hon gå från bäääbis till barnunge på 24 timmar? Herregud! Men det är väl bättre det, än att hon skulle skrika sig hes och klänga fast i benet på mig. Men ändå var jag tvungen att tokböla i exakt 1,5 minuter efter att vi lämnat plejset. Så lång tid tar det att köra från där till hem.

I morgon blir intressant. Då ska vi äta där. Det tror jag som jag vill på.
Jag ska nog gå imorgon.

Det finns ett YouTube-klipp...

...med Nicklas Bäckström, ni vet, där det är nåt som känns "skön...T". Alltså den här;

Ett sånt moment hade jag inne på Ica idag. Eller man kanske skriver ICA? Med versaler?

När kassakillen säger "då blir det 364 kronor", brukar man ju mummla typ "mmm" och trycka in kortet i maskinen och betala. Jag var på hyperglatt humör och fick för mig att jag skulle använda ord där. När man egentligen inte ska använda ett riktigt ord. Jag tänkte väl säga ett glatt "jajjemensan" precis innan betalning, och mitt i allt ångrade jag mig lite granna. Så när kassakillen sa "då blir det 364 kronor" fick jag fram ett "yeah!". Min omedelbara tanke var "vad hände nu?" Så jag var tvungen att få det att låta som jag hade tänkt vara internationell och säga "yes!", sådär som man gör ibland. Så slutresultaten blev följande:

Kassakillen: Då blir det 364 kronor.

Jag: Yeah!...S...

Kassakillen: *tittar skumt på mig, viker ner blicken på grönsaksvågen*

Jag, när kvittot printas: Du kan slänga kvittot...

Kassakillen: Jamen du, det gör jag!!

Sen när jag packat mina varor, och dragit ut kundvagn med mat och barn i och skulle lämna kundvagnen i vagnsbåset på parkeringen, ja då har pojkvaskern hunnit dit också. För att förflytta kundvagnar in i affären igen. Så han ska vara snäll och ta emot min vagn som ska parkeras. Och just då tänkte jag att det var ett bra läge att tacka honom genom att säga "thank you", fast med megabrittisk brytning/accent/dialekt (eftersom det är jättenormalt), så det snarare låter "ffäääääänck joou". Precis vid den här tidpunkten lessnade jag på mig själv, kräktes lite i munnen och vände kassakillen ryggen. Det kändes som det var smidigast möjliga utväg.

Jag förstår Nicklas Bäckström. Ibland är allt bortom all räddning.



Igår när vi var på den stora möbelbutiken...

...slog det mig hur mycket ryggmärgen påverkas av det här med att ha barn. Ante och Lillkarta gick iväg en stund, jag var kvar på mattavdelningen med kundvagnen. Så blev jag varse om att jag inte kan bestämma matta själv, stannar upp och börjar ringa tillbaka mitt sällskap. Samtidigt som jag kör kundvagnen fram och tillbaka på stället, och vyssjar alla mina varor till sömns. Samma sak hände idag i kassakön på Maxi. När jag hade mina, tydligen trötta och griniga varor, i kundvagnen. Det är ett fint ögonblick när man har ändå drömt sig lite bort, och samtidigt står och vaggar kundvagnen. Det sitter i ryggmärgen.

Lite i samma stil gick det när jag, på ovan nämnda Maxi-besök, hör "Chuggington" vinjetten. Lite svagt, svagt. Och jag fattade inte var det kom ifrån. Så jag antog att jag tappat lite hjärnceller och ersatt dom med kunskapen om diverse barnprogramlåtar. Ända tills jag vinklade upp huvudet i taket och såg tv-skärmarna som gjorde reklam för barnfilmer. Men det hade inte förvånat mig om det bara satt i huvudet på mig. Jag undrar vad jag mer gör för mitt icke närvarande barn när jag inte tänker på det.

Sen, som en parentes, kan jag meddela att jag insett att ett par riktigt nergrönskade, alldeles halloniga/bananiga, hyperskitiga byxor, som man vet aldrig kommer blir rena igen, på ett barn - det är väldigt fint. Egentligen. Man liksom vet att det barnet är lycklig precis den dagen.
Vad poetiskt av mig.

7.30 i morse föddes min plan...

...så jag gick in till sovrummet och viskade ömsint till mannen "ska vi inte fara på Ikea?". "Det kan vi göra" svarade han glatt och sömnigt. Det är min karl det!

Tyvärr har vi båda blivit så förnuftiga, och köper inte sånt som vi inte är helt säker passar eller vi är helt hundra på att vi behöver. Just snyggt det, att man ska tvärmogna innan Ikeabesök.

Och den lille odågan höll sig helt exemplariskt skötsam och åkte snällt vagn på Ikkis och 60 mil bil utan klagomål. Utom sista tre milen då. När Pingufilmen tog slut. Men ändå.