Det är ändå lite smygkul...

 ...att ha en helt meningslös hobby. Och pardon för nagellacket som valt att sätta sig runt nageln istället för på. Det tar man bort när allt torkat. Synd bara att det tar så lång tid att torka.

Det finns en individ i husållet...

...som verkligen har anammat det här med att utvecklas. Att sätta upp mål för sig själv och sedan långsamt kämpa sig upp. Hon heter Kisse. Hon mjukstartade när hon var liten, och vi bodde i Överrödå, med gräshoppor. Det var det hon jagade, och hon var nöjd med det. Sen insåg hon att hon kunde mer. Och la upp ribban på högre höjd, så att säga. Hon började jaga möss. Gick väl sådär. Hon lyckades fånga, dock inte döda. Det var föga uppskattat hos hennes sammanboende att titt som tätt få tillfälliga gnagargäster. Vi berättade för henne att det inte kunde fortsätta så, utan hon skulle vara tvungen att gå tillbaka till gräshoppor. Hon förstod våra synpunkter, och tillmötesgående som hon är, fullföljde hon våra önskningar.

Sen flyttade vi till hit. Där vi bor nu. Här finns lillpippifåglar. Hoppandes på marken. Kisses naturliga instinker tog över, och sen i våras har hon gång på gång försökt fånga fågel. Det kommer hon aldrig klara, sa vi. Men ändå alltid hejat på. Man kan ju inte krossa hennes drömmar hur som helst. Men nu, alldeles nyss, stod hon i dörröppningen med en liten pippi i munnen. Muerte.

´

För att inte uppröra känsliga läsare vid mitt fotodokumenterade bad jag Kisse liksom dölja sin fångst bara lite. Hon tyckte också det var en bra idé. Att inte uppröra de kräsmagade. Så under morrhåren kan man skymta offret. Dock ville hon gärna inte dela med sig av sin fångst, när jag tyckte att hon inte skulle äta upp den lille döingen. Så hon drog.

Då vet ni det. Kisse har blivit en Killermachine. Det är ju ganska vidrigt, men ändå känner jag en stolthet över det hela. Lillkisse som alltid varit lite efterbliven, och alltid bara velat vara som alla andra, fick äntligen vara som alla andra. Som en revansch från ett mobbat skolbarn. Kisse liten.

Ifall ni inte missbrukar Familjelivs forum...

...som jag, så har ni missat något. Eftersom att världen är full av moraltanter av alla dess slag och höjda fingrar och nogranna instruktioner om hur man är den perfekta föräldern, var det så härligt när medlemmen Lucky76 började denna tråd i forumet;

"Är så trött på er föräldrar i Sverige! När slutade föräldrar vara vuxna med egna liv? När slutade föräldrar våga lita på sig själva och sina egna omdömen? Herregud, varenda en här inne och på andra sociala medier verkar ju helt hysteriska.

Det är en sådan hets idag att man blir mörkrädd. Det ska ammas tills barnen är sju, nojjas över vilka färger som sänder vilka signaler, tjafsas om hen och henom, aktiveras till sista blodsdroppen, bråkas om vad små kan eller ska äta, se till att barnen aldrig har tråkigt, man ska oroas över tid framför TVn, barnen blir inte släppta en meter från mamma innan de fyllt femton, det ska samsovas och curlas, överbeskyddas och huldas.

Lilla Lisa föds. Lisas föräldrar får sina five minutes of fame och nu jäklar ska de bli de bästa föräldrarna som någonsin funnits. Lisa går på babygymnastik, babysim, babymassage, babyyoga och babydans. Lisas mamma ammar Lisa i flera år, skyddar Lisa inte bara från uppenbara faror utan även saker som har potential att vara farliga. Lisa har korta dagar på förskolan. Att mamma och pappa stressar halvt ihjäl sig vet inte Lisa. Lisa står i centrum hemma 24/7. Lisa får det hon pekar på. Lisa behöver inte skaffa kompisar för mamma ordnar lekträffar. Lisa börjar skolan och blir lämnad och hämtad trots att det är 100 meter dörr till dörr. Lisa får inte leka själv ute utan umgås mest med familjen. Lisas mamma och pappa är konstant nervösa för att inte räcka till. Lisas föräldrar har inte umgåtts på egen hand sedan Lisa föddes och förhållandet börjar knaka. De överkompenserar, bakar gula (i genushetsens tecken) cupcakes, går på långa skogspromenader med Lisa i släptåg, lägger ut söta bilder på Lisa på sin blogg eller FB och läser allt de kommer över om attachment parenting. Lisas föräldrar har inte haft ett eget liv på många år. Lisa vet inte hur en vuxen ska bete sig för mamma och pappa slutade vara vuxna när hon föddes. Hon är universums medelpunkt och vet inget annat.

Lilla Lisa flyttar slutligen hemifrån och blir utslängd i en värld som kan vara tuff, kall och hård. Hon är inte längre universums mittpunkt och det finns ingen där som lägger bomull under varje fall. Hon får dålig hy, dumpas av pojkvännen och sviken av bästa väninnan. Lisa är förvirrad. Lisa gillar rosa kläder men har fått lära sig från barnsben att det är dåligt a la genus. Lisa gillar att festa med sina kompisar men vet inte hur man gör det ansvarsfullt eftersom hon inte sett en enda vuxen människa dricka en drink eller ta ett glas vin till maten. Lisa ska hitta sig själv som vuxen här i världen och ha självförtroende att ge sig ut på upptäcktsfärd i livet men vågar inte för hon har aldrig gjort något utan mamma och pappa.

Tror ni att era barn växer upp som trygga, starka, självständiga, lyckliga individer som ni håller på? Nej, absolut inte. Barn och ungdomar som mår dåligt ökar LAVINARTAT och det är föräldrarnas fel oavkortat. Söndercurlade och daddade.

När jag växte upp fick jag det alla barn behöver av sina föräldrar. Jag fick kärlek, mat, tak över huvudet, omvårdnad, gränser, regler och trygghet. De var vuxna levde inte sina liv på, genom eller för mig. Jag fick lära mig att bli en självständig tänkande individ. Vad är det för generation ni skapar nu? Menlösa bortskämda snorungar som inte blir vuxna förrän i 40-årsåldern.

Min mamma och pappa hade sina jobb, sina liv, sina vänner och sina hobbys. De bad inte om ursäkt för att mamma ammade mig i tre veckor, att de tyckte om att dela en flaska vin i soffan på fredagar eller att vi åt frysta köttbullar och drack saft mitt i veckan. Mina föräldrar struntade högaktningsfullt i om vi var hemma ett sommarlov. Jag var ute med mina kompisar och klättrade i träd, pallade äpplen, byggde kojor, sprang genom vattenspridare och spelade brännboll. De lämnade mig till mormor och morfar då och då och åkte iväg på kärlekssemester. Jag minns fortfarande hur det strålade om dem när de kom hem. Inte fan hade de dåligt samvete för att de var borta från mig några dagar. De var vuxna och kära i varandra och jag njöt av den lugna behagliga atmosfären hemma. Allt var så självklart och okomplicerat. Direkt motsatt till hur de flesta av er har det idag. Det var ångestfritt hos oss! Med en massa ångest hemma blir inga barn lyckliga hur pretto du än tror att du är som förälder. Jag lovar.

Som jag blev uppfostrad uppfostrar jag mina barn och de kommer att bli lyckliga vuxna precis som jag.”

Och tänk, jag kunde inte sagt det bättre själv.

Konversation

Jag skulle uppträda förälskat, tänkte jag.

Jag: Älskar dig.
Han: Va? Oj. Nämen. Jag skulle precis fjärta. Men bra. Tack. *Klapp på armen*.

Det är ungefär den nivån vi brukar ligga på.

Sedan tre år tillbaka...

...pågår det en kamp mellan mig och piassavakvasten. Den gamla utnötta piasavakvasten som Ante hade fått av någon när han flyttade hemifrån. Som jag sedermera blev delägare till, och som har förstört mitt sopande sen min flytt ut till vildmarken. Den är trasig, och har alltid varit det. Självaste sopen sitter inte ihop med skaftet. Och så här har det alltid varit. Min lösning är spik. Att skruva ihop allt var till en början inte med i reparationstankarna, då vi inte hade någon skruvdragare/borrmaskin. Nu har vi det, men jag väljer att fortsatt kämpa emot kvastens dödsryckningar med spik och hammare. Nu ser den alldeles fnasig ut däri skarven mellan borst och skaft p.g.a. alla spikar som slagits snett och fel och allt vad världen bär med sig. Men skam den som ger sig. Dom tre nyss islagna småspikarna är nog dom som behövdes för att uppehålla funktionen ett tag till. Det har jag på känn. Annars kan man ju köpa en ny kvast. För inte stor peng. Men nej, jag tänker inte ge mig. På pin kiv.

Varför heter det piassavakvast?

Ursprungligen var piassavakvastens strån de grova fibrerna från palmblad, men numer görs stråna även av styv plast. Namnet "piassava" härstammar från portugisiskans piassaba, som betecknar just palmbladens fibrer.

- 118100

I huset där jag bor...

...är det jag som sköter inredningen. För det mesta. Men jag vill inte köra över min makes åsikter, och jag frågar alltid "vilken tycker du?" när något ska inhandlas. Exempelvis igår när vi funderade på nya gardiner till vårt sovrum, som då gick i färgerna jätteljust, romantiskt, blommigt osv. När jag då frågar vilka gardiner han tycker skulle bli bra pekar han omedelbart på svarta gardiner. Varför? Var finns normaliteten i det? När jag hade kräkts färdigt i intilliggande kuddkorg, frågade jag igen. Med allvarligaste rösten: "På riktigt, vilka tycker du?". Då pekas det på blårutiga köksgardiner. Så vi gav upp gardingrejjen. Idag skulle vi skaffa nytt duschdraperi, för det gamla "såg så nerkissat ut". Alltid trevligt. Jag såg på en gång vilket vi skulle ha. Men frågar ändå vilket han tycker, för husfridens skull. Han pekar på det fulaste med några stjärnor eller nåt på. Så vi tog det jag pekade ut.

Vad jag förstått är det här ganska vanligt förekommande. Det finns alltså en speciell gen som bara återfinns hos kvinnor. Eller lite mer feminina karlar. Den genen som kan se en helhet, och som inte vill att allt ska gå i svart. Svart. Svart. Alltså, när vi skulle inreda barnrummet för vår då ofödde dotter och skulle köpa matta tyckte männen i sällskapet att en svart matta skulle passa bra. I ett barnrum. Varför? Vad händer där inne? Är det enkelspårighet bara, eller är flickemänniskor helt enkelt bättre på inredning? Av naturen, liksom? Helt uppriktigt sagt här uppifrån min höga häst: Det är vi ju. Ja, det finns ju alltid nåt undantag, men ändå...

Kan det vara så att dom innerligt tycker svart är snyggast? Alltid?

När vi knöt hymens band...

...såg vi ut ungefär så här. Ungen var på sitt värsta humör. Och fick ris kastat i huvve. Så antagligen dog några duvor en plågsam svällande-ris-i-magen-död...

 ...och så här såg blomsterkvasten ut, som jag promt skulle ha. Nu hänger den på tork uppitaket här hemma. Klistrig var den också, av den där blomstertejpen dom tejpar runt stjälkarna. Är det för att annars är det många som tappar blommorna, kanske?

Hemmavid skulle vi äta mat med dom närmast sörjande, som pappa skulle sagt. Så min käre svärfar högg ner halva björkskogen och vi fixade en berså. Och blåste ballonger gjorde lillsvågern.

Han har en fin släkt, den där karln jag gifte mig med...

...som knåpat ihop ett sånghäfte. Med alldeles speciell text...

...som vissa inte tyckte var så kul, utan lekte hellre med spadar...

...och räcka ut tungan. Okej, den här bilden är några dagar gammal. Men den var ju söt.

Sen spelade vi fotbollscrocket aka croccer. Om Tomas Ravelli själv får välja. Jag kom sist. Omkörd av min bror, åklagaren. Som har Sveriges, i särklass, värsta bollsinne. Aldrig har det svenska folket haft nöje att skåda något värre. Sist kom jag. Jag skyller på mina fötter som inte hade skor på sig.

Dock har ovan nämde åklagare puttrat hundra timmar i traktor för att överlämna sin fina bröllopsgåva: Ett fräsigt fint lass med torraste björkveden. Så idag har det staplats ved. Inte rest på honeymoon till Bahamas för att simma med delfiner och äta kokosnötter. Dessutom tror jag att jag har en inflammerad tand. Corsodyl?

Vad gäller mina päron, som faktiskt också var där fast jag inte nämner dom alls, så höll min ömme fader ett fint tal till oss. Och min ömme moder kom med alla världens presenter från alla håll och kanter. Dessutom fick vi nästa semester klart och betalt. Najs.

Nu ropar min käre make att JAG MÅSTE SLUTA BLOGGA. Så.. ja...

Hymens band? Hymen? Mödom? Mödomshinna?