Nämen om ni ville veta...

...så sitter vi här med en ytterst febrig liten pys. Det är ganska drygt. Hon har liksom haft lite smygfeber en dag tidigare, så vi tyckte Karta var så himla gnällig och dryg och fattade inte varför hon höll på så. Hon hade ju ätit och sovit? Inte förrän Ante sa "Hon är ganska varm" trillade poletten ner. Just det, dom kan bli sjuka! Doh!

Och nu hoppas jag innerligt att det är tänder på väg. För nej, hon har inte fått tänder än. Det tycks vara den mest intressanta faktan att ta reda på om man är utomstående. Som havande får man höra "ojojoj, nu är du tjock" och knappt hinner man trycka ut ungen och torka bort livmodern innan nån frågar "har hon fått några tänder?" Typ så. Inte för att det stör, det har nu mest blivit nåt vi garvar åt. När nån nu frågar om gaddarna måste jag bita mig i läppen får att inte börja hyperflina. Det är liksom inte frågor huruvida hon har börjat sitta, gå, krypa, stå, rulla runt, äta eller nån annan milstolpe. Som man själv tycker kanske är lite större grej. Tänderna kommer, och det är inget hon behöver lära sig, inte som att lära sig krypa exempelvis. Men ändå verkar tänderna vara nåt gyllene. Varför lär jag aldrig förstå. Men nu vet alla; Nej, hon har inte fått tänder. Jag lovar att jag säger till på alla möjliga tänkbara sätt när hon har fått tänder.

Den här då:

"Många kan nog känna igen sig i budskapet". Moa Lignell apropå When I Held Ya. Jaha, så det är därför kidsen i övre tonåren lyssnar på den. Dom gillar budskapet, jaja. Nänä, jag (övre tonåren, hm) gillar låten för tillfället, men inte för att jag analyserat texten eller jag känner igen mig i budskapet. Kan inte nån säga som det är: "Det är en trallvänlig låt, och jag har varit med i Idol". Det tror jag mer på. På riktigt tror jag mer på ren tur att man får till en såndär radiohit. Som spelas om och om igen till varenda kotte i Svedala kan texten. Som man aldrig riktigt reflekterar över. Särskilt inte när ordet "ya" ingår i titeln.

Nej, jag blir glad av musik. Oavsett vilken typ, vilket budskap, vilken genre. Finns känslan där så bryr jag mig inte mycket om budskapet. Kan inte artisterna säga så?
Fast det kanske är det som är buskapet...

Han är härlig ändå...

"Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte."

Nalle Puh

Att brunt och rött och sånna färger...

...skulle vara vääldigt könsneutrala fick vi lära oss tidigt.

Men titt på jänta ovanför och säg att hon int se ut som en lillpajk.

Kanske man int sku kräkas brunt på na. Brallzen är ändå för små...

Vänta nu...

...delas vi folk fortfarande in i klasser? Underklass och arbetarklass och överklass? Ja, tydligen, enligt nån smart i panelen i det där programmet "På bar gärning". Eller, jaja, hon pratade mest om arbetarklass och överklass. Men ändå, helt plötsligt blev jag lite putt över att vissa ser samhällsklasser så tydligt. Överklassen handlar på NK, arbetarklassen på Willys. Det är ju pinsamt. Är vi inte alla människor? Delas vi fortfarande upp i klasser sådär? Får man inte leva som man vill/gör utan att bli klassad? Kan inte bara folk som klassar folk klassas som en klass för sig? Klassklassen?

Vid närmre eftertanke skulle då alla räknas till klassklassen, och vi skulle alla klassas som lika.
Menmen, vi kommer väl aldrig ifrån klasserna ändå...

Jag blev så nostalgisk...

...om det nu är rätta ordet. När jag hittade den baksidan på Yatzy-blocket hos mami och papi. Det var där vi fördrev tiden i väntan på kläckning, för en sisådär åtta månader sen. Där satt jag med blocket, klockan och värkarna. Av siffrorna att döma höll jag på med skrivandet/klockandet i enochenhalv timme, innan jag blev uttråkad av just den sysselsättningen. Och att det blev nån unge av dom där hitochditvärkarna kan man bli förvånad över.

Men jag fick lite "naawwww, kommer du ihååååg..." känsla över Yatzy-blocket. Så nu återfinns papperet i babyboken.

Det är deprimerande

...jag trodde verkligen att slutet av tunneln var nådd. Det var kanske naivt av mig, men det kändes i kropp och själ som om allt blev lite lättare. Att det mörka som tyngt mig så länge hade valt att ge sig av, lämna oss ifred. Vi höll just på att ta oss upp ur massorna, efter att ha stått på ruinens brant.

Då kom bakslaget. Det började snöa. Igen.
Tack så himla mycket.
Ruta ett, check!