Citera

Jag har en benägenhet att läsa dödsannonserna noga, bara för jag tycker vissa skriver så fina texter/dikter/verser till dessa. Och nu råkar det vara så att en skogskompis/jaktlagskamrat till min käre fader gick ur tiden för ett tag sen, vi kan kalla honom Thore. Först idag läste jag annonsen, och nanting se fin en text dom hade skrivit. Keep in mind att han typ levde i skogsmynningen;

I oändliga skogar
Du vandrar nu åter,
med redskap för fiske
på ryggen Du bär.
En tjärn i kanten
mellan skogen och fjällen,
får Dig att stanna
och alltid bli där.
Dagen är liden,
nu sänker sig natten
över jaktstig, skog
och blänkande vatten.
Över allt Du älskat i tiden.

Hemma är fiskaren,
hemma från älven.
Hemma är skytten
från skymmande myr

De vackra minnen
Du gav oss,
har vi i våra hjärtan kvar.

Var inte det väldans fint?

För exakt ett år sedan...

... höll jag på att göra mig hemmastadd på Kirurgen 3, hade ont i mina förfrusna fötter som det hade sprungits runt i skogen barfota med, hade blåslaget ansikte, kisspåse, ont överallt och blev god vän med en rullator. Han som jag var/är kär i låg i drug induced coma, som jag inte har en aning om vad det heter på svenska efter för mycket Cityakuten. Han skulle nämligen dö egentligen. I mitt sinne var han hjärndöd. Även efter han stabiliserats och vaknat ur sin medvetslöshet. Han skulle behöva lära sig allt från grunden igen. Gå, äta, skriva, prata... Helt förstörd var han. Och allt därför att jag promt skulle gå på bio den kvällen, för jag tyckte vi minsann kunde göra något som jag tyckte var kul och inte bara se på fotboll. Så det gjorde vi. Och halkigt var det. Och mitt starkaste känsomässiga minne från den efterföljande tiden är all skam. Eftersom att jag av någon anledning lyckades vända hans sida av bilen mot betonggrejjen, och eftersom att jag var tvungen att köra 100 km/h, och att jag var tvungen att ha så pissig bil, och att jag överhuvudtaget hade funnits i hans liv och förstört allting. Jag skrev ner lite tankar under min tid som krympling; ”Så fort jag stannar upp och andas gråter jag. Skam. Ångest. Jag vill vrida tillbaka tiden. Varje framsteg han gör är en påminnelse om vad jag har gjort".
Jag tittade aldrig någon av hans familj i ögonen under en ganska lång tid...

Det är aldrig någon som tyckt som jag, att allt var mitt fel, men "det var en olycka" biter inte riktigt på en i vissa lägen. Ångesten bär man ändå. Och det är bara en själv som kan lätta på den.
Nuförtiden vet jag dock att det inte egentligen var mitt fel. Det var bara en rad beslut som fattades och fick oväntade konsekvenser... Och nuförtiden är det han jag bor med som har dåligt samvete, för det första han sa när han började prata igen var "cola" och inte "Eve".

Och det ska man ju må dåligt över ;)

Söndag

Jag har blivit gammal. Eller så har jag flyttat ut i obygden och vill inte åka hundra mil för att göra något kul, men det är något med söndagskvällar. Vi har nu under en längre tid (läs tre söndagar) spelat Bingolotto på söndagkvällarna. Och det är helt ljuvligt. Tänk er: Varsin bingolott (som man varje vecka bara veeeet att det ligger en bilvinst på), nyduschad och mysklädd, några värmeljus, punktbelysning och en macka. Så ska man sitta i flera timmar medans man kryssar och stickar och samtalar. Det är helt amazing! Det är få saker man kan bli så varm över. Samtidigt är det extremt tragiskt att det bästa med veckan är söndagkvällar för då får man leva pensionär, men ändå. Det är typ enda dagen i veckan man kan bara vara. Annars kommer man alltid hem sent, man är alltid trött, det är alltid tvätt som ska hängas, det är alltid nånstans det är skitigt eller pojkar som ska utfodras. Därför är söndagen så skön. Man hinner göra allt det där som ska göras på dagen, och man kan äta middag i normal tid och man kan hinna må sådär mysigt i några timmar per vecka.

Det är helt amazing.

Till den det berör

Ett par veckor i rad har jag legat toppfem i Fantasyfotbollen, novis som få.
I have made my point, så att säga.

Nu kan jag signa ut.
Fred.

Häromkvällen...

... inmundigades en köttmiddag hos min käre gubbes päron. De är en harmonisk skara, de som bor där. Och han fadern, han är en mycket finurlig man. Han kan helt apropå ingenting komma fram till något djupsinnat, som man inte riktigt trodde när han började sin historia. Finurlig.

Nu väntar rabatten. Min alldeles egna mamma/trädgårdsmästre har kastat in handduken när det kommer till min rabatt, skulle jag tro. Med axelblödningar och älgar och allt. Dock drar man sig väldigt för att göra nåt åt den där rabbisen. Jag måste ju gå innevägen via källarn för att regla upp garasscchdörrn innifrån så jag kommer ut med hink och spade.

Så nu tänkte jag skjuta upp allt ytterligare genom att dammtorka skrivbordet (med Icas oparfymerade babyservetter som är bästa universalgrejjen i Sverige just nu) som det är kådaschlörj på på utsidan även fast vi kvistlackade som självaste Johnnie&Mattias innan vi målade rackarn.

Men vad är väl en bal på slottet?

Att jag aldrig kan komma ihåg

... vad brors tjejs hundar heter. Jag tror en heter Wilma. Om det inte var hon som dödde.

I övrigt ska jag bli vän av photoshop. Nu.

Bild vi gillar

Äpple