Första officiella syskonbilden...

...tagit på skolfotograferingen.
När skarpt läge råder går det tydligen att få någorlunda bra bild. Hon skulle bara sett lite gladare ut. Den stora. Men äsch.

I morse...

...var Vera utslagen efter att som vanligt gormat halva natten, så hon sov lite längre än vanligt. Tredje dagen med 39 graders feber kan ha spelat in. Men jaja. Moa klev upp som vanligt vid typ 5.30. Hon har ibland lite hyfs i kroppen om morgonen. Ibland funkar det att säga "God morgon. Vi sover fortfarande, så du vet". Då brukar hon somna om, antingen i egen säng eller så kommer hon in till vår säng. Eller så leker hon för sig själv medan man halvsover vidare själv.

I morse somnade hon om. Tydligen. Jag liksom ryckvaknade vid 7-snåret och kände panik över att jag verkligen sovit. Var är ungen? Då vaknar hon. På vårt sovrumsgolv. Som en hund. Där låg hon, bäddat på kallgolvet (krypgrund-golvkallt) med sin egen kudde och täcke. Inte ens lyxat och lagt sig på mattan. Nä. Golvet.
"Mamma, det är kallt här på golvet".
Men ja! Det fattar du väl! Ligga på golvet? Precis som jag hade typ "Ja, du får sova inne här med oss, bara du ligger på golvet. Plats!!"

Det var lite tragiskt. Och samvetet berättade för mig att man inte ska kunna somna med sitt barn på golvet nedanför.

Mamma, det är kallt på golvet.
Precis som ditt hjärta!!

Mina barn vaknade också tidigare än skam...

...och jag steg upp nyss.

Jag har morgonpigg man.
Haha!

#närallafacebookstatusarserlikadanaut

Jag tror starkt på andar...

...och jag vet inte. Men två saker angående vårt boende.

1. Jag har hört fotsteg på övervåningen. Trots att vi inte har någon.  Vi har en s.k. kattvind, där ingen är. Men där har jag vid iaf två tillfällen hört nätta fotsteg. Eller mer som spring, med lätta steg.  Visserligen var det länge sedan nu. Några år i alla fall. Första gången kom jag ihåg att jag vaknade av att någon var där uppe, jag tänkte vi var hos mamma och pappa och nån var vaken på övervåningen. Så lät det. Sen kom jag på att vi var hemma. "Du drömde" tänker du. Ja. Kanske. Men det var så verkligt. Andra gången hade jag inte somnat än. Så ja, det är ju svårt att drömma då.

2. Vi har ett vitrinskåp i vardagsrummet, barnsäkrad med karbinhakar. I skåpet finns en speldosa som Vera fick i doppresent. Ingen har rört den speldosan på väldigt länge. Nåt halvår, typ. Men så igår satt jag och kollade på teve. Så, helt sonika börjar speldosan spela sin "blinka lilla stjärna" inifrån vitrinskåpet. Säkert 20-30 sekunder satt jag och liksom bara stirrade på skåpet. Lika tvärt slutade den  spela. Det var fränt.

Men huset är byggt 1992. Hur många andar kan ha fastnat här på typ 20 år?
Det hade vart kul ändå.  Så länge dom inte är dum med oss.

Här kan man va...

...om man vill rita ifred. Eller "för att det är tråkigt att sitta i köket". WC:n är bättre.

Enstöring?

Om man skulle ta och skriva lite mer om katter/barn...

...så väljer jag att i dag skriva om katter. För titta här, så långt vi har kommit. Sindy och Bosse som varit bittraste fiender sedan urminnes tider.  Eller ja, sedan 3 år i alla fall. Men. Det är som man brukar säga. Inga problem är så stora att de inte kan lösas med lite blötmat. Det är så man brukar säga.

Tjuvlyssnar på badbarnen och pappa...

Pappa: Moa-Lie, sparka inte Vera.
Vera: Uuuuääähhää.
Pappa: Men ha inte den där äckliga i munnen.
Moa: Varför?
Pappa: Den har legat i skitigt badvatten.
Vera: Nnjöööödöööö.
Moa: NÄÄ!!
Vera: Aäaaäääää!!!
Pappa: Men låt Vera ha någon leksak också!
Moa: Nä jag hade den FÖÖÖÖRST!
Vera: Mmmääääää!
Pappa: Nej, hon hade den först.
Moa: Näääääj,  jag hade deeeeeen!!!!

*Båda grinar och pappan försöker medla*.

Inte tyst en enda sekund...