Det som är lite roligt...

...som kanske inte var så roligt, men nu bara framkallar fnitter hos mig, det är den där grejjen som alla kör med. Att lägga upp bilder överallt på vad dom äter. På facebook, instagram (som jag inte fattar vitsen med överhuvudtaget), bloggar, ja lite överallt. En bild på en grill, en bild på ett fruktfat, en bild på en mattallrik, en bild på en nattmacka. Det går liksom till överdrift nu. Synnerligen ointressant. Jag kanske ska börja med det. Lägga upp en bild på potatismos och köttkorv ena dagen. Makaroner och korv nästa dag. Toppa med potatisbullar till fredagskvällen. Med en klick lingonsylt. Världen kommer häpnas av våra kulinariska finesser.
Jag kanske ska göra det. För att bli en i mängden, liksom. Men å andra sidan har jag aldrig riktigt grundat onödigheterna med någon bild på mina fötter i solljus under sommaren som kom och gick, så jag kanske aldrig blir välkommen i skaran.

Jag fortsätter kanske på min egen stig ändå...

Vi har massa böcker...

 ...som lämpar sig att läsa/rivas sönder av små händer. Och alla har jag varsamt ställt upp på hyllan i den lillas rum. Och idag kom hon bärandes på en tidning. "Korak", nr 4 från 1977. Dagens mysterium, kan man säga. Var kommer den ifrån? Jag har aldrig sett den förut. Aldrig. Och jag har ju blättrat igenom alla böcker, och där låg den inte inbäddad i nån bok. Och om den nu gjorde det ändå, varför finns en serietidning från -77 där? Skumt. Undrar vem som köpte den. 3 kronor och 10 öre verkar den ha kostat. Svindyr.

Idag var en av de få dagarna...

...då en vuxen man fick mig att få tårar i ögonen, p.g.a. otrevlighet. Mannen som levererar varor till min arbetsplats. Inte nog med att han inte kan sköta sitt jobb till fullo, han är elak också. När man försöker någorlunda sansat ifrågasätta hans ovilja att samarbeta, och får svaren "det skiter jag i" och "jag behöver inte lyssna på det här" och "JAG SKITER I ER" slängt i ansiktet innan han stormar ut ur rummet (ungefär som en trotsig tonåring), så blir man... uppgiven.

Vi talar om en vuxen man. Som är så otrevlig att man måste torka sig under ögonen.
Det är sorgligt. Och tragiskt. Och ledsamt.

När vi var små...

...och endast var sammanboende, och inte hade barn, då körde vi stilen vi kan kalla "stanna-på-affärn-på-vägen-hem-och-hitta-på-nån-middag". Det funkar ju inte nu. Nu kör vi matschema sen nån månad tillbaka. Med veckohandling då. Och jag förstår inte för allt i världen varför vi inte har gjort det tidigare. Det är ju helt fantastiskt, vilket påhitt! Ingen ångest dagarna långa för man måste hitta på nån middag. Inget stressande för man måste hinna på affärn. Aldrig. Det har liksom blivit en vana jag gör på torsdagar, att gå igenom alla förråd och kylar och frysar och se över var det behövs påfyllning inför påföljande vecka. Inte på fredag, det är så tråkig fredagsgrej. Torsdagar.
Jag älskar matschema och veckohandling.

Nu - torka badarn.

Som sig bör...

...har vi börjat bunkra vinterkläder nu. Till snorungen. Ja, alltså hon är snorig. Det som vi befarade var en begynnande streptokockerinvasion kunde vi glatt välkomna som en vanlig, ack så vanlig, förkylning. Hon som aldrig varit sjuk. Typiskt dagis. Hon var lite febrig och vägrade äta nånting alls i torsdag/fredags, så vi gick till vårdcentralen. På sån där drop in-grejj, som dom sa till oss att göra. Så fick vi träffa en sjuksköterskestudent med indianutseende, som lyste ungen i ansiktet med en ficklampa och sa "nej". Ungefär så. Sen när vi kom hem hade snorungen hunnit bli förkyld på riktigt. Så "nej". Dock var den snabbt övergående, ty nu är hon s.k. frisk igen. Fast snoret lär vi aldrig bli av med.

Anyhow, vinterkläder. Ursäkta, finns det något vidrigare? Själv sätter jag på mig ett par tjocksockar innanför gympadojjorna, sen kan vintern komma. Sen har vi den lilla. Som knappt har börjat leva. Hon ska helst ha femton overaller, hundra handskpar/sockar/skor/mössor/sheit. Men! Tradera!
Jag har haft en Traderahelg nu. Herregud, va päninga man sparar. Jag är helt magiskt nöjd med min insats, alltså. För jag vägrar lägga ut onödiga summor på såntdärnt. På typ handskar och sånt. Helst höstkläder, finns det nåt mer otacksamt? Sådär halvtjockt, halvvarmt som dom kan ha i två månader. Sen är det för kallt. Och är urvuxna till våren. Därför är man lite glad över sparsamma päron/mostrar/eller vem det nu är;

 

Här är den. Höstjackan. Som jag antagligen haft. Eller nån kusin. Eller nåt sånt. Ett litet varv med nål och tråd i ett armveck. Voila! Själv tycker jag den slår vissa moderniteter, med skyhöga och sylvassa kragar hit och dit. En liten halskrage om det blåser bara, and we´re good.

80-talet levererar.

Är det bara jag...

...som märkt att Skoprodukter har nästan identisk logga som Staschan? Undrar vilket företag som funnits längst? Kanske man kan slänga in en liten stämning kanske?

En mätsticka. Det är det vi handlar på skoprodukterpunktesse. Vidrigt bra.

Konversation

Vi ser på Fångarna på fortet.

Jag: Ormar tror jag inte är så farligt, men skorpioner och spindlar känns ju äckligt.
Han: Men ormar är ju slemmiga och äckliga.
Jag: Det är dom ju inte. Har du tagit i nån orm nån gång?
Han: Jag har ju dig.

Han älskar mig så.